Ida-Maria öppnar upp om sorgen

Hon är återigen på plats på Hönökonferensen som en av talarna på det alltid fullsatta 19-mötet. För andra året i rad är hon redo att ge av sig själv och det hon älskar mest, att få tala om vad Gud kan ge.

Välkommen hem, är för henne mer än bara temat i år. Det är orden på de känslor hon har för den natursköna ön utanför Göteborg. Platsen är speciell för Ida-Maria Brengesjö på så många sätt. Det var en av de viktigaste sammanhangen för henne att, som ung, utveckla sin växande tro tillsammans med andra.

Inte vuxit upp med tro

Hon hade inte vuxit upp med någon tro, och när hon väl hittade en genom den lilla församlingen i Guntorp var kristna i hennes egen ålder inget hon var bortskämd med.

– Det är verkligen ett ”Välkommen hem” för mig. Det var här jag fick inse att kristenheten är så mycket större än Guntorps missionskyrka. Här har jag fått så många gudsmöten och så mycket god undervisning, berättar hon.

Att vara på konferensen som talare är en nivå till.

– Jag kan bara svara för mig själv, men det är en sådan nåd att vara här som talare, det är bland det roligaste som finns, säger hon och hyllar konceptet med att alla stannar på platsen över de tio dagarna konferensen pågår och delar viljan av att söka Gud för att förstå vad han vill säga till konferensbesökarna.

Prestigelöshet

– Jag upplever en prestigelöshet här jämfört med många andra konferenser. Det låter kanske lite fromt, men det är en sådan nåd att vara med i detta, berättar hon i Sändarens podcast.

I podcasten samtalar hon och undertecknad om att växa upp i ett icke-kyrkligt hem, ”komma ut som kristen” och varför de ser tron som en självklar del av sina liv i dag.

– För min del började det med att jag kom in i scouterna i lilla Guntorp Missionskyrka, utanför Västgötska Gråbo, som då hade nio medlemmar men hundra scouter. Det var ett fantastiskt engagemang och jag köpte att andakterna kom till, var något man bara gjorde där.

Jag hade såklart aldrig önskat detta, men i backspegeln kan jag se att det har gett mig erfarenhet och insikt om psykisk ohälsa

Ett frö hade såtts, som växte och efter att hon också konfirmerats och fått frågan, ”Ida, tror du på Jesus” bestämde hon sig för att ge det en chans.

– Det var inget känslosamt utan jag tänkte att ja, jag ger det två månader och ser om det håller, minns hon i podden och kan inte annat än att skratta lite åt tilltaget.

Det höll. Och håller än. Efter att först bestämt sig för att absolut inte jobba i kyrkan och gjort det mesta för att hitta andra vägar kom tanken i kapp henne att det kanske ändå var i kyrkans tjänst hon kunde få utlopp för det hon innerst inne ville.

Hur reagerade din familj och ­omgivning på din kristna resa?

– Hos mamma och pappa har jag aldrig känt motstånd. Min mamma har också en barnatro med sig och jag minns att vi bad Gud som haver när jag var liten. Den enda som var tydligt emot var morfar som såg mig lite som familjens svarta får och alltid ville poängtera att han inte trodde på ”den där skiten”, säger Ida-Maria och skrattar lite åt minnet.

– Jag önskar att jag tagit reda på lite mer om vad det där stod för.

Föräldrarna gick alphakurs

När föräldrarna märkte att Ida-Maria ville göra ännu mer allvar av sin tro och gå bibelskola för att bli ungdomsledare gick föräldrarna en Alpha-kurs.

– Jag vet inte exakt var mamma står i allt idag, men jag är ­säker på att hon har en form av tro och vi kan prata djupt med varandra om allt. Ibland kan hon till och säga saker som ”Men tror du inte att Gud hade velat det där” och jag känner att … Men det är ju så Jag tror. Inte vad jag tror att du tror, berättar hon och skrattar igen.

Det är svårt att inte dras med av Ida-Marias entusiasm i samtal med henne, men också svårt att ana den djupa tragedi som också finns i hennes liv.

När hon just börjat arbeta i sin första tjänst som ungdomsledare, i Mullsjö, kom beskedet att hennes pappa med nöd och näppe överlevt ett självmordsförsök. Pappan, som hade en historia av psykisk ohälsa, där Ida-Maria redan som femåring fått bevittna hur pappan hämtats i ambulans, hade sjunkit djupt in i en depression. Året som följde tvingades Ida-Maria från distans höra om hur han åkte in och ut på behandlingshem. Till slut kom beskedet att pappan lyckats i sitt försök att ta sitt eget liv.

– Det var ett år av mycket ilska, mot pappa, mot allt och även mot Gud så klart. Samtidigt fick jag se hur fantastiskt det är att vara en del i en församling, och hur jag kunde få kasta allt på Gud.

Människor kom till hennes hjälp

Människor i församlingen kom till hennes hjälp och gav henne utrymme att kunna jobba vidare medan hennes egen process pågick.

När beskedet kom var det till sist därför inte oväntat, och hon tror att hennes eget fall nog blivit tyngre om pappans första försök lyckats.

– Jag hade såklart aldrig önskat detta, men i backspegeln kan jag se att det har gett mig erfarenhet och insikt om psykisk ohälsa som varit väldigt bra att ha i yrket som pastor, förklarar hon i podcasten där hon analyserar hur detta påverkat henne ytterligare.

I slutet av vårt samtal kommer jag inte undan att känna mig djupt berörd. Inte bara av historien som griper tag, utan också av Ida-Marias sätt att berätta.

Kanske är det så det blir att höra någon som gav Jesus två månader men inte kunde hålla sig från att ge allt, berätta om tro och liv.