Det var i förra veckans Sändaren (8/2022) som kyrkoledare ­Lasse Svensson på Perspektiv skrev att Equmeniakyrkan ansluter till ­biskoparna Åsa Nyström (Luleå stift) och ärkebiskop Antje Jackélen linje att säga nej till gruvbrytning i Kallak/Gállok.

Helena Apelqvist diakon i Malmbergets missionsförsamling är förvånad över kyrkoledningens uttalande i gruvfrågan. Hon kallar sig miljömupp, och om hon hade bott i södra Sverige hade hennes perspektiv på gruvbrytning kanske varit ett annat. Men nu är hon Gällivarebo och kombinerar diakontjänsten med arbete i Aitikgruvan, där man främst bryter koppar. Enligt Helena Apelqvist är frågan om gruvdrift komplex.
– När gruvor etableras så skapas det stora sår i naturen, det går inte att komma ifrån. En gruva kan aldrig bli miljövänlig, även om man försöker att göra dem miljövänligare, säger hon.

Flera svenska gruvorter har fått känna på andra avigsidor. När gruvbrytningen krävt det har hela samhällen fått flyttas. Dessutom kan gruvarbetare bli sjuka av sitt arbete.
– KOL är en av de vanligaste sjukdomarna bland ­gruvarbetare, säger hon.

Det är den ena sidan. Å andra ­sidan hade ett samhälle som Gällivare antagligen inte varit mer än en by utan gruvorna.
– Det är gruvorna som är det huvudsakliga levebrödet här, allt annat är bisysslor. Det skulle knappt finnas någon bebyggelse häruppe utan gruvorna. Vi är ­totalt beroende av dem, säger hon.

Och för att ställa om samhället i miljövänlig riktning så krävs det en stor mängd mineraler och metaller som måste tas upp ur jorden.
– Det finns en massa minus och en massa plus med gruvor. Därför anser jag att det måste vara de boende i Jokkmokk som beslutar, ingen ska sitta i Stockholm och tycka någonting, säger hon.

Därför är hon tveksam till att Equmeniakyrkan tar officiell ställning mot Kallakgruvan.

– Inte har Lasse Svenson ringt och frågat om vad vi tänker, du är den första. De får gärna komma hit och besöka gruvorna och ­prata med folk, säger hon.