Inrättar dag för att belysa religiösa trauman

i  dagarna har en grupp bestående av tidigare medlemmar inom frikyrkligheten, varav en del teologer och tidigare profilerade pastorer gått samman i ett initiativ för att uppmärksamma förekomsten av religiösa trauman den 24 maj varje år. Initiativet leds av Karin Fahlström, Josefin Lennartsson (pastor), Ulrica Davidsson och Maria Backman (teolog). 

Vad vill ni att initiativet ska leda till?

- I dagsläget vill vi nog inte identifiera oss som en rörelse, utan ser oss främst som ett initiativ där vi önskar uppmärksamma frågan om religiösa trauman inom både Kyrka och samhälle. Skapa bättre förutsättningar hos samfunden för att lyssna in de hundratals berättelser som vi möter bland människor som är uppväxta inom både traditionella frikyrkosamfund och delar av Svenska kyrkan. Det som är en viktig poäng vi vill lyfta är att det här inte handlar om Knutby och extrema miljöer, utan att de människorna vi möter kommer ur vanliga miljöer.

Alla delar inte upplevelserna

- Det handlar inte alltid miljöerna i sig, utan om ett medvetandegörande om hur olika vi som människor är.

Ulrica tar exemplet med sin man som växt upp i liknande miljöer som henne själv, men inte delar hennes upplevelser.

- Det här är någonting som vården saknar kunskap om, begreppet ”andligt trauma” eller ”andligt våld” som är begreppet som används i Finland. Människor som blivit kränkta i sin andlighet blir i Sverige diagnosticerade med den breda diagnosen PTSD. En del av vår mission handlar om att ge vården mer adekvata verktyg att bemöta de människor som brottas med dessa trauman.

Hamnar i mellanförskap

I ett sekulärt samhälle som det svenska så hamnar människor som lämnar ett samfund i ett mellanförskap, där de inte känner sig hemma i vare sig majoritetssamhället eller i sin uppväxtmiljö.

Ulrika upplever att profana människor i hennes miljöer beskrivs som mindre priviligierade, otrogna och heliga, vi och dom.

Det ni beskriver påminner om de berättelser många andra generationers invandrare vittnar om, är det en grupp som även sökt sig till er?

Vi vill vara lite försiktiga med att hamna i en situation där vi uppfattas göra jämförelser mellan hederskulturer och den renhetskultur som finns inom Kyrkan. Så även om de mänskliga mekanismerna påminner om varandra utifrån ett allmänmänskligt plan, så är det ändå inte exakt samma sak.

Många i nätverket kommer från karismatiska miljöer. 

Hur hoppas ni att kyrkorna ska ta ansvar?

- Framförallt så vill vi att de ska lyssna och ta det på allvar. Många gånger uppfattas våra berättelser som kritik och att vi hänger ut Kyrkan, vilket gör att man sluter sig. Kyrkan är en god kraft i samhället och gör mycket bra, säger Maria som fortfarande är kristen. Så det handlar inte om att demonisera Kyrkan och kristenheten. Vårt syfte är att skapa utrymme för de berättelser som skaver, utan att hela den kristna självidentiteten skälver.

- För att lyfta fram ett exempel så vill jag nämna Joakim Lundqvist, pastor i Livets ord, som använde sig av Nelson Mandelas försoningsmetodik. Problemet jag kan se är att många i församlingen helt saknar kunskap om vad det är man ber om förlåtelse för, vilket gör att när före detta medlemmar försöker återknyta kontakten och berätta om sina upplevelser så förstår inte de som fortfarande är kvar berättelsen – då samtalet kring vad som hänt och hur människor upplevt historien uteblev.

Vad är ni för en gemenskap, vilka erfarenheter är det sammanhållande kittet?

Uppryckandeångest är väldigt utbrett, att bli lämnad kvar. En utbredd rädsla för andevärlden är också väldigt vanlig då många blivit utsatta för exorcism i tonåren, då de uppfattats som upproriska. Erfarenheter av att fått sin sexualitet skam-, skuld- och tabubelagd är också något som är vanligt förekommande hos dem vi möter. Ett exempel de lyfter är Livets Ords hemsida som enbart ägnar en mening åt dopet, men elva sidor åt sidor åt rörelsens syn på sexualitet. Grupptryck kring andens gåvor som gjort att människor upplevt sig pressade till att fejka tungotal är också väldigt vanligt.

- Det här var framförallt väldigt omskakande för mig som hade upplevt mitt tungotal som genuint, när jag mötte hundratals som berättade om hur de känt sig tvungna att pressa fram något. 

Ulrika lyfter även aspekten kring de mantran som finns i den moderna lovsången. För många av oss är det bara fraser vi sjunger, men är du en person med en personlighet, där ord har betydelse så blir textraderna verkliga på ett helt annat sätt.

Vad är nästa steg, kommer ni gå vidare och starta en ekumenisk förening likt EKHO?

Vi är i dagsläget över 600 personer i vår FB-grupp ”De fria fåren”. Utöver det så finns även arbetsgruppen för Religionstraumadagen på 130 personer. Vi är delvis överlappande, men arbetsgruppen representerar även människor från fler sammanhang än de som utgör ”De fria fåren” som i första hand tilltalat människor ur traditionell frikyrklig miljö.

PO Flodström