Hon är ideell diakon: ”Jag behöver ingen lön”

Hon insåg att hennes erfaren­heter skulle kunna vara till nytta för den egna församlingen, Equmeniakyrkan i Södertälje, och beslutade att utbilda sig till diakon.

– Jag försökte först komma in på en utbildning i Ersta, men där var jag för gammal, berättar hon. I stället blev det Evangeliska Frikyrkans ettåriga diakonutbildning på folkhögskolan i Rimforsa. Dit kunde jag veckopendla och det blev en mycket givande och rolig start på mitt pensionärsliv.

Var färdigutbildad

Till sommaren 2008 var hon klar och hon frågade då församlingen, om de ville att hon skulle jobba som volontär diakon med inriktning på integrations-och mångfaldsfrågor.

– Jag behövde ju inte ha någon lön. Jag hade ju redan min pension, säger hon. Men jag ville ha en dator, en arbetsplats och jag ville ingå som en del i arbetslaget. Det var viktigt för mig att höra till och så har det verkligen blivit.

Margareta föddes i Uddevalla 1941 och under uppväxten flyttade familjen mycket. Bland annat bodde hon i Linköping, Hedemora, Härnösand och Ekshärad i Värmland.

– Pappa var lantmätare och hans strävan var att få ett eget lantmäteridistrikt, och det fick han i Ekshärad, berättar hon.

Det var också i Värmland som Margareta skulle ha börjat den fyraåriga realskolan i Hagfors.

– Men då hände något som gjorde att pappa ansåg att den skolan inte var lämplig och jag hamnade på en kristen internatskola, Restenässkolan utanför Ljungskile.

Lämnade hemmet vid tolv år

Margareta var bara tolv år när hon lämnade hemmet och det var inte helt lätt.

– Jag saknade hemmamiljön och att få vara som alla andra, berättar hon. Jag hade behövt mammas och pappas stöd, och mina syskon.

Internatskolan var kristen, men Margareta var först skeptiskt inställd till den kristna tron.

– Jag började med att vara emot, säger hon. Men när jag var 14 år så fick jag möjlighet att gå som sommarkonfirmand hos min farbror, som var präst i Svenska kyrkan, och då hände något.

– Jag läste bibeln från pärm till pärm och kom fram till att det inte kunde finnas något bättre än kärleksbudskapet. Man ska behandla andra som man vill bli ­behandlad själv.

Engagera sig i andra

– Som tonåring var jag rätt ­fokuserad på mig själv, och det var något som jag nu kunde komma bort ifrån. Det här är faktiskt något som håller än i dag. Man mår bättre av att engagera sig i andra.

När det gällde framtida yrkesval så var Margareta helt inställd på att hjälpa sina medmänniskor. Hon ville gå på socialhögskolan för att bli kurator, men efter ett samtal med en yrkesvägledare på gymnasiet i Västervik, så blev valet ett annat.

– Jag sade att jag ville jobba utomlands och då föreslog han att jag skulle bli sjuksköterska, och så blev det, berättar hon. Jag kom till Statens sjuksköterskeskola i Solna och hamnade på en special­designad utbildning för att få fram fler lärare inom hälso- och sjukvård.

Tillbringade några år i Afghanistan

Under utbildningen, som var klar 1965, träffade Margareta sin blivande man Lars Fränne, och i början av 70-talet tillbringade familjen, som nu hade två barn, några år i Afghanistan.

– Vi kom dit genom min mans jobb som väg- och vattenbyggare. Jag försökte också hitta en organisation att jobba för, men det var inte möjligt i Afghanistan på den tiden.

Tillbaka i Sverige tillbringade familjen sju år i Luleå, innan de 1980 flyttade till Södertälje och Margareta fick jobb på Södertälje sjukhus för att arbeta med fortbildning för personal. I sitt yrkesliv har hon kommit att reagera mot den människosyn som styr vården.

– Men på 90-talet fick jag kontakt med en professor i vård­vetenskap, Kati Eriksson, som arbetade med de här frågorna och som förmedlade en mång­dimensionell människosyn i vården. Och då föll bitarna på plats för mig.

– Det handlade om att människan består av både kropp, själ och ande. Blir kroppen sjuk, så påverkar det hela människan, både fysiskt och psykiskt men även andligt. De existentiella frågorna är också viktiga att kunna bemöta, när vi drabbas av sjukdom och lidande.

Volontär diakon

Just de existentiella frågorna har Margareta Fränne kunnat ägna sig åt i allt större omfattning de senaste 15 åren som volontär diakon i Equmeniakyrkan i Södertälje.

– Från början var det meningen att jag skulle jobba 75 procent och ungefär så har det blivit, berättar hon. Det har varit och är en fantastisk förmån att få arbeta i församlingens regi, i synnerhet utåt med kommunen och andra myndigheter, när det gäller nyanlända och asylsökande. Och det är många i Södertälje.

– Jag är både glad och tacksam att ha fått göra det i så många år. Det har verkligen berikat mitt
liv.

Ansvarar för studieverksamheten

Till Margaretas arbetsuppgifter hör att ansvara för studieverksamheten i församlingen. Det kan till exempel röra sig om språkkaféer och kurser i svenska.

– Det blir också många diakonala samtal med människor som behöver hjälp att ta sig fram i det svenska samhället. Det känns meningsfullt att kyrkan och församlingen får vara en viktig mötesplats här i Södertälje, där det finns många olika grupper. Vi jobbar för att vi ska lära känna och förstå varandra och då behövs en nyfikenhet på båda sidor.

– Processerna är långa när man jobbar med integration och mångfaldsfrågor. Det är också viktigt för mig att hålla mig ajour med vad som händer i samhället och kommunen, så att jag vet vilka möjligheter som erbjuds och kan lotsa människor rätt.

Trivs med sitt arbete

Margareta trivs verkligen med sitt arbete och har inga planer på att sluta.

– Men jag får vara ödmjuk, ­säger hon. Är man snart 82 år, så kan man ju få hjärtinfarkt vilken dag som helst. Men än så länge har jag hälsan och jag är så glad att jag har fått den här möjlig­heten.

– För mig betyder kristen tro livet, det är ett sätt att leva, som bär och ger mening. Det vill jag fortsätta med och förmedla till andra. Det är en stor förmån.