I hemförsamlingen i ­Södertälje har han just hållit vad som av många tolkas som en avskedspredikan. Och berättat hur bukspottskörtelscancern nu gett metastaser på bland annat levern.

– Läkaren sa att jag nog fick lov att förbereda mig på att jag bara hade en månad kvar, det var för 30 dagar sedan men ännu lever jag, säger han förnöjt.

Efter en tid på sjukhuset är han hemma igen med Avancerad sjukvård i hemmet (ASIH).

Om detta blir Hedins avskedsintervju är osagt, men det lär bli en av hans sista.

– Jag säger som Paulus, jag dras åt båda hållen. Första gången jag erfor vad Paulus menade var för bara någon vecka sedan då den ortodoxe ärkebiskopen besökte mig på sjukhuset och tog farväl med en hemfärdsbön. Jag kände mig som att jag närmade mig en stad som utstrålade värme och drog mig in. Jag vill fortfarande vara kvar, men den här känslan av rädsla och att någonting håller på att dras undan under mina fötter har gått över. Jag känner en frid över att gå in i den himmelska dimensionen.

För att inte göra det för besvärligt för min efterträdare, så kanske jag inte skall säga så mycket mer i den här frågan.

Det är symptomatiskt att den ortodoxe biskopen kom på besök. För många har Hedin blivit en av de främsta frikyrkliga ekumenerna. När han först släppte bok med den katolske biskopen var det omdiskuterat, men i dag är det inte samma typ av spänning. För många har partisinnet i kyrkligheten övergått till samma rubrik som senaste boken tillsammans med Anders Arborelius, Gud är kärlek (2021).

När du så småningom går hem, är det som pingstvän eller allmänkristen?
– Där tänker jag som Peter Halldorf. Älska din nästas Kyrka som din egen. Han är till skillnad från vad många tror 100 procent en trygg pingstvän och så även jag. Men vi båda har under åren gjort upptäckten att kristendomen är större. Jag kan känna en sorg över den rädsla och misstänkliggörande som det finns från oss väckelsekristna mot de traditionella kyrkofamiljerna. Jag tror att dom historiska kyrkorna har en profetisk roll att fylla inför framtiden och jag tror att vi berikas av att ömsesidigt mötas i ögonhöjd med kristna ur andra traditioner än vår egen. Det finns bara en lösning om vi skall komma närmare varandra och det är att vi tillsammans flyttar oss närmare Jesus. Gemensamt vandrar vi mot samma mål, även om vi finns utspridda över hela kyrkokartan. Den här gemensamma vandringen tror jag är god och nyttig för både oss och den världsvida kyrkan. Men, jag går hem som Pingstvän.

Fast, tillägger han:

– Jag tror inte vi skall underskatta Svenska kyrkans roll för att nå landet och hennes unika förmåga att kunna dela evangeliet i bygdens lokala liv och traditioner.

Ska vi tolka det som att du i  ­likhet med Daniel Alm välkomnar Antjé Jackelen till Nyhems­konferensen med öppna armar med andra ord?
– Absolut. Jag tror att om vi riktar blicken mot Jesus så kommer hans strålglans sudda ut konturerna i skuggorna av det som skiljer oss åt. Jag tror att när vi möts människa till människa så kan vi upptäcka att vi inte skall se Antje som ett hot, hon gör nog så gott hon kan. Alla som tjänar Herren Jesus bidrar med vad den har och kan.

Sist du intervjuades i Sändaren var 2015 efter din stroke, då gav du rådet till våra läsare: ”Fokusera inte på det förgångnas stubb-åker – utan se de fyllda ladorna”. Men vi skulle ändå i det här samtalet vilja ta fram backspegeln och gå på vandring i din livsresa. Du såg ”Knutbyhärvan” från första parkett som talesperson för svensk pingströrelse. Hur tänker du kring det i dag?
– Jag kan väl säga att jag sörjer att vi kringliggande församlingar inte tog tag i situationen tidigare, innan bubblan sprängdes. Det finns en dubbelhet. För jag kan å ena sidan känna ånger över att jag uppfattades som hård i nyporna, samtidigt som jag känner en sorg över att jag inte lyckades skapa en skarpare tydlighet. Det var ju så att även efter det här (mordet 2003), så fanns det pingstförsamlingar som välkomnade ledarskapet. Kramade om dem och bjöd in dem att tala i sina sammanhang. Om jag hade gjort om det igen, så vill jag tro att vi skulle lyckats hitta en tydligare enhet kring det gemensamma markerandet mot att Knutbyförsamlingen var någonting annat än en klassiskt kristen församling.

Finns det några andra områden du skulle agerat annorlunda om du visste vad du vet nu?
– Generellt hade jag nog personligen sett till att skaffat mig en mer gedigen teologisk utbildning. Jag vill gärna skicka med en uppmuntran till den generation som växer upp nu att inte ha bråttom utan att investera i din förberedelse inför att ni går ut i tjänst. Ska jag nämna något i mitt ledarskap så vill jag nämna att jag under åren som föreståndare i Stockholm Filadelfia önskar att vi tidigare hade haft modet att tala ut att det kristna ledarskapet är unikt i Jesus efterföljd och att en självklar konsekvens av det var att bereda plats för kvinnor inom äldstekåren. Jag är stolt över att ha varit med och öppnat upp den funktionen, men så här i efterhand känns det som att det hade kunnat gjorts tidigare.

Apropå att välkomna mångfald i det kristna livet. För 15 år sedan var du en av förgrundsgestalterna i kampanjen ”Bevara äktenskapet” där du tillsammans med flera andra då ledande företrädare inom de abrahamitiska ­traditionerna lyfte fram äktenskapet mellan man och kvinna som en samhällsbärande funktion. Just nu pågår en diskussion inom hela frikyrkan kring om vi kan välsigna ett livslångt och överlåtet förbund mellan två homosexuella, hur ser du på den här frågan i dag?
– För att korrigera historieskrivningen något så drev vi även tillsammans med Förbundet Humanisterna en kampanj för en civilrättslig lagstiftning där staten skulle ansvara för det juridiska äktenskapet, medan det sedan skulle stå idéburen verksamhet fritt att skänka paret den religiösa inramning som de önskade. Men jag tror samtidigt att jag så som du noterat i dag är mer nyanserad i den här frågan och ser annorlunda på samlevnaden mot vad jag gjorde då. Genom möten med ”den enskilda människan”, där jag suttit ned och pratat med dem som frågan handlar om, vill jag i dag uttrycka mig annorlunda i denna komplexa fråga. Men för att inte göra det för besvärligt för min efterträdare (Daniel Alm, red. anm.), så kanske jag inte skall säga så mycket mer i den här frågan. Men du känner ju säkert till att det finns många inom samfundet som anser att ”den där Sten-Gunnar inte längre är att lita på i dom här frågorna, då han ju är en sån där liberal i dom här sammanhangen”.

Orden kommer fortfarande fritt. Sten-Gunnar andas liv från sjuksängen där han med energidrycken i högsta hugg nöjt visar upp att barnen köpt honom en ny Smart-tv.

– Så att jag från den kan följa brittiska kriminalserier. Jag gillar det lite långsamma och spänningsfyllda, säger han.

Livet går vidare. Bokstavligt. I alla dimensioner.

PO Flodström

Andréas Skogholm