Jag gillar musik, inte ­uppmärksamhet

Edos är en färgsprakande och entusiastisk person som har inspirerat massor av körsångare, musiker och kyrkobesökare ända sedan han kom till Sverige för 35 år sedan.

– Kyrkan är och har alltid varit min fasta punkt. Jag samarbetar med både kyrkoledare, församlingsmusiker och andra. Och jag har verkligen varit runt i kyrkor, körer, scoutläger, ungdomsverksamhet… Ja, det är nog lättare att säga vilka kyrkor jag inte varit i, än alla dem jag besökt, i synnerhet här i Västsverige.

Musikutbildning på Södra Vätterbygden

Det var genom dåvarande Svenska missionsförbundets missionärsstation i Kongo Kinshasa som Edo mötte en varm tro, uppmuntran musikaliskt och fick en svensk familj. De tog ­honom till Sverige och musikutbildningen på Södra Vätterbygdens folkhögskola.

I och med det gjorde han också valet att gå från att vara en välbetald kändis med storsäljande musik i Kongo, till att flytta till det lilla landet i Norden.

– Folk ringde och undrade om jag inte skulle komma hem och de lockade med pengar och möjligheter. Men jag gillar musik, inte uppmärksamhet. Sen kom jag in på Musikhögskolan i Göteborg och jag ville utvecklas, få nya kunskaper. Så jag flyttade till en liten studentlägenhet och varje lov arbetade jag på en potatismjölsfabrik i Skåne för jag hade så lite pengar.

Sångarförbundets ­stipendium om 15 000 kronor får han med motiveringen ”Med stort och hängivet engagemang, sin färgstarka personlighet och gedigna kunskap har Edo Bumba nått och inspirerat människor till sång runt om i Sveriges kyrkor genom flera årtionden och generationer. Edo Bumba har på ett mycket generöst och pedagogiskt sätt sammanfört den afrikanska musiken och rytmiken med den svenska musik­traditionen.”

Prisats för brobyggande

Under sina år i Sverige har han tidigare prisats för sitt brobyggande mellan musiktraditionerna och härom veckan var han tillbaka för en körhelg i en kyrka som han besökte senast för tolv år sedan. När han nu var tillbaka, var de som var barn då, vuxna.

– Någon sa att körhelgen med mig, då för alla år sedan, var hans starkaste körminne. Det är så häftigt.

Med Edo som ledare blir det gärna musik som även får en frusen nordbo att vilja dansa, med danssteg att ta efter, med texter om innerlig gudsförtröstan, med briljanta toner och smittande rytmer. Vilket instrument som står i fokus varierar

– Ett tag förknippade folk mig med trummor, nästan så att sången kom i skymundan. Men jag har faktiskt lärt mig att spela afrikansk djembetrumma i Sverige. I Kongo hade jag aldrig sett nåt sånt. Så jag köpte min första trumma hemma i Göteborg, hihi.

Musiken är Edos liv men möjligheten att leva gott är tack vare kyrkan, upprepar han.

– Svenska missionsförbundet och det som är Equmeniakyrkan nu, är som en stor familj för mig. Här har jag mött människor och kärlek. Här kunde barriärer brytas mellan svart och vit, afrikan och europé. Först var jag ett föräldralöst barn som sålde torrmjölk i Kongo men sedan möttes jag av en öppen famn som visade mig den största kärlek.