Linda Alexandersson är en av de mest profilerade pastorerna i Equmeniakyrkan, trots att hon inte är föreståndare i någon storstadsförsamling. Under de senaste åren har hon bland annat blivit en röst för många kristna konvertiter.

Hon är föreståndare i Equmeniakyrkan Arvika, en församling som förändrats och utvecklats genom att bli mer mångkulturell och sänka medelåldern. Det är erfarenheter som hon vill ta med sig till nationell nivå. Hon är bekymrad över att Equmeniakyrkan alltsedan grundandet har förlorat medlemmar år efter år.

— Statistiken och åldersfördelningen i våra församlingar pekar på att vi fortsätter minska, men detta är ingen naturlag. I församlingen i Arvika har vi under samma period gått emot den trenden. För att vända trenden även på nationell nivå krävs det lika delar krismedvetenhet och hårt arbete, som mod och inspiration, säger hon.

Hon beskriver sin framtidsvision som enkel. Equmeniakyrkan ska nå nya människor med evangeliet, människor som ska få uppleva kraften och befrielsen i Jesus.

— Vi ska inte göra skillnad på folk, utan dela med oss av de goda nyheterna till alla folk i alla åldrar. Det är så en kyrka växer. Själv känner jag en enorm tacksamhet till människorna i den lilla missionsförsamlingen i Kolbäck, där jag växte upp, som genom sitt engagemang för barn och unga gav mig det bästa jag har och jag försöker leva efter Jesu uppmaning ”ge som gåva, det du fått som gåva”, säger hon.

Om hon blir vald till kyrkoledare vill hon inspirera de lokala församlingarna, och på olika sätt bidra till att de får hopp om framtiden. Linda Alexandersson menar att det är viktigt att åtminstone någon av kyrkoledarna har aktuell erfarenhet av församlingstjänst i Equmeniakyrkan.

— Vi pratar ofta om att det är i församlingarna som det viktigaste arbetet sker. I ett delat nationellt ledarskap där olika personer ska komplettera varandra är det för mig självklart att den erfarenheten och kompetensen behöver finnas representerad genom någon av alla de 550 nu yrkesverksamma pastorer och diakoner som finns i vår kyrka, säger hon.

Hon ser inte bara Equmeniakyrkans medlemsutveckling som en stor utmaning. Hon vill också att samfundet ska höras i samhället.

— Blickar jag istället utåt över vår värld ser jag att skapelsen, demokratin och mänskliga rättigheter är hotade. Här behöver vi fortsätta att vara en stark röst, genom att värna detta både i och utanför vår kyrka.

Linda Alexandersson har länge förberett sig för för en tjänst som nationell ledare.

— Jag förstår om det kan låta märkligt, men för många år sedan hade jag en stark kallelseupplevelse av att jag en dag skulle vara med och leda vår kyrka nationellt. Kallelsen kom så oväntat och långt innan den tanken överhuvudtaget var möjlig att tänka att jag först bara slog den ifrån mig. Men den har aldrig släppt mig, säger hon.

Blir det då att gå emot Guds vilja om man inte röstar på dig som kyrkoledare?

— En inre kallelse måste ju alltid bekräftas av en yttre. Jag kan ju ha uppfattat den här kallelsen fel, och min bön har alltid varit ”Om det där var från dig Gud får du säga till när det är dags. Till dess ska jag förbereda mig så gott jag kan”. Om jag får förtroendet att vara med och leda kommer jag med glädje att tjäna min kyrka. Blir jag inte vald vilar jag i att kyrkan har lyssnat in Andens ledning och att den behövde andra ledare än just mig.