Johanna tror på mer barnfokus i Equmeniakyrkan

Johanna Bjurenstedt växte upp med hela det ”frikyrkliga paketet”, lyftes fram i lovsången under uppväxten i Pingstkyrkan. Men i 20-års­åldern, när hon skulle ta steget från den unga tron till den vuxna, fanns det inte längre något som ordentligt bar henne längre.

– Jag insåg att detta inte var något för mig. Det vi sade stämde inte med verkligheten, säger hon.

Hon lämnade allt och hamnade på Donsö med sin man. Fast besluten att inte återvända till kyrkan. Det verkade vara en framkomlig väg för henne. Karriären rusade, familjen mådde bra.

Ramlade ner i svart hål

– 2012 stod mitt liv på topp, jag hade tre fantastiska barn, en bra utbildning inom media och kommunikation, jobb och vänner. Men på en sekund, när jag stod och diskade, ramlar jag rakt ner i svart hål, det var som att tid och rum försvann. Totalt becksvart.

Hon fortsätter:

– Efter några dagar får jag tag i Magnus Malms ord Bildfaktorn. Det blev som ett litet halmstrå att hålla sig fast i, kan det vara så att det finns något bakom det jag ser med mina fysiska ögon.

En ny resa i tron

Det leder till en ny resa i tron, ett eftersökande efter vad hon kanske förlorat under åren som passerat sedan hon klev ut över kyrkans tröskel för att inte återvända.

– För mig blev det en tydlig omvändelse. Jag avslutade allt och började läsa teologi.

Projektgruppen för barn och familj

När hon fick frågan om att leda projektgruppen för barn och familj i Equmeniakyrkan (vid sidan av församlingsutvecklare i region Väst och vikarierande kyrkoledare i samma region, ”Ja det är mycket” erkänner hon) var hon först inte säker.

Men frågan trängde sig på och hon insåg hur viktig den är. Kanske fanns en bild i bakhuvudet hur hon såg sig själv som ung. Vad hade hon önskat att kyrkan gjort för hennes generation.

– Många av de jag växte upp med är inte kvar i kyrkan. Jag tror det har en del att göra med vilken gudsbild vi fick med oss. Jag upplever att många vuxna är osäkra i sin egen tro och vet inte ens om eller vad man vill ge vidare.

Återerövra sig egen tro

Hon tror det börjar där, med att återerövra sin egen tro, att få syn på Jesus och det kan man göra tillsammans med barnen.

– Vi har jobbat utifrån tre ledord i vår grupp: Närvaro, Tillit och Delaktighet. Närvaro är det allra enklaste men också det svåraste men det är först när vi stannar upp och på riktigt är närvarande i varandras verkligheter som vi formas, säger hon och fortsätter:

– Vi har även jobbat mycket med Joseph Sverkers bok Undra om Gud i vår temagrupp. Där lyfter han fram att barnen faktiskt är med och ger oss en teologi.

En filmserie med honom i fem delar har också spelats in för att användas i församlingar.

Kyrkans ansvar för barn och unga

– Jag tänker att vi som kyrka behöver ta mer ansvar för barn och unga, samtidigt som vi vuxna blir bättre på att dela tron och livet med varandra. Det är ingen quick fix utan handlar om helhetstänk. Tar vi med barnperspektivet i pionjärssatsningar, församlingsutveckling med mera? Och hur samarbetar vi med Equmenia. Om vi vill ha unga familjer i våra församlingar måste vi få dem att känna sig välkomna.

Johanna stannar upp och säger:

– Jag tror det har funnits ett glapp här. Vi gamlingar måste tåla att det blir lite mer barnspring i lokalerna, men också att vi tar barn och deras frågor på allvar. Barn har en andlighet naturligt och de har en lika självklar plats att uttrycka den i församlingen som alla andra. Helt enkelt ge utrymme för barn att själva upptäcka Jesus men även våga kliva in och vara ”justerande medvandrare”. Om inte vi leder hittar de ledare på andra ställen.