Kommer du från en släkt av missionsförbundare eller baptister? Ja, då har du säkert haft åtminstone en farfar eller mormor som varit trogen folkpartist. Men du röstar troligen inte på Liberalerna.

Folkpartiet bildades 1934 när sekulära storstadsliberaler i Sveriges liberala parti gick samman med frikyrkliga och nykterister i Frisinnade folkpartiet. De två kunde förenas i kampen för individens frihet gentemot stat och statskyrka. Men idag är Liberalerna ett parti som kämpar för att ta sig över fyraprocentsspärren efter att ha förlorat stora väljargrupper, och man söker en identitet och ett existensberättigande.

Att partiet förlorade sin bas i frikyrkan beror delvis på Lewi Pethrus. När pingstledaren grundade Kristen demokratisk samling (dagens Kristdemokraterna) i mitten av 1960-talet slog han undan benen för frisinnet i Folkpartiet. För många frikyrkoväljare kom KD att med tiden bli förstahandsvalet. Staffan Werme, som är tidigare partistyrelsemedlem och frisinnad profil, ser dock flera orsaker till tappet.

— Från 1970-talet och framåt så har partiet haft en ganska njugg inställning till frikyrkoväljarna. De storstadsliberala, som ofta är mer ateistiska och alkoholliberala, tog över helt, säger han.

Det finns i dag många olika definitioner av frisinne. Somliga ser det som ett slags folkrörelse-
engagemang med en humanistisk klangbotten utan egentlig koppling till religion. Staffan Werme menar dock att kristendomens värderingar utgör grunden, med en positiv syn på utbildning, nykterhet och personligt ansvar, blandat med stråk av värdekonservatism.

— Men i dag lyfter man bara fram det individualistiska, det progressiva och det normkritiska i Liberalerna. Då ger man inte frisinnet någon plats, säger han.

Staffan Werme är i dag mycket kritisk till partiets inriktning och menar att Liberalerna främst lockar en elit i storstäderna, människor som till exempel är positiva till globalisering och normkritik.

— Då är det kanske på 3,7 procent av väljarkåren som man landar, säger han.

Samtidigt finns det spår av frisinne kvar, bland vissa politiker och i vissa landsändar. Men han tycker inte de får hjälp av partiledningen. Han exemplifierar med några av de senaste utspelen, som förslag att förbjuda skolor att arrangera bön under skoltid och att kalla samvetsfrihet för vårdpersonal som inte vill utföra abort för vårdvägran.

— Det visar på en tondövhet mot allt vad frisinne heter.

Marginaliseringen av frisinnet syns i partitoppen, där det saknas personer med sådana rötter. Riksdagsledamoten Maria Nilsson är dock nykterist, den enda i Liberalernas riksdagsgrupp, och hon är troende. Men hon vill undvika att placeras i ett fack och vill inte kallas frisinnad. Hon menar ändå att partiet förlorat något när frisinnet försvagats.

— Vi har tappat på landsbygden, och då också tappat lite av folkrörelseperspektivet. Vi har kommit att bli ganska skarpa individualister, säger hon.

Hon skulle önska att partiet kunde prata mer om gemenskap och samhörighet, att använda ord som appellerar till de som förr kallades frisinnade, att kunna tala om medmänsklighet, förlåtelse och skapelse.

— Det har nog kommit som en insikt det sista året, en medvetenhet att vi förlorat något på vägen, säger hon.

Denna medvetenhet verkar delas av flera. Under vårens partiledarval, som stod mellan Nyamko Sabuni, Erik Ullenhag och Johan Pehrson, så förekom frisinnet i debatten. Erik Ullenhag, som egentligen inte tillhör den frisinnade fåran, talade varmt om den frisinnade traditionen och dess band till civilsamhället.

Det finns flera i partiet som tror på frisinnets framtid. Anna Svalander är ordförande i föreningen Frisinnad tidskrift, hon var fram tills nyligen partistyrelseledamot och tillhör en Equmeniaförsamling i Borås. Hon säger att hon inte är ensam om att både vara med i frikyrkan och i Liberalerna, den kopplingen är fortfarande levande. Och nu ser hon stora möjligheter att vinna tillbaka förlorad mark.

— När Kristdemokraterna och Moderaterna går åt höger så ger det mer utrymme åt mitten. Vi kan attrahera besvikna KD-väljare, säger hon.

Anna Svalander tror på en breddning av begreppet frisinne så att fler kan känna sig inkluderade. Hon förknippar frisinnet bland annat med ansvarstagande i klimat- och miljöfrågor.

— Om vi med frisinne menar samvetsfrågor, som hur vi lever våra liv och använder vår tid, att vi bryr oss om andra människor, så tror jag att vi kan nå många, säger hon.

Samtidigt kan det vara svårt att se hur Liberalerna ska vinna troende väljare när man ofta utmålar religion som ett hot och ett problem. Det gäller till exempel i skolvärlden, där partiet vill stoppa etableringen av nya konfessionella friskolor. Anna Svalander säger att hon fått acceptera förslaget, då hon är en del av partistyrelsen.

— Bakgrunden är väl att det ligger många ansökningar om att starta muslimska friskolor. Det handlar om att integrationen kan bli svår, säger hon.

Jakob Olofsgård, som tidigare var pastor i Immanuelskyrkan i Jönköping, är idag aktiv inom Liberalerna och nära en riksdagsplats. Han menar att partiledaren Nyamko Sabuni har samma mål som de frisinnade hade för hundra år sedan, att religiösa maktstrukturer och traditioner inte ska få begränsa människors liv.

— Nu måste man slåss för att bevara det som frisinnet har kämpat för att förverkliga. För mig är Nyamko Sabuni frisinnad, fast hon kommer från ett annat håll, säger han.

Statsvetaren och den liberale ledarskribenten Svend Dahl är en av dem som också lyft fram frisinnet som en möjlig väg framåt för partiet. Han ser att det finns en önskan om att göra partiet relevant utanför städerna.

— Det finns ingen mirakelkur, det handlar om ett långsiktigt arbete. Men det är svårt eftersom partiorganisationen varit helt dominerad av storstadsliberala. De har ju ingen koppling till folkrörelser som frikyrkor och nykterhetsrörelse, säger han.

Svend Dahl blir nästan lyrisk när han talar om kommunalrådet Nicke Grahn i Dorotea. I kommunvalet i Dorotea fick partiet 16,3 procent, men när kommuninvånarna röstade i riksdagsvalet stannade Liberalerna på 3,6 procent, och det visar på de lokala företrädarnas popularitet. Nicke Grahn är partiets starke man i kommunen och en typisk folkrörelsemänniska. Dock har han inte sina rötter i frikyrkan eller i nykterhetsrörelsen, även om han är troende.

— Frisinnet handlar om att ha en praktisk syn på politik, det handlar om att utöva praktisk kärlek till sin nästa, säger han.

När Sändaren intervjuar honom har han precis varit på möte hos Doroteas demensförening. Han är mån om att ha nära kontakter med folkrörelserna.

— Jag tror stenhårt på att återupprätta samarbetet mellan kommunen och de ideella folkrörelserna. Den ideella kraften finns, framförallt på landsbygden.

Under landsmötet blev han invald i Liberalernas partistyrelse, och han kommer driva på för att återknyta till folkrörelserna. Men det är en uppförsbacke.

— Det finns ett problem i Liberalerna, och det är att så många är allergiska mot att bli organiserade. Man tror så mycket på individens frihet att man inte klarar av ett minimum av samordning. Det är stadsliberalismen, frisinnet förstår vikten av organisation, säger han.