Jawhar höjer pekfingret upp i luften när han säger att han älskar Jesus.

– Och jag älskar Gud, fortsätter han och lyfter armen så högt han kan, där han sitter hemma i soffan.

Att kärlek får en människa att stråla, är inte att ta miste på. För Jawhar handlar det om kärleken till Gud, Jesus och den helige ande. Och så till mamma Karin och pappa Tommy.

– Det är vi som har tur som har fått Jawhar. Till slut fick vi en pojk ändå, säger Tommy och får en tår i ögonvrån.

– Jawhar är så underbar. Och han är verkligen genuint troende. En blivande predikant, fyller Karin i.

När de talar om Jawhar låter det mer som Joar. Och som Joar Johansson känner sig den unge mannen, med rötterna i Afghanistan. Men vägen hit, till tryggheten i soffan, har varit lång. Under perioder tyckte Jawhar att det inte fanns någon mening att leva.

Kontrasterna i Jawhars berättelse blir så tydliga. Han lyser upp när han berättar om sin tro, om Gud som mäktig läkare av en flyktings trasade själ, och den kärlek han känner till Jesus.

– Jag är kär i Jesus, säger han, fast kanske menar han ”älskar” eller så menar han just ”kär” för han ser närmast förälskad ut.

Han hade en frälsningsupplevelse, som drabbade honom med oanad kraft. Då hade han bott en tid på ett hem med andra ensamkommande, afghanska pojkar och just återvänt dit efter att ha varit inlagd för psykiatrisk vård på BUP i några veckor.

Hans minnen från när hans mamma förblödde till döds i hans famn efter talibanernas bombning av gården, våldet mot honom själv och skräckscenerna från flykten var honom övermäktiga. Han ville inte längre leva. Han hade flera gånger åkt in med ambulans och kände sig ledsen och hade ”ont i hjärtat” –

Jawhar visar med fingrarna hur det liksom känns som klor i hjärtat – när han kom tillbaka till boendet.

– Jag bad Gud hjälpa mig. Jag bara grät och grät och grät. Jag mådde så dåligt.

Mitt i natten fylldes rummet av ett starkt, vitt ljus. I ljuset fanns en gestalt.

– Jag trodde inte mina ögon. Och han talade mitt språk dari. Han tog med sin hand över mitt huvud såhär, visar Jawhar med en smekande rörelse över håret.

– Tre gånger gjorde han det. Han sa; jag är med dig, jag är alltid med dig, jag hjälper dig. Han talade på mitt språk och sa att jag skulle gå till kelisa. Kelisa betyder kyrka, men det visste jag inte då.

Det första han gjorde på morgonen var att gå till personalen för att få hjälp att förstå vad kelisa betydde. De fick också förklara vad man egentligen gjorde i en kyrka, att människor samlas och talar om Gud, tänder ljus och sjunger lovsånger.

– Då vill jag gå till kyrkan nu, sa jag. Tack gode Gud, sa en av personalen, och gjorde korstecknet såhär. Han var katolik. Han följde med mig till en gammal, jättefin kyrka här i Alingsås.

Den första kyrkan var dock låst, även om de väntade utanför en hel timme. Så de gick vidare till Christinae kyrka i centrala Alingsås. Där kom de in.

– Den var också jättefin. Och längst fram fanns en stor tavla. Och det var samma person som hade kommit till mig i ljuset. Jag kände igen honom!

Personalen delade den glädje och det nyväckta hopp som plötsligt infann sig i den livströtte Jawhar. Lojalt följde de med honom två gånger varje dag till kyrkan, där han ville vara för att be.

– Jag satt såhär. Och grät och grät och bad och bad, berättar Jawhar och visar hur han hade huvudet tyngt mot sina knäppta händer.

Efter några dagar var även denna kyrka låst när de kom en morgon. Hans följeslagare från boendet kom på att de kunde gå till Equmeniakyrkan, som var öppen eftersom det också finns en caféverksamhet där. Och här hittade Jawhar hem på riktigt.

– Jag hittade en såndär bok som var helig, en Bibel. På mitt eget språk! Jag frågade om jag fick läsa i den och då sa de att jag fick den! Då började jag läsa och läsa. Innan kände jag inte till Bibeln. Men den är jättefin.

Det strålar om honom sådär intensivt igen när han berättar om Guds ord, bibelstudier, gudstjänster, pastorernas öppenhet, människornas vänlighet, om församlingen som familj. Och om Jesus kärlek.

Jawhar hade aldrig sett sig som särskilt religiös. Att gå till moskén var obligatoriskt, gjorde man inte det råkade man illa ut, förklarar han. Vad Koranen sa hade han aldrig riktigt förstått sig på och han hade sett mer av död, mord och hämnd än av godhet.

”Vad betyder det att vara kristen?” frågar Migrationsverkets representant i förhör, som Sändaren tagit del av.

– Kristendomen är vänlighet, svarar han enligt protokollet.

Solidaritet, att inte göra någon annan illa, förlåtelse och kärlek handlar det också om, förklarar Jawhar. Intervjuaren menar att vänlighet finns hos människor i alla religioner.

– Jag hittade det i kristendomen, den här vänligheten. I kristendomen är vi alla som en familj.

Då frågar förhörsledaren vad den senaste gudstjänsten handlade om, och han nöjer sig inte när Jawhar tillstår att han inte förstår så mycket av predikan, som är på svenska, men att han är en trogen kyrkobesökare.

Sedan säger Jawhar att han tycker om berättelsen om den förlorade sonen, fast med andra ord. Då får Jawhar frågan om var i Bibeln detta står, ytterligare frågor om mer exakt var man hittar texten. Jawhar säger att han nog hittar den om han får bläddra i en Bibel. Förhörsledaren avbryter men Jawhar står på sig, hittar till Lukas 15:11–32 men då vill utfrågaren i stället veta varför det har betydelse för honom.

– Jag gillar mycket den delen för jag själv var också en som gått vilse. Men Guds famn är alltid öppen och man kan alltid komma tillbaka till Gud.

Här övergår förhöret abrupt till att handla om vad Jawhar anser om Bibelns våldsamma delar. Tidigare i förhöret har Jawhar uttalat sig i innerliga ordalag om hur det var att stå för att han, ett antal månader efter ljusuppenbarelsen och bibelskolan, lät sig döpas. Trots att de andra pojkarna på boendet både mobbade och hotade honom för den kristna tron.

– Efter jag döptes fick jag en sådan känsla, en sådan kraft i mig från Jesus. Jag har fått starkt hjärta och jag blir inte rädd av någon. Nu tror jag på Jesus, sonen, fadern och den heliga anden.

I det läget väljer förhörsledaren att ta en paus. Senare fortsätter intervjun att handla om hur religiöst utövande Jawhar varit tidigare. Ibland uppstår missförstånd när Migrationsverkets tolk saknar ord – bokstavligen – för kristendomens delar. Ibland lämnar intervjuaren ämnet när det bränner till. Och bränner till gör det. Både i intervjun med Migrationsverket och med Sändaren.

Kanske kan det vara svårt att förstå för den som själv saknar en personlig tro? Det är med glöd Jawhar hela tiden avbryter sin livsberättelse för att påpeka att han älskar Jesus, att Gud är med honom, att den helige ande läker. Och så sätter han upp ett trosvisst pekfinger i luften, som för att understryka det sagda.

Att Karin tror att Jawhar kan bli pastor, är inte förvånande. Själv säger han att Gud har en stor plan för hans liv, och han är beredd att följa den. Att leva för Gud.

Efter mötet på Migrationsverket fattade myndigheten beslut om att Jawhars kristna tro inte bedöms som tillräckligt trovärdig. Att återvända till Afghanistan som kristen, som hazar på flykt och med ett dödshot över sig – skulle betyda döden.

Men Jawhars brinnande vittnesmål om sin tro räckte inte, nådde inte fram i ett myndighets språkbruk som mer ville fokusera på treenighetens uttolkande och söndagens predikoinnehåll.

Jawhar går ut i köket efter kaffet, fyller på, ger pappa Tommy en puss på hjässan. Kryper ihop i mamma Karins famn och myser.

– Det är så enkelt att ha Jawhar i familjen. Och vi har nog aldrig haft det så fint i köket. Och mat lagar han till oss, konstaterar hon.

– Ja, jag vill att ni ska vara friska och leva länge. Så jag gör mat på grönsaker till er, säger Jawhar.

De träffades första gången i köket i Equmeniakyrkan, där Jawhar stannade kvar för att hjälpa till efter ett bibelstudium på dari. Det var ungdomsgudstjänst, med hundratals unga som efter mötet skulle serveras tacos.

– Det var tacos, tacos, tacos, ler Jawhar.

Det första mötet där i köket ledde till en impuls hos Karin att bli fadder och senare flyttade Jawhar hem till paret som hunnit bo utan barn i huset i många år. Under de två år som gått har livet ibland haft sina dalar. Ljuset slocknar i Jawhars ansikte och blicken blir stel, när han berättar om sin bakgrund, om flykten, om alla dessa döda han sett.

– Vet du en människa som är död blir så stor om magen. Och lukten. Det luktade så mycket. De låg i diken. Barn och gamla, kvinnor och män. Alla var döda. Poliser sköt på oss. I båten till Grekland gick luften ur båten. Vi var 42 i en båt för 20. Kanske levde 20 när vi blev räddade. Jag såg en haj bita en människa i två delar.

Han blir en annan man där i soffan när han minns vad han upplevde som 17-årig pojke som följde strömmen genom Europa till Sverige.

– Men vet du, när jag kom dit till Malmö så kom det en polis fram till mig. Han gav mig en kram och sa ’välkommen’. Han sa välkommen! En polis! Och en kram!

När Jawhar vittnar om kärlek i alla dess former, spricker ansiktet upp i det där strålande uttrycket som börjar i ögonen. Men det krävdes både mediciner och terapi för att må bättre när han landat i Sverige. Fast allra mest något annat. Pekfingret åker upp igen.

– Gud är kärleken. Jesus älskar mig. Han är min store läkare. När mitt hjärta gör ont så ber jag och läser Bibeln. Och efter kanske fem minuter så mår jag bra igen. Jag blir stark. Jag älskar Gud. ■