Linda Andersson lyfter problemet med kramkulturens genomslagskraft och behovet av gränssättande i församlingssammanhang.

– Att vi kramas för att vi känner oss som en familj som hör ihop, är den fina delen av kyrkan. Men kanske vill man som tjej inte krama alla gubbar på samma sätt som man kramar sin pappa eller bror.

För egen del har Linda inte haft svårt att känna sina gränser. Hon vågar visa när hon inte vill kramas och accepterar absolut inte att dras ned i någons knä. Men hon tror att många kramas på ett sätt som de egentligen inte vill.

– Vi måste veta varför vi kramas. Kramar jag någon för att han är en man eller för att vi är som syskon i församlingen? Sexualitet är fortfarande väldigt tabu i kyrkan och blir elefanten i rummet om vi inte vågar tala om den. Vi är skapade för sexualitet och måste belysa det! Vi måste våga prata om oss som den hon, han, hen vi alla är!

När sexualiteten är ett ickeämne blir det lätt att man antingen leker med gränser eller döljer och håller tillbaka driften på ett osunt sätt, menar Linda Andersson. Hur frågan hanteras ser olika ut i olika församlingars kulturer men ett är klart, betonar Linda; alla har olika gränser för vad som känns okej.

– Vi måste ha respekt och lyhördhet för varje individ. Även om det låter som uttjatade ord. Det somliga tycker är mysigt, tycker andra är obehagligt. Vi befinner oss i en organisation med ansvar för varandra. Då måste vi våga se lite mer vad som händer, inte minst i våra barn- och ungdomsgrupper. En ledare som lägger handen på ens rygg lite för många gånger kan vara väldigt obehagligt.

Linda gissar att församlingar tenderar att vara rädda för att adressera saker för vad de verkligen är och att inställningen är att hellre fria än fälla.

– Vi är livrädda för att säga ifrån ifall någon då skulle lämna församlingen. Men vi måste våga välja sida. Vi måste använda de ord som finns i dag, men som vi kanske inte kunde förr. Vi riskerar att förlora något men vi förlorar absolut mer om vi inte reagerar på övergrepp eller då människor känner att de fått sina gränser kränkta.

En ”#metoo Equmeniakyrkan edition” skulle inte avvika i någon större utsträckning från de upprop vi sett i andra sammanhang, gissar Linda Andersson. Människorna i kyrkan är också människorna i samhället. Även om situationer som när Linda känt sig hotad och rädd av män på busshållplatsen som talat om sin ku* och vad de vill göra med den, nog inte skulle formuleras så i kyrkan. Inte heller tror hon att risken är särskilt stor för att bli kallad för ”hora” som skällsord i kyrkan. Egentligen tror hon att det mer har med miljön än typen av människa att göra.

– Men gliringar och passerade gränser utnyttjas hela tiden. En man som passar på att klappa lite extra på en tjejs rumpa vid kyrkfikat medan hans fru står och diskar i köket. Att stå lite för nära. Att kramas lite för länge. Allt är kanske inte ens medvetet. Men det är ändå att gå för långt.

LÄS MER OM #metoo i Equmeniakyrkan i Sändaren 47/2017.