Kyrkan är tillbaka på platsen där den dräptes

Dagens Nyheter var länge att betrakta som en mordplats. Nåväl. Men här avskaffade den legendariske chefredaktören Herbert Tingsten resolut den religiösa idévärlden.

Han ansåg att den var ­galen och omoralisk, säkert efter många samtal med sin vän, Ingemar Hedenius. Filosofen som blev en den organiserade religionens stora kritiker. 

Beklagade "dödsfallet"

Men, som skribenten Leif Carlsson påpekade i tidskriften Signum för en så där 30 år sedan;
”Herbert Tingsten ansåg att religionen var död, eftersom de kristna inte längre trodde på den. Han beklagade detta, från en synpunkt: tänk så mycket mer spännande livet var förr när folk verkligen trodde, funderade på bibelns problem och oroade sig för sitt eviga öde.”

DN konstaterade alltså mer eller mindre att kristendom och kyrka spelat ut sin roll.
Ändå ser jag hela förstasidan av Dagens Nyheter, måndag 9 september 2024, bestå av en bild i morgondimman. Fyra unga vitklädda dopkandidater vadar ut i vattnet åtföljda av en präst redo att sänka ner dem i kraft av den befallning som Kristus själv gav för en 2 000 år sedan och lite till.

Vill komma närmare Gud

Inne i tidningen väntar tre sidor med rubriken ”Allt fler unga konfirmerar sig: Jag vill komma närmare Gud”.
Kristendomens comeback slår mig ständigt som glatt överraskande, men är den det?
En ny våg av andligt sökande, och inte minst då mot den kristna sfären, verkar nu manifestera sig på ett så tydligt sätt att inte ens DN kan värja sig från fascination.

Är det Wimans fel?

Kanske är det delvis kulturchef Björn Wimans fel som bland annat i poddsamtal med Sändaren själv gör det Tingsten önskade mer av; funderar på bibliska problemställningar.
Men har vi egentligen inte alltid funderat i bibliska proportioner. Så ock Tingsten. ­Engagemanget i frågor om mänskligt värde är svårt att inte återföra till den revolutionerande tanke som uppstod i Bibeln att juden och greken är samma. Att herren inte är förmer än slaven.

Återupptäcker vår tro

Det är bara att vi återupptäckt att vi som samhälle aldrig lämnade vår tro, ävensom vi avvek från byggnaderna (det var bland annat detta som Tingsten undersökte och gjorde sina ställningstaganden utifrån).
I reportaget berättar konfirmanden William hur han efter sitt dop kände sig förändrad som människa. Hur han hade ett möte med Jesus i en kyrka.

Han talar om sin livsförvandling som om det var en självklar sak i tiden. ”Jag vill inte tillbaka till mitt tidigare liv....Nu är det mera ”peace”, förklarar han.

Fler konfirmerar sig

För Svenska Kyrkan (Och andra samfund) på många orter ser man ett tillskyndande av konfirmander som man inte upplevt på många år. Kanske, spekuleras det i DN, beror det på att man söker trygghet i oroliga tider. 
Nog finns det en sanning i det, men vad är det som då gör kyrkan till en hamn för själen? Eller, vad är det egentligen som är så tilltalande med den kristna idén? 

Måste sluta överraskas

Hur kan denna berättelse vara så motståndskraftig; Att Gud träder in i världen som en dödlig, övervinner döden genom att själv dö och sedan uppstå. Och därefter inbjuda var och en av oss att ta del i den uppståndelsen och på så sätt förenas med Gud.

Tingsten ska inte få mer skuld än brukligt. Intellektuellt kan tron vara en stötesten.
Men som CS Lewis skriver i Kan man vara kristen, på ett ungefär; ”Om vi upptäcker att vi söker något som inget i denna värld kan tillfredsställa, är den mest troliga förklaringen att vi var skapade för en annan värld.” 
När den världen förkunnas blir den återupptäckt. Vi måste kanske sluta överraskas av det bara.