Så blev kyrkan hela Tibros vardagsrum

Klockan är tio i Tibro, en vanlig onsdagsförmiddag i en svensk pendlarkommun.
I ortens Equmeniakyrka, som ligger en bit utanför centrum, förbereds det som blivit veckans höjdpunkt för många. En grupp pensionärer är samlade runt ett bord i matsalen. Tillsammans utgör de den volontärgrupp som ska tjänstgöra de närmaste timmarna under onsdagens öppna lunchservering.
Pastor Jerry Gegerfeldt är vän med många av dem som kommer för att besöka kyrkan som lunchgäster, han berättar att någon i dag behöver skjuts, att någon annan just nu saknar eget hem och därför kan behöva extra stöd.

Volontärerna blir lyriska

De flesta av volontärerna har ­varit medlemmar i kyrkan i decennier och upplevt både gudstjänster och många andra satsningar, men när de får beskriva denna till synes ganska enkla gemenskapslunchen blir de lyriska.
– Det här är det bästa vi gjort någonsin. Det är en verksamhet där vi direkt kan hjälpa människor, säger Berth Hannus.
– Vi möter människor som vi annars inte skulle ha hälsat på. Det känns värdefullt att hjälpa till och att få nya vänner, säger Bengt Jonsson.
– Människor som i början inte gav respons när man hejade, lyfter nu blicken och rätar på sig. Församlingen blir mer hel med alla människor som får plats. Nu är de ens vänner, säger Eva Hannus.

Ser till att saker blir gjorda

I ledningen för volontärsgruppen står Ann Krantz, som kom in i församlingen och blev kristen genom en Alphakurs. Hon skrattar mycket och pratar gärna, men ser också till att saker blir gjorda.
– Jag har letat länge efter att få hjälpa till med något. Nu har jag hittat rätt. Det är otroligt välkomnande här i församlingen, säger hon.
Redan före klockan tolv börjar matsalen att fyllas av en salig blandning av människor i alla skeenden av livet. Snart serveras det köttsoppa och sorlet fyller rummet.

Får hjälp att komma till lunchen varje vecka

Stig Sjöberg har varit ljudtekniker och berättar om sitt liv både innehållit framgångar och motgångar. Nu får han hjälp att komma till lunchen varje vecka.
– Det är toppen här, vi får prata tillsammans. Jag känner mig hemma i kyrkan, säger han.
Vid ett annat bord sitter Olle ­Johansson och Mikael Hansson, som båda har varit nära döden, men som förändrat sina liv. Det var Olle Johansson som kom först till lunchen.
– Jag trodde egentligen inte detta var något för mig, men så kom jag hit och har fått med ­andra. Jag träffade gott folk här, ­säger han.
Mikael Hansson berättar att han har svår dyslexi och damp. Drogerna har funnits där som en medicin, för att klara livet, för att hålla ihop. Men det livet bröt ner honom och tvingade honom att välja om han skulle överleva. När hans Olle bjöd med honom till lunchen var han först tveksam, men nu kommer han troget.
– Det är roligt att prata med folk, det känns hjärtligt.
 

Vid ett annat bord sitter volon­tären Kasem Alshuwili. Han är en stor kille, med tatueringar på armarna, men med blick för människors behov, och ett omtänksamt och mjukt sätt.
– Någon kanske inte tyckte om mig innan, för att jag har svart hår, men här blir vi vänner. Förut kanske de inte sagt hej, men nu är vi kompisar. Jag har fått så många nya vänner.
Kasem Alshuwili föddes som muslim i Bagdad, men blev kristen i Sverige. I Equmeniakyrkan har han känt sig varmt välkomnad och nu är det hans självklara hem.
– När min familj i Irak inte längre vill veta av mig efter att jag döpts, så har jag fått en ny familj i församlingen, säger han.
I pausen mellan soppan och efter­rätten ställer sig Jonas Lund vid mikrofonen. Han har ingen frimärkskrage, men en ljusgrå luvtröja där det står pastor på ryggen. Han säger att alla har något att komma med; ålder, utbildningen eller bakgrund spelar ingen roll.
– Det kanske finns folk här inne känt sig klappade på huvudet, som att ni inte har något att bidra med. Men det är fel, säger han.

Informerar om veckans händelser

Han informerar om veckans händelser och ber en bön. Många böjer sina huvuden.
Efter desserten står en man i hallen med tårar i ögonen. Han är orolig, känner att han misslyckats som inte klarat av att hålla sig nykter och Jonas Lund ser honom i ögonen, klappar om honom och säger att det alltid finns en andra chans.
Onsdagslunchen i Equmeniakyrkan började egentligen med en brand. 2018 totalförstördes den kommunala lokal som fungerat som en mötesplats för många människor. Samtidigt var församlingen inne i en process där man funderade över hur gemenskapen skulle kunna öppnas upp för fler.
Resultatet blev onsdagslunchen.
– Vi insåg att det behövdes en mix av mötesplats och måltid. Vi ville också att det skulle vara något stadigt och återkommande, men inte mer än vad vi mäktade med som församling, säger Jonas Lund.

Självklar del av församlingens verksamhet

I dag är onsdagslunchen en självklar del av församlingens verksamhet. Genom kontakter som utvecklats under lunchen så har människor fått en väg in i församlingen och kommit till tro. Det har förändrat församlingen på djupet. Jonas Lund beskriver kyrkan som tidigare ganska homogen, där de flesta tillhörde en ganska välmående medelklass trots att Tibros befolkning är betydligt mer blandad än så.
– Församlingen har inte speglat Tibro. Vi ställde oss frågan hur blir vi en församling som hjälper dem som har det svårt ekonomiskt, säger han.
Församlingen har inte som mål att ersätta socialtjänsten, men Jonas Lund menar att församlingens engagemang är mer än bara en komplettering av det offentliga.
– Vi har kämpat mer med personer än vad socialtjänsten gör ibland. Vi som bor här vet nu vem som bor där om vi går förbi en husvagn, vi vet när någon sover ute i natt, säger han.
Jonas Lund är också tydlig utåt med att det är Jesus som är brödet som verkligen mättar.
– Om man först framstår som enbart en socialtjänst så kan man inte sen smyga in Jesus. Vi kan vara rädda för att prata om Jesus, men här ser vi vilken sprängkraft det har och hur människor som kommit till tro förändras, säger han.
Men resan som församlingen får inte enbart applåder. När de normer som dominerat församlingslivet utmanas kan det väcka känslor. Vad händer om någon sätter sig på den plats under söndagsgudstjänsten som varit din under 30 år?
– Är det kul eller jobbigt? Det är en omställning. Men vi har fått se en kulturförändring som innebär mer av tacksamhet, äkthet, öppenhet, sårbarhet och generositet. Det är tack vare att det kommit in nya människor.

Bygger relationer med kommun och företag

Församlingen gör inget ­solorace i Tibro. Mycket tid går åt till att bygga relationer med företag och med kommunen, vilket får tydliga resultat. Två Icahandlare bidrar på olika sätt med mat till lunchen och annan verksamhet.
– Alla vinner på att Tibro blir lite bättre, säger Jonas Lund.
Nu går församlingen vidare. Nästa steg blir att erbjuda en fredagsfralla, en liknande satsning som lunchen. Men Jonas Lund ser inte det som en slutstation.
– Jag drömmer att vi ska kunna vara en kyrka för hela livet, hela året. Att man kan gå till kyrkan efter skolan, att man gör läxorna och möter människor där. ­Eller går dit för att spela kort med kompisarna. Vi vill att kyrkan ska bli hela Tibros vardagsrum.

Två kommenterar: Kommunal­rådet rörd, Ica-handlaren får ståpäls

Samverkan mellan kyrka, kommun och näringsliv har gett positiv effekt på hela samhällslivet i västgötska Tibro.
Här två röster från näringsliv och politiken.

Anneli Magnusson, äger Ica ­supermarket i Tibro
– Jag började då det fanns möjlighet att göra Tibro lite bättre. Nu har vi hållit på några år, och det känns fantastiskt när vi ser resultat. Jag får ståpäls när jag ser skillnaden hos många av våra kunder, samhällets olycksbarn, där det varit en fantastisk utveckling.
– Jag tror att tillsammans, vi, Equmeniakyrkan och andra, så kan vi göra mycket gott för Tibro. Detta har skapat ringar på vattnet.

Rolf Eriksson, tidigare kommunalråd (S) Tibro kommun
– Tibros styrka är civilsamhället, föreningslivet och samfunden. Vi sätter stort värde på det arbete som Equmeniakyrkan gör. När vi samlades kring massflyktsdirektivitet för Ukraina så blev jag rörd över att se alla goda krafter som ville bidra.
– Equmeniakyrkan kan nå de människor där vi själva inte riktigt når fram, där man kanske inte vill ha samma kontakt med oss. Det sätter vi ett stort värde på.