Några mil utanför Kigali ligger Nyamata Genocide Memorial. I denna kyrka samlades tiotusentals människor för att få beskydd i april 1994. Det visade sig vara ett bedrägligt gömställe. Fortfarande syns spåren tydligt i kyrkan. Genom dess väggar borrade gärningsmännen hål och kastade in granater. De som inte dog av granaterna sköts eller massakrerades med machetes. Kyrkan blev ett effektivt slakthus. Genom dess tak syns himlen genom kulhålen och altarduken är fortfarande färgad med blod. Offren har begravts. Men kläder och identitetskort är kvar i bänkarna och på altarbordet.

Det går inte att separera kyrkan från politiken i Rwanda. Och kyrkan var i högsta grad en aktör under folkmordet då tutsier sågs som dess fiender. Men när president Paul Kagame kom till makten år 2000, gav han en tydlig avsiktsförklaring. Det var Framåt och Försoning som gällde.

Den anglikanske biskopen Nathan Gasatura talar med mig om ilskan som fötts efter folkmordet. Den riskerade att ta kål på befolkningen. Den skulle kunna ha urartat till en ohållbar kedja av hämndaktioner om ingenting gjordes.

– Alla var traumatiserade. Alla led av skuld eller sorg – oftast bådadera. Ilskan och bitterheten skulle lätt kunnat slå rot. Då förstår du också hur svårt det blev med kyrkans skuldfråga. Vi kunde inte ge skydd åt behövande i ett land där alla angav alla. Hutupräster angav tutsipräster och de som flytt in i kyrkan. Liksom alla andra angav de sina grannar, även familjemedlemmar. Vi präster är bara människor. Vi var lika indoktrinerade som andra.

Det behövdes en tro på framtiden mer än någonsin, samtidigt som det fanns många bekännelser som behövde komma ut, inte minst i fängelset.

Nathan Gasatura har ägnat tio år åt organisationen Prison Fellowship International. Den arbetar för försoning mellan förövare och offer, eller ”överlevare” som han föredrar att kalla dem, ett ord som bättre signalerar känslan av hopp.

– Vi hade över 200 000 fängslade förövare. Det var en ohållbar situation. De som var kvar utanför behövde hjälp. De som satt i fängelse hade ofta även de förlorat nära och kära. Framförallt kände de skuld. Och sorg. Präster på besök fick höra hemska historier och böner om förlåtelse. Ofta hade gärningsmännen en önskan att få möta dem vars liv de förstört på olika sätt.

Staten gick in med ett erbjudande. Alla som bekände sina brott knutna till folkmordet kunde få sina fängelsestraff halverade. När de kom ut fick de göra samhällstjänst, ofta hos tutsier som kanske mist allt.

– Det samarbete mellan stat och kyrka som organiserades gjorde att förövare och överlevare fick mötas. Under månader knöts försiktigt kontakter mellan familjer ur de olika folkgrupperna, med kyrkans hjälp.

Men hur gick försoningsarbetet till rent praktiskt?

– Rwanda är ett litet land. Och välorganiserat. Alla känner på något vis alla. Vi söker upp dem, var och en för sig. Förövare och överlevare. Vi vet genom bekännelserna också vilka förövarna behöver träffa. När förövarna dels får bekänna dels får möjlighet att praktiskt hjälpa sina offer tillbaka till ett någotsånär bra liv, mår alla bättre.

Biskopen berättar om tilliten som sakta skapades när förövare bad överlevare om förlåtelse. Nästan alltid blev begäran accepterad. Det finns en stark vilja att gå vidare hos det rwandiska folket. Förlåtelse är mindre smärtsamt än att leva kvar i det förflutna. Hämndaktioner är extremt ovanliga i dag. Ingen nämner de två folkgrupperna.

– Som människa i detta läge måste man alltid offra något. Rätten till hämnd. Rätten till ilska. Vi måste få bort de känslorna så att alla kan få bli goda igen. Och då talar jag om alla! När vi talar om försoning talar vi om starka känslor. Hat, besvikelse, saknad, sorg. Att det är ”hårt” är inte ett tillräckligt starkt utryck.

– Jag skulle faktiskt vilja använda ordet ”magiskt” att uppleva människors vilja att gå vidare, sida vid sida med sina förövare.

Han menar att valet ändå är enkelt. Antingen klättrar man uppåt på berget, eller så låter man vågorna sluka en.

Som biskop i den anglikanska kyrkan vill han dock inte se att den har lika stor skuld i folkmordet.

– Vi hade inte alls samma inflytande som den katolska statskyrkan som var nära lierad med regeringen. Den har alltid opponerat sig mot kolonialväldet. Därför stod katolska kyrkan nu nära regeringens makthavare i kampen. Dess företrädare blev ett verktyg i folkmordet där tutsierna sågs som en del av kolonialmaktens representanter.

I dag är folkmordet som ett sakta läkande sår man inte gärna rör vid. Samtidigt finns det något som fortfarande vill ut. Det är snart dags för minnesstunder igen, då kan allt rivas upp, men kanske är det inte längre lika infekterat.