Kyrkoledarvalet: Båda kandidaterna ­känner kallelsen

Bägge två känner en kallelse att leda samfundet vidare och avsluta det de påbörjat.
– Det är viktigt att vi får kontinuitet, säger Joakim Hagerius till utfrågarna Unni Jonsson och Joel Halldorf.
Men han efterlyser samtidigt lite mer framdrift och målmedvetenhet.

Vill fortsätta förändringsprocess

Karin Wiborn vill även hon fortsätta kyrkans förändringsprocess.
– Ja, jag är sugen på att leda vidare, nu när jag fått lära mig hur Equmeniakyrkan fungerar, och tror mig veta hur den kan fungera bättre. Det är mycket därför jag kandiderar.
– Nu har vi släppt förtöjningen, men inte rötterna till våra bildarsamfund. Det är dags att hitta vår egen identitet och våga segla.
Segelmetaforerna låg nära till hands också för Hagerius, som berättar om en stark andlig upplevelse under Hönökonferensen och vid fyren i Karlskrona skärgård.
Men utfrågarna ville veta hur man samlar medlemmarna och leder i praktiken.
– Ett ledaruppdrag kan färgas in i organisationen och de män­niskor man jobbar med.  Det här är ett väldigt kollektivt arbete.
– Men vi har en bild av dig som en tydlig ledare, det kan finnas oro för att du springer före, och blir för stark, envisades Joel Halldorf.
– Ja en av de saker jag bär med mig är målmedvetenhet, men det kommer från ett lyssnande, tillstod Hagerius. Någonstans måste man vilja någonting också.
Han exemplifierade med pastorsutbildningen, som varit på väg att göras om i sju års tid.  
– Det är inte jättesnabbt, alla fick vara med och skapa. Men viss framdrift behövs, för det kunde tagit 14 år också.

Kan vara otydlig

Karin Wiborn, brukar ses som lyhörd och lyssnande, men en och annan anser att hon kan vara otydlig.
– Ja, det ligger nog någonting i det, svarar hon utfrågarna.
–  Inte så att jag inte vet vad jag vill, men jag vill inte leda dit samfundet inte vill. Som pastor ledde jag i svåra beslut om både hbtq och barndop, men det fick ta sin tid.

Och om du blir kyrkoledare?
– Då vill jag lägga stark betoning på den lokala församlingens frihet. Det är speciellt att samla och leda en kyrka som den här. Jag har ju varit samfundsledare förut, men i mindre sammanhang. Då kände jag alla pastorer, och visste ungefär hur församlingarna såg ut. Nu blir det större och svårare och därmed är kyrkoledarkollegiet viktigt.
Också Joakim Hagerius nämner det kollektiva ledarskapet som viktigt.
 – Equmeniakyrkan har robusta ordningar för detta, det finns inte utrymme för en ensam ledare. Församlingarna är grunden på vilken kyrkan vilar.

Kommer du att åka runt i församlingarna om du blir kyrkoledare?
– Det är en självklar del av arbetet och något som jag redan gör. Samtidigt vill jag verka tillsammans med regionala ledarskapet.
Ett ämne som avhandlades med bägge kandidaterna var arbetet mot den sjunkande medlemstrenden, med bristande krismedvetenhet eller missmodig.
– Min respons på att vara i en sjunkande verksamhet, vilket jag varit i hela mitt yrkesliv, har varit att se bortom det. Se den behövande och verka för att Guds rike sprids, svarar Karin Wiborn, och efterlyste större frimodighet bland förssamlingarna
– Att de steppar upp helt enkelt. Vi behöver göra vårt goda. Det finns ingen metodik eller pedagogik som per automatik kommer att vända våra sjunkande siffror.

Inte hela lösningen

Ungt ledarskap kommer att hjälpa till, men är heller inte hela lösningen.
– Att det inte skulle finnas krismedvetenhet känner jag inte alls igen, säger Joakim Hagerius.
– Missmodighet ibland, men det finns också en stolt tradition och ett starkt samhällsengagemang lokalt, nationellt och institutionellt. Vi har både fastighetsbolag, högskola, folkhögskolor och  bildningsförbund, men de är inte sammankopplade med oss. Vi behöver ha ett tydligare bidrag in i välfärdssverige
Equmenia är viktig för båda kandidaterna. Liksom församlingarnas rop på stöd och hjälp.
– Generationsväxlingen är en stor fråga, säger Hagerius. Man behöver kroka arm med Equmenia ännu tydligare, så att vi möter helheten och kyrkan blir en ömsesidig mötesplats.
– Scouter tror jag är en vinst, säger Karin Wiborn och tillägger att glöden för barn unga i vårt samhälle kan vara grunden till den riktiga tillväxten
– Och så  lekmannautbildning. Där finns guld att gräva.

Dela våra livsresor

Sen kan vi också uppmuntra varandra som troende att dela våra livsresor med Jesus.
Den förändrade politiken kring civilsamhälle och biståndsorganisationer, är också ett ämne för utfrågarna.
– Ja, det är en olycklig omförhandling av kontraktet mellan civilsamhället och staten. Nu ska vi inte räknas in i det gemensamma längre, Kvar blir bara staten och kapitalet. Då saknas det en hel pusselbit, anser Hagerius.
– Det är viktigt att öppna ögonen på politikerna så de ser vilket misstag detta är. Samtidigt måste kyrkan vara pragmatiskt, ändras spelplanen får man tänka om.
– Jag tänker att något måste hända, säger Wiborn. Behovet för oss och våra systerkyrkor att finnas i relation till varandra finns ju kvar. Vi har ett starkt civilsamhälle och kommer att hitta nya vägar. För det här att vara påverkansaktör har vi kanske inte riktigt lyckats med än.

Om du blir kyrkoledare? Var är kyrkan då om 10 år?
Joakim Hagerius:
– Vi är mer kända på torget. I dag är det mest genom SKR. Jag tror vi har en samhällsorienterad diakoni, som vi knutit ihop med lokala församlingar.
– Vi jobbar mer följsamt. Vi håller i våra långa processer och genomför dem tillsammans.  

Hur ser din framtida församling ut Karin?
– Den har  cirka 100 medlemmar och 200 scouter. Den har påbörjat scoutkonfa. Tre äldre och tre yngre har tränat att vara predikanter utan att vara teologer. Pastor och föreståndare möts varje vecka för att diskutera teologi, och vi håller en glädjefull nattvardsliturgi  varje vecka.