Lasse pekade på något vi inte får tappa

Anders Arborelius närvaro fick nog för övrigt Svenska Kyrkans representant att skruva på sig lite, då hela biskopskollegiet inte kunnat ändra sitt schema. Påven verkar vara mer frikostig med håltimmar.

Det var väl det enda som sprack i fasaden då av vad Dagen skrivit om som den Ekumeniska stormakten Sverige. Talare efter talare avlöste varandra och ett stod klart:

Skärpa och värme

Såväl Joakim Hagerius, sammanfattad med sin skärpa, och Lasse Svensson sammanfattad med sin värme har satt djupa spår i och utanför sitt samfund.

Inte märkligt såklart att fokus hamnade något mer på Svensson. Tills för några dagar sen var han ju den ende kyrkoledaren i Equmeniakyrkans historia.

Profetisk skärpa

Bland alla goda saker missade jag att haja till på det kanske bästa, men blev uppmärksammad på detta strax efteråt.

Visst var det profetiskt, det Arne Fritzon sa, sade Gustaf Björkman, enhetschef ordinerade medarbetare/utbildning på Equmeniakyrkan.

Visserligen noterade jag att det var ett starkare tal än Gustafs jobbtitel. Men i övrigt hade Björkman, kanske med utvilade öron, nyss hemkommen efter ett år i USA, slipat hörseln för att uppfatta något som sannerligen hade profetisk skärpa.

Arne Fritzon, teologisk sekreterare i Equmeniakyrkan, satte huvudet på spiken, och med risk att det fanns fler lika dåliga lyssnare än jag, känner jag ett behov av att återge det som jag till sist plockade upp.

Värdigheten! Du hjälpte oss ut ur fällan att alltid uppfattas värdiga, Lasse! Nej det var inte exakt så Arne formulerade sig, men andemeningen var sådan och när Björkman hjälpte mig att hitta nyckeln gick Fritzons ord också in i mig.

En fälla för kyrkan

Fällan för en kyrklighet som kommit att bestå av andra, tredje, kanske fjärde generationens baptister, missionsförbundare och metodister är att bli alldeles för "värdiga".

Våra samlingar är ofta en uppvisning i lyckade människoliv. Åtminstone utåt sett. Ibland till den grad att det yttre blir viktigare än det inre. 

Om det spricker bakom fasaden, är det liksom en fördel att det åtminstone inte syns utåt. 

Prestigelös

För Lasse blev prestigelösheten ett signum. När frun Anna (välsignad vare hennes insats för sin man) avslutade sittningen med ett tacktal visade hon ett foto med Lasse och förra kyrkoledarkollegan Sofia Camnerin. Nu generalsekreterare i Sveriges Kristna Råd. Sofia ser så normal ut man kan intill en man i peruk och ett leende från ena sidan till den andra.

Vi är människor

Arne satte fingret på något viktigt som inte bör gå förlorat när Lasse Svensson nu styr kosan söderut för att ta över som regional kyrkoledare i Syd;

När vi arbetar med frågor som vi bokstavligen tror kan betyda liv eller död bör vi inte glömma bort att det också är en allvarets sak att kunna bjuda på sig själv, leva med sina brister och inte göra allt för att dölja dem bakom masker av seriositet - och värdighet.

Vi är trots allt en samling sökande människor vars liv är fyllt av både tårar, sorg, smärta, skam men också översvallande glädje. Av ömsöm ovärdighet, ömsöm värdigheten.

Kristna värdigheten

Men så uppstår också hela den kristna värdigheten i Kristus ovärdiga ögonblick på ett kors, och fångas in i det mest värdiga och uppmuntrande som Jesus kunde ha sagt till den hopplöse rövaren som hängde intill;

Idag ska du vara med mig i paradiset. 

Både som människor och samfund behöver mänsklighetens alla sidor kureras och härbärgeras. Samma budskap om en öppen himmel för alla förkunnas.

Påminde om detta

Kanske är det just Lasse Svenssons allra största eko in i rörelsen efter 12 år som kyrkoledare - att han ständigt påminde om detta. Så bra att Arne Fritzon var uppmärksam nog att sätta ord på det också. Och att Gustaf Björkman hörde. Nu har jag själv skrivit det så att detta goda budskap inte faller i glömska; 

Du är värdig att finnas i vår gemenskap av lika värdiga och ovärdiga församlade. Låt ingen intala dig något annat.