I Equmeniakyrkan är Lasse Svenssons resevanor ett stående samtalsämne. Är han i Gävle ena dagen, är han i Lund andra och Chicago tredje. Men just nu är den snart 49-årige göteborgaren och kyrkoledaren mest hemma eller i segelbåten.

Coronaläget har lugnat ned honom en aning, om än bara en aning. Även om han blivit mer stationär är det fullbokat också i digitala kalendern.

– Just nu händer mycket intressant mitt i det svåra och tunga. Vi ser en kreativ boom i församlingarna, men har också flera satsningar i rullning som jag tror mycket på.

Växtpool är en sån, där Boden är först ut. Team har byggts upp för att få fart på den lokala församlingsutvecklingen.

– Det är när André Jakobsson (regional kyrkoledare i Nord) berättar att man redan ser positiva resultat av arbetet som man känner yes, det händer saker.

Samtidigt fortsätter medlemssiffrorna nedåt. Troendedop liksom barndop sjunker i antal.

– Vi har stått inför samma utmaningar i 100 år. En knäckfråga är att få unga och unga vuxna hemmastadda i kyrkan, samtidigt som vi attraherar nya människor.

Så, hur är planen för att lyckas nu?

– I grunden är det en fråga för varje församling att arbeta med. Sen ska kyrkan nationellt vara behjälplig med saker som stöd i omvärldsanalys och många andra verktyg. Inför vinterkonferensen 2021 är ett av de teman vi diskuterar ”Hur delar vi med oss av tron till de unga?”.

Unga och församlingsutveckling är alltså viktiga punkter i framtidsstrategin. Vad mer?

– De första åren har mycket fokus varit på nationell och lokal förankring. När coronapandemin ebbar ut behöver vi titta på hur världen och vi förändrats, var vi kan göra störst skillnad, bidra med och hur kyrkans arbete ska bedrivas i framtiden. Här tror jag både diakoni, internationell mission och ekumeniskt samarbete blir ännu viktigare, menar han.

Lasse poängterar att det är viktigt att kallelsen bekräftas på den kyrkokonferens som nu kommer att hållas i september. Men får han nytt förtroende är han redo.

– Jag har funderat och bett över detta, och då upplevt glädjen och kallet. Därför kändes det bra att säga ja till intresset från kyrkostyrelsen att gå vidare i processen. Men konferensen är det viktigaste. Equmeniakyrkan är församlingarna och inget annat.

Vad kommer du sakna med att inte ha Sofia Camnerin/Olle Alkholm vid din sida?

– Tidvis har jag träffat Sofia och Olle mer än min fru, så det blir en tomhet. Det är två personer med unika kompetenser. Ingen slår Sofia på fingrarna i teologiska spörsmål och Olles lugna coolhet har varit enormt värdefull.

Vad tror du å andra sidan Joakim Hagerius och Karin Wiborn kan tillföra?

– Joakim ser jag som en strateg med förmåga att både vara analytikern och den som kan gå in och ta tag i saker hands on. Karin har en oerhört stor erfarenhet både internationellt men framför allt nationellt inte minst ur ett ekumeniskt perspektiv. Dessutom är hon fantastisk i mötet med människor.

Det talas ofta om bredden i Equmeniakyrkan – vad ska definiera samfundet som en helhet?

– Jag tycker det ekumeniska anslaget är väldigt viktigt. Vi tillhör de klassiska frikyrkorna men har också drag och ambitioner att vara kyrka för alla. En ”folkkyrka mitt i byn”. Här är bredden en fördel. Vi är ingen åsiktsgemenskap utan vill sträva efter att leva så nära vår vision som möjligt - Att fler ska få ett möte med Kristus. Ju mer vi fokuserar på vårt centrum desto mindre viktigt blir annat.