Trots år av övergrepp från sin pappa - Guds kärlek vek aldrig från Lena

Som en mening i vårt samtal säger hon det liksom i förbifarten. Två elever i varje svensk skolklass utsätts för incest. Jag måste stanna upp för att höra om jag verkligen hörde rätt. Två barn i varenda klass i Sverige. Det blir ungefär 400 000 individer som i dag lever under en nära släktings förslavande övergrepp.

Samhällsmässig ignorans

Det får mig att tänka på en text av Hanne Kjöller i Dagens Nyheter. Hon skrev om att man tidigare lärde ut att den sexuellt överförbara sjukdomen gonnoré kunde smitta barn genom handdukar. Det var snarare ett fall av samhällsmässig ignorans. Ingen ville se sanningen, att smittade vuxna i barnens närhet kunde ha överfört viruset till dem genom övergrepp.

Av alla tabun är incest kanske det största. Desto viktigare då att Lena Morin Nilséns historia skrivs.

Boken Aldrig kunde han döda mig är rykande färsk, bara ett par veckor gammal. Redan har den fått ett enormt genomslag. När jag knackar på dörren till ­Lenas vindsvåning på Södermalm i Stockholm Lena har DN redan hunnit vara där, morgonen efter väntas hon på TV4 Nyhetsmorgon. Jag förstår varför. Jag har själv lyssnat på hennes bok dagarna innan mötet och gripits djupt av innehållet.

Jobbar med incestutsatta

Även om Lena Morin Nilsén redan innan varit en av de mest framstående svenska rösterna kring incest, hon är general­sekreterare på Nxtme som jobbar med incestutsatta, öppnar hennes egen berättelse upp nya djup.

Vi behöver prata om detta. Så det gör vi.

För Lenas del börjar berättelsen där den kanske kunde slutat. Den tioåriga Lena har just bett Gud som haver med sin mamma när mamman böjt sig ner och berättat att hon tänkte lämna hemmet.

– Ska du följa med, frågade hon och jag svarade ja, för jag ­ville inget hellre, berättar Lena.

Höll familjen i ett järngrepp

Hennes pappa höll familjen, lilla Lena, mamma och två äldre syskon i ett järngrepp. Dova smällar i väggar och från olika rum gjorde att Lena redan tidigt kunde uppfatta hur hennes mamma behandlades av pappan. Också barnen pressades, misshandlades och var mer som leksaker för sin pappa än som barn.

Men inför den där morgonen hade mamman samlat krafterna. Hon tänkte lämna och Lena skulle få följa med. I farstun undvek Lena sin pappas blick så gott hon kunde, men pappan kom närmare, vred hennes huvud så att de inte kunde undvika att se in i de skarpa ögon som ingen någonsin vågat säga emot.

– Så Lena, Ska du följa med den där horan?, frågade han.

Lena visste att det inte gick att göra det längre och hörde sig själv säga nej medan mamman skyndade sig med gråten i halsen mot den färdigpackade bilen.

– Men samtidigt så kände jag en viss lättnad för att min ­mamma kunde ta sig därifrån. Jag  tänkte också att jag hört att när man var 18 så var man vuxen. Då skulle jag flytta till mamma.

Pappans beteende allt mer skruvat

Hade Lena tidigare levt i helvetets förgårdar var snart det riktiga helvetet där. De äldre sys­konen flyttade en tid senare ut och ensamma i det stora huset på nio rum och kök i dalaskogarna utanför Falun blev pappans beteende allt mer skruvat.

Porrtidningar låg framme, porrfilmer satt i ­videospelaren när Lena skulle titta. Pappan kunde låta sig bli påkommen med att onanera så att Lena skulle se det i olika rum.

– Det var på sommarlovet i sjuan det första riktiga övergreppet hände. Vi hade ett solarie hemma och när jag låg i det en dag kände jag hur han tog mig på brösten. Jag for upp och tog mig därifrån. Då hörde jag hur han ropade; Det där var väl inte så farligt!, berättar Lena.

Men det skulle bli värre. Den första fullbordade våldtäkten ägde rum och sen följde fyra år av ständiga övergrepp.

– Det var flera gånger i veckan. Jag förstod någonstans att det han gjorde var fruktansvärt fel men det blev som att man i stället blev äcklad av sig själv, skamfylld, förklarar hon.

Pappan bröt ner henne steg för steg för att kunna leva ut sina fantasier på den tonåriga dottern. Ingen förstod hur illa det var.

Kom med i Pingstkyrkan

En enda gång fick hon frågan av en annan vuxen om hur hon hade det hemma. Det borde varit flera. Samtidigt var Lena en framåt och aktiv tjej som kom med i Pingstkyrkan Borlänge genom ett par grannar till familjen.

– De kanske såg att jag mådde dåligt, jag vet inte, säger hon och tänker efter.

Sammanhanget i kyrkan blev hennes frizon. Men inte heller där var det någon som lyckades ta sig innanför masken. I stället kom pappan dit och charmade kyrktanterna.

– Den här typen av personer är ju väldigt manipulativa, det måste man ha med sig. Så jag vill inte säga att de borde sett något, men ett råd är att våga fråga unga hur de mår och lyssna, konstaterar hon i podden.

En kristen tro var inget självklart för Lena. Barnatron grundades visserligen med den gemensamma kvällsbönen med sin mamma. Men hemmet var inte kristet.

Ändå är det som att Gud finns där, sida vid sida med det mörka, som en röd tråd i Lenas liv. Hon berättar om hur hon mitt i ett övergrepp vid en gång kunde känna det som om någon ytter­ligare fanns där i rummet. Någon som älskade henne rakt igenom.

Åkte med bil för att hämta Lena

Tanken att det var han som sände henne mannen som skulle bli hennes make, kristne Henrik, känns inte långt borta. Och sen Maggie. Den nyfrälsta kvinnan som efter att Lenas syster börjat oroa sig för henne, åkte med bil från Sundsvall till Dalarna för att hämta Lena.

– När jag höll på att ge upp, då kom hon och hämtade mig. Det är klart att det var ett mirakel.

Pappan dömdes senare, men Lena släppte sin egen dom. På min fråga om hon kunnat förlåta honom svarar hon utan att tveka ja.

– Men det är inte samma sak som att glömma. Att förlåta är också för sin egen skull, för att han inte ska få ha makt över mig mer, konstaterar hon.

Stod handfallna inför hennes historia

Det har tagit lång tid att nå dit. En kamp mot alla öron som inte velat lyssna. Särskilt berättelsen om hur kristna själavårdare stod som handfallna inför hennes historia.

Men Lena har i stället bestämt sig för att göra vad hon kan för att kunna hjälpa de som i dag sitter fast i ett fängelse likt hennes tidigare.

Hon ler. Upprepar att hon aldrig varit den som vill fastna i bitterhet.

– För jag vet att det finns
hopp.