Lisas debutbok flyger över världen

Det är förståeligt att Lisa ­Ridzén känner viss förundran över den färd hennes tranor tagit med henne på under det halvår som gått sedan boken nådde lyssnare och läsare. Först seglade den upp i topp på svenska försäljnings­listor, sedan raskt vidare ut i världen.
Tanken fascinerar, att den mycket specifika landsbygdsverklighet som bokens huvudperson Bo lever i nu ska delges läsare i helt andra kulturer. Hur kommer berättelsen att landa i en arabisk kontext? Eller hos tamiler i södra Indien?
– Ja det är ofattbart, svårt att ta in, konstaterar Lisa när vi slår oss ner i hennes hemmabyggda växthus, där frodigheten vittnar om gröna fingrars handlag.
– Jag har ju inte ens haft någon ambition att bli författare, säger hon. 
Men med facit i hand kan man ändå se hur milstolparna radat upp sig längs den väg som fört henne hit: 

Den lilla byn. 
Lisa är uppväxt i en av de många byar som ramar in jämtländska Storsjön: Hegled, lite sydväst om själva staden Östersund, med utsikt mot Oviksfjällen. Samma miljö som bokens Bo bor i. 

Farfar Bertil.
– Jag har alltid stått nära min farfar. Vi delade vardag under min uppväxt. Sista sommaren han levde, 2010, intervjuade jag honom om hans liv, både om det privata och om hans samhällsengagemang. Han har gett mig mycket inspiration. Men jag måste ändå poängtera att Bo i boken inte är kopierad från farfar.

Jobbet i hemtjänsten.
– Både häromkring och i Malmö har jag arbetat med gamla. Den hemtjänstpersonal som hjälpte farfar har varit en fin förebild när jag skapat bokens Ingrid.  
 

Sjukdomen.
– För åtta år sedan fick jag en reumatisk sjukdom som förändrade mitt liv. För att förstå vad som hände med mig började jag skriva. På något vis gav sjukdomen mig en ny kompassriktning. Jag ställer högre krav på livet, tolererar inte att vara i något jag inte vill. Och jag började ta min skrivlust på större allvar.

Farfars hus. 
Efter en lång vistelse i Australien drog hembygden Lisa tillbaka. Med nyfunnen australisk kärlek flyttade hon in i sin farfars hus. Det sista i byn på vänster hand, med skogen som norrgranne. Här känner hon varje vrå, och varje stig ute i skogen. Hon hade miljön färdig för bokens huvudperson.

Doktorandtjänsten. 
Redan tidigare hade Lisa skrivit en C-uppsats om mäns relationer med sina pappor. Efter hemkomsten från Australien sökte hon sig till Mittuniversitetet i Östersund, där hon nu forskar om manlighet i glesbygd, med sikte på doktorsexamen om två år. 

Hemtjänstens anteckningar. 
Det var bara en sak som fattades för att skrivandet skulle ta fart: en utlösande faktor, något som gav en inramning till ämnet.
Och den fann hon i sin pappas verkstad!
– I en låda med saker som pappa sparat efter farfar hittade jag hemtjänstens anteckningar från de sista åren i hans liv!
Korta rader från de dagliga besöken, skrivna som dokumentation och fortlöpande information. 
– De där texterna trollband mig, trots det nästan mekaniska i formuleringarna. Men där fanns samtidigt små instick som visade på omsorg och mänsklighet. ”Brasan sprakar”, ”plockar blommor”.

Anteckningar inleder varje kapitel

Nu visste Lisa hur boken skulle läggas upp. En av hemtjänstens koncisa anteckningar som inledning till varje avsnitt, som en konkretionens kontrast till Bos egna reflektioner kring dagarnas gång.
Sommaren 2021 hade familjen nyss utökats med en liten dotter, men någon timme varje dag kunde Lisa ägna åt författandet, och på tre månader flöt rå­manuset fram. En folkhögskolekurs i skrivande under hösten hjälpte till med finslipningen. Sedan blev boken antagen av förlaget Forum och och fick en sista bearbetning.

Förutom att vägen kan tyckas utstakad – finns det någon speciell orsak till valet av tema, manlighet i glesbygd?
– Det finns så många felaktiga bilder av män i sådana här bygder. När jag säger att jag som forskare intervjuar män om deras känslo­liv kan jag få kommentaren att ”det lär ju gå fort”. Men det är tvärtom. Det finns stora djup även hos de tystlåtna. 

Jag är ju inte uppväxt i en kyrklig familj, så det är spännande att boken verkar så uppskattad i den miljön.

– För att komma till rätta med en ganska utbredd psykisk ohälsa i den här gruppen är det viktigt att se närmare på fördomar och stereotypa manlighetsnormer. Vi behöver prata om sårbarhet och relationsskapande. 
– Genom att lyfta fram tre generationers manlighet vill jag också visa hur den utvecklas och förändras över tid. Bo har gjort en otrolig livsresa och agerar väldigt annorlunda jämfört med sin far. Precis som sonen Hans tagit ytterligare steg, i relationen med sin dotter.
 

Ett par saker till behöver nämnas, beträffande boken. Dels Bos långa vänskap med Ture, arbetskamrat från sågen i Hissmofors. Där finns en uppenbar personkemi och en känsla av lugn förtrogenhet, som dock ruskas om när en elegant man dyker upp på vännens begravning. Varför berättade aldrig Ture vad han gjorde under sina Göteborgsresor, frågar sig Bo, när den tillfällige gästen skyndar iväg till sitt returflyg.

Jämthunden Sixten

Men framför allt måste jämthunden Sixten lyftas fram. Spelet kring Bos närmaste dagliga sällskap blir i sig till en illustration av åldrandets avsmalnande livsväg. Varmt och vemodigt.
Något som tycks ha tagit Lisa Ridzén med viss överraskning är det intresse som visats från kyrkligt håll, både i personliga kontakter och i inbjudningar till författarsamtal.
– Jag är ju inte uppväxt i en kyrklig familj, så det är spännande att boken verkar så uppskattad i den miljön. Jag antar att det beror på det existentiella temat. 

Varm relation till sin fru

Bo framställs inte som en troende person, däremot har han en mycket varm relation till sin fru Fredrika, som varit starkt engagerad i Svenska kyrkan. Han har alltid respekterat hennes tro, och så småningom närmar han sig en större förståelse för det andliga perspektivet. ”I slutändan så vet man faktiskt inte…”
Men även tidigare i boken finns kyrkan med i handlingen, i form av bygdens präst, som kommer på hembesök.
– Det var naturligt för mig att visa på kyrkans roll, säger Lisa Ridzén. Jag upplevde det själv, när jag jobbade i hemtjänsten. Som vid ett tillfälle när läkaren inte hade något att erbjuda som kunde lugna en djupt orolig gammal människa, men när prästen kom visste hon precis hur oron skulle bemötas.
Vi avslutar vårt möte med en promenad ner till den lägda som spelar en viktig roll i boken. Lisa tar med sin vackra vita golden retriever Possum på den stig där Bo brukar rasta jämthunden Sixten. Hon visar var en nyckelscen utspelar sig – trädroten där Bo snubblar och blir sittande tills han hittas av hemtjänsten.
 

Så vad är dikt och vad är ­verkligt?
– Jag har visserligen hittat på Bo, men det känns som att han finns. Han är väldigt levande för mig.
Och slutligen, ett tydligt medgivande att verkligheten faktiskt trängt sig in i fiktionens persongalleri. Sondottern Ellinor, farfar Bos ögonsten …
– Ja, det är nog mycket av henne i mig, skrattar Lisa.