Minnet av Sovjetunionen ger afrikansk sympati

Ett träningsläger för gerillakrigare, någonstans i Afrika 1973. En ung Vladimir Putin klädd i uniform går sida vid sida med ­Samora Machel, en legendarisk frihetskämpe som senare ska bli Mocambiques förste president. Putin är där för att bistå de afrikanska gerillarörelser som kämpar mot de europeiska kolonialmakterna.

Denna svartvita bild har spridits på sociala medier som ett exempel på att Putin och Ryssland länge varit solidariska med de afrikanska folkens kamp. Men när fotot granskats har det visat sig att uppgifterna är falska. Sovjetunionen stödde många gerilla­rörelser men Putin kan knappast ha befunnit sig i Afrika på 1970-talet, och han var KGB-agent, inte militär.

Om detta är en bild som har sitt ursprung i ryskt påverkansarbete eller om källan är en annan går inte att avgöra i dag. Men även om bilden är falsk så speglar den ett band som finns mellan Ryssland och Afrika, och som under kriget i Ukraina tagit sig konkreta uttryck. När FN:s generalförsamling i början av mars röstade om den resolution som fördömde invasionen av Ukraina så valde 17 afrikanska länder att avstå, däribland Sydafrika och Kongo-Brazzaville, och flera var inte ens närvarande under sessionen. Eritrea valde till och med att rösta emot resolutionen.

Henning Melber är professor vid Nordiska Afrikainstitutet och han menar att det finns flera orsaker till de afrikanska ländernas ambivalenta förhållande till kriget. För det första minns många afrikaner fortfarande Sovjetunionens stöd.
– De likställer Ryssland med Sovjetunionen. Men det är förstås ett misstag. Ukraina var ju lika mycket en del av Sovjetunionen, så de borde känna samma för det landet, men så är det inte, säger han.
För det andra reagerar många afrikaner på det som man uppfattar som västvärldens dubbelmoral, att EU och USA enbart betonar vikten av att respektera mänskliga rättigheter och länders rätt till självbestämmande när det passar dem. Dessutom ser man nu hur ukrainska flyktingar välkomnas med öppna armar av europeiska länder, samtidigt som murarna byggs höga mot afrikanska migranter.

– Ukrainska flyktingar blir första klassens flyktingar, medan afrikanska andra klassens, ­säger han.
Henning Melber kan förstå varför flera afrikanska länder röstade som de gjorde, men han håller inte alls med och tror att det kan slå tillbaka mot dem. Om afrikanska länder inte erkänner Ukrainas rätt till självbestämmande så blir den principen svårare att försvara om ett afrikanskt land skulle attackeras. Han har också skrivit en kritisk artikel om Namibias beslut att avstå från att fördöma anfallet som publicerats i en afrikansk nättidning. Den väckte många reaktioner, då somliga namibier helt ställt sig på Rysslands sida.
– De har skickat mig alla fake news som finns på sociala medier från ryska källor, och menar att jag inte förstår vad som sker på riktigt i Ukraina, säger han.

I länder som Sydafrika, som har en fri media och öppen debatt, har beslutet att inte fördöma kriget kritiserats. Henning Melber tror att åsikterna kan variera stort både mellan och inom länderna.
– Man måste också förstå att i somliga länder är friheten lika begränsad som i Ryssland. Hur ska du kunna kritisera detta i Angola? Så du kan inte bedöma hur människor ställer sig till kriget enbart utifrån hur länderna har röstat, säger han.
Ukraina kan tyckas ligga långt från Afrika, men han pekar på att kriget kan få tragiska effekter för kontinenten. Många afrikanska länder importerar stora mängder vete och konstgödsel från ­Ukraina och Ryssland, och ett utdraget krig kan få katastrofala konsekvenser.
– I Sverige har man råd med högre matpriser, men det har inte majoriteten i Afrika. Det kommer att slå mycket hårdare där. Det gör att det framstår som ännu dummare att inte fördöma kriget, säger han.