Missionären ser med oro på Mukweges presidentkandidatur

Tidigare i år startades ett digitalt nyhetsbrev för att följa utvecklingen baptistkyrkan, CEBU, i Kongo Kinshasa.

– Vi vill förmedla också det ­positiva som sker i Kongo. Vi ska berätta vad som händer, men sam­tidigt skriva så att ingen blir sårad eller arg, säger Agneta Lillqvist Bennstam, som startat projektet tillsammans med en liten grupp tidigare missionärer.

Det första nyhetsbrevet kom ut strax innan midsommar, och det nådde ungefär 50 personer.

– Ett bra resultat, men jag ­hoppas på fler läsare framöver, säger Agneta, som beräknar att nyhetsbrevet fortsättningsvis kan komma ut två eller tre gånger om året.

Arbetade som sjuksköterska

Hennes engagemang för DR Kongo är långvarigt. Sammanlagt har Agneta Lillqvist Bennstam tillbringat 17 år i landet. Till dåvarande Zaire kom hon första gången 1974 och arbetade då inom CEBU som sjuksköterska.

– Efter tre år återvände jag till Sverige för att läsa till läkare och göra AT-tjänstgöring. Det tog sju år sammantaget, jag är själv förvånad att jag orkade hålla kvar tanken att återvända.

Men hon valde att resa till­baka. Till Mai Ndombe-provinsen, ett område lika stort som Sverige, nordost om Kinshasa i västra Kongo, där CEBU har församlingar och bedriver social verksamhet.

Flodbåt tar flera dygn

Hit har det alltid varit svårt att ta sig, än mer så i dag när rebeller sprider oro i Kwamouth området, på vägen från Kinshasa till Bandundu och Semendua. Rebeller gör vägarna livsfarliga. Flodbåt tar flera dygn och flyg kostar mycket pengar.

I nyhetsbrevet kan vi läsa om hur CEBU:s generalsekreterare nyligen tvingades vända om sedan den buss han färdades i blivit stoppad av militär, eftersom det ansågs för farligt att fortsätta.

Men ingen vet varför det är så oroligt, berättar Agneta Lillqvist Bennstam. Ryktena går, kanske är det soldater från Rwanda, kanske stammotsättningar.

Statlig tjänst som samordnare

Det var alltså i Mai Ndombe, som Agneta Lillqvist Bennstam arbetade åren 1989-1996, på en statlig tjänst som samordnare av insatser för bekämpning av lepra och tuberkulos.

– Jag upptäckte en helt ny värld utanför kyrkans skyddande ramar, berättar hon, som huvudsakligen reste runt, ­utbildade sjukvårdspersonal och försåg dem med material och medicin

Efter en kortare tid i Kongo Brazzaville, dit hon tvingades flytta när oroligheterna blev för stora, återvände hon till Kinshasa för att arbeta som rådgivare i hälsovårdsfrågor hos CEBU.

1998 kunde Svenska Baptistsamfundet, av säkerhetsskäl, inte ha kvar missionärer i Kongo. Under några år arbetade Agneta i stället från Sverige som ansvarig för arbetet och kontakten med systerkyrkan i Kongo.

2001 avslutade hon sin tjänst och övergick till svensk företagshälsovård. Samma år gifte hon och Gunnar Bennstam sig.

Men engagemanget för Kongo består. Det som hon delar med så många andra baptister och missionsförbundare, efter kyrkornas långvariga missionsgärning.

Mer utrymme och fokus

Det manifesterar sig bland annat i medlemskapet i Equmeniakyrkans Referensgrupp Afrika som bland annat motionerade till årets kyrkomöte om hur det internationella arbete behöver få mer utrymme och fokus.

– I den där motionen står det precis som jag tänker att den värld vi idag lever i är sårad och skadad, att vi har ett uppdrag att delta i helandeprocesser.

Ett annat av Agneta Lillqvist Bennstams engagemang är i gruppen Hälsa för alla i Kongo.

– Sjukvården är så oerhört eftersatt i de båda Kongostaterna. Vår grupp försöker samordna våra tre samarbetskyrkor, så att vi kan bidra med den hjälp som behövs.

Koordinator för det svenska nätverket i Kinshasa är hennes efterträdare i Mai Ndombe, numera anställd på landets hälsovårdsministerium. Han hjälper sökande att skriva ihop sina program och äskanden, som kan utgöra allt från solpaneler till operationsutrustning,

– Allt kommer av insamlade medel, kollekter och liknande. Vi i gruppen åker runt och pratar för varan. Hittills har årets insamling resulterat i cirka 700 000 kronor, men detta är inte tillräckligt med tanke på de stora behov som finns.

Men man kämpar på. Och det finns trots allt ljusglimtar.

– Det positiva med utvecklingen i Kongo är att det numera blivit en grupp kongoleser som tar ansvar, läkare och andra. Det finns så många kompetenta människor där.

Landet blir allt fattigare

Det negativa är att landet blir allt fattigare. Mai Ndombe inte minst. Där lever 90 procent av befolkningen under fattigdomsgränsen. Oändligt många saknar också rent vatten, trots att den officiella statistiken säger något annat.

Men det är förstås den politiska bilden som är avgörande.

Vad som händer nu, när den världskände läkaren och pingstpastorn Denis Mukwege med­delat att han ställer upp i presidentvalet i december, är förstås osäkert.

Det är en utveckling som det länge spekulerats om, men en utveckling, som Agneta Lillqvist Bennstam ser med oro på.

– Jag befarar att han nu kommer att förlora det inflytande han har som fredsaktivist och Nobelpristagare.

Redan nu har Denis Mukwege meddelat att han lämnar sin roll som chefsläkare och ansvarig ledare för Panzisjukhuset i Bukavu i östra Kongo, där arbetat för kvinnor och barn som utsatts för sexuellt våld i över 20 år.

Skarp och högljudd kritiker

Men han har länge varit en skarp och högljudd kritiker av de kongolesiska politikerna, inte minst grannlandet Rwanda, som i decennier finansierat de miliser som våldfört sig på befolkningen i östra Kongo.

Hans högljudda kritik har lett till mordförsök och hot och de senaste åren har Mukwge därför tvingats att bo på själva sjukhuset.

Nu hoppas han att via politiken kunna förnya landet och ta tillbaka demokratin.

– Om han tar sig hela vägen till presidentposten finns en chans att han kan göra gott för landet, särskilt om Katolska kyrkan stöttar honom.

Men Agneta Lillqvist Bennstam tror snarare att bästa sättet att komma till rätta med problemen är att kongoleser som jobbar mot samma mål, tillåts arbeta utan att hela omvärlden lägger sig i.

Positiv utveckling trots allt

– Trots allt har vi sett en positiv utveckling sedan 1980-talet, på så sätt att kongoleserna själva kommit fram. Man hoppas ju att de ska kunna utöva någon form av stabilisering. Det är ett påverkansspel som ständigt pågår, men att få till korrekta rapporter om vad som händer i landet är nästan omöjligt.

Ändå finns så mycket underbart i Kongo, understryker hon.

– Det är värmen, öppenheten, vänligheten, omsorgen som lever där, trots all politisk osäkerhet och korruption”. Det är så otroligt fint, så jag hoppas och tror att DR Kongo har framtiden för sig.