Världsunikt projekt kartlägger Kongo-missionen

Det finns många böcker och berättelser om kongomissionen. Men snart kommer vi alla att kunna följa det dagliga livet i både Brazzaville och Loubetsi, Madzia och Ngouédi i dåvarande Franska Kongo, liksom i orter som Kingoyi och Sundi Lutete på andra ­sidan floden i Belgiska Kongo. 

Digitalisering av alla dagböckerna

Sedan en tid tillbaka pågår nämligen ett stort arbete med att skriva av, digitalisera och översätta alla de dagböcker som funnits på Missionsförbundets stationer i de båda Kongo-republikerna. Här skriver missionärerna själva om vardagslivets mödor och glädjeämnen, om mötet med kongoleserna, om etableringen av nya stationer och om problemen med den franska kolonialmakten.

– Alla dessa dagböcker utgör en oöverträffad källa för att förstå det som hände då missionen etablerade sig i Kongo, säger teologie doktorn och missionären Carl Sundberg, projektets upphovsman. 

Böckerna sträcker sig från början av 1900-talet då Missionsstyrelsen beslutat att samtliga missionsstationer (i alla länder) skulle föra stationsdagbok. På vissa stationer skrevs det dagböcker ända till slutet av 1980-talet.

– Det är oerhört spännande läsning, säger Bibbie Ydrefors, en av ett tjugotal volontärer som arbetar med avskrivningen. 

– Ibland vill jag bara fortsätta vända blad för att se hur det går, som i vilken spännande bok som helst.

– Allt eftersom materialet blir färdigt kommer vi att lägga ut det som pdf:er på Missionsarkivets hemsida, där alla kan gå in och läsa, fortsätter Carl Sundberg som, tillsammans med hustru Anne, själv har ett långt förflutet i Kongo. 

Inte någon ny tanke

Han berättar att det här med att översätta dagböcker inte är någon ny tanke. Genom åren har delar av böcker översätts till franska i samband med församlingsmöten och jubileer. 

– Men det har aldrig tidigare påbörjats något försök till ett systematiskt digitaliserande och översättande av alla stationers dagböcker, säger han och fortsätter: 

– Jag fick idén efter att jag hösten 2019 tillbringat en del tid i missionens arkiv i Brazzaville. Materialet där är rätt osystematiserat och då slog det mig att om jag lät skanna alla 18 dagböcker som fanns där så kunde jag ha dem i min dator. 

– Jag satte en student på att göra det jobbet mot en mindre dagpenning, så nu har jag alla de 18 dagböcker som finns i Brazzaville på en hårddisk. 

Men det finns fler, 124 stycken noga räknat. Bland annat i Missionsförbundets arkiv i Stockholm. Samtliga kommer nu alltså att skrivas av, digitaliseras och därefter översättas till franska, vilket är projektets huvudsyfte.

Går fortast att skiva av texten

För att skanna böckerna visade sig inte fungera, annat än möjligen för privat bruk. Dagböckerna, som först skrevs för hand, är i allmänhet renskrivna i olika omgångar på gammaldags skrivmaskiner med olika typsnitt.  Detta i kombination med ett ålderdomligt språk klarar inga moderna inscanningsprogram av, och de går därmed inte att föra över till datorfiler. 

– Jag har provat flera gånger, men det går faktiskt fortare att skriva av texten, säger Carl Sundberg.

När materialet så är inskrivet, eller omskrivet, ska det slutredigeras, en uppgift som Carl Sundberg gör själv, med hjälp av en redaktionskommitté bestående av kongokännaren och teologie doktorn Bertil Åhman och lingvistikprofessorn Josué Ndamba. 

Både renskrivning och slutredigering kräver uppmärksamhet. Inte minst när det kommer till den franska översättningen, som görs via programmet DeepL. Det är ju exempelvis viss skillnad på en missionsstation och en tågstation. Något som knappast ett översättningsprogram, hur avancerat det än är, kan särskilja.

– Vidare lånar missionärerna ofta ord och uttryck från franskan, men också från  kikongo, eller andra lokala språk. Helt obegripliga för svenska och franska läsare som inte kommer från just den orten. Således förses den digitala versionen med en not­apparat, fortsätter Carl Sundberg.

Lätt modernisering av språket

För övrigt renskrivs böckerna med en lätt modernisering av dåtidens svenska språk och med bibehållen paginering, för att fungera för akademiska referenser. 

– När detta material sedan görs tillgängligt digitalt på både svenska och franska, får kyrkan i de båda Kongo-republikerna tillgång till sin egen berättelse, säger Carl och tillägger att det naturligtvis också finns många svenskar som vill kunna läsa om föräldrars eller farföräldrars arbete i Kongo.

Alla dessa dagböcker utgör en oöverträffad källa för att förstå det som hände då missionen etablerade sig i Kongo. Carl Sundberg

Dagböckerna är också viktiga för att man ska kunna få ett så fullödigt, direkt-nedtecknat, material som möjligt om viktiga historiska skeenden. Till exempel hur missionsstationerna hanterade de framväxande profetrörelserna under 1920, -30 och 40-talen.

Och inte bara kongoleserna, och andra fransktalande är intresserade 

– Nyligen fick jag frågan från afro-amerikanska forskare om varför vi inte översätter också till engelska när vi ändå är på gång, berättar Carl Sundberg. 

– Det är ju tanken också, att göra så mycket som möjligt av det svenska materialet tillgängligt för missionshistoriskt intresserade forskare och lekmän i många länder, fortsätter han.

Än så länge ingen finansiering

Men än så länge har dagboksprojektet ingen finansiering, förutom ett bidrag från Frikyrkliga Forskningsrådet (Frifo), och bara en volontäradministratör i form av Carl Sundberg.  

Men arbetet går vidare med hjälp av alla volontärer. Allt som allt beräknas projektet ta ungefär fem år att slutföra, räknat från förra sommaren. 

– Då är de färdiga i god tid till 100-årsjubileet på Ngouédis missionsstation och pastorsseminarium 2030, poängterar Carl Sundberg. 

Två dagboksvolontärer berättar om arkiveringen

Bibbie Johansson ­Ydrefors
Skriver om Brazzaville, tidigare också om Pointe Noire

Varför gör du detta?
– Framför allt för att det är viktigt för kongoleserna att kunna läsa sin egen historia. Men jag tycker också det är roligt för egen del. Brazzaville är särskilt spännande att läsa om eftersom det var knutpunkten för handel och administration, och många delegationer passerade förbi där.

Varifrån får du ditt arbets­material?
– Jag hämtar dagböckerna från arkivet i Alvik. Det är inbundna A4-stora böcker, kanske 300 sid­or tjocka, med lövtunna blad.

Vilket intryck får du av livet på missionsstationerna?
– Det var väldigt tufft, särskilt i början. Många dog i olika sjukdomar, många små barn.
– Men de tidiga missionärerna hade mycket annat att kämpa mot också. Svårigheter med det franska språket, inte minst, och med den franska administrationen.

Hur var samarbetet med ­kongoleserna?
– Även det var svårt många gånger. Man hade ju kongolesiska arbetare, och lärare i skolorna, men missionen kunde inte betala samma löner som staten gjorde. 

Hur hanterar du det ålderdom­liga språket i dagböckerna?
– Man får använda sitt eget omdöme och naturligtvis inte ändra till för modern svenska.

Något mer som slagit dig?
– Ja, att det här är missionsstationernas berättelse, inte familjernas. Trots att man ofta bott ihop i åratal på stationen benämns kvinnorna ändå som ”fru Carlsson” eller ”mama pasteur” och barnen omtalas bara när de föds, blir sjuka eller dör.

Ingegerd Rahm
Skriver om Loubetsi från 40-talet och framåt

Varför gör du detta?                                                                                                                                    
– Jag växte själv upp i Kongo Brazzaville, jag bodde där tills jag var 15 år, så det är ett land jag känner väldigt starkt för. Det är extra spännande att få läsa om Loubetsi eftersom mina föräldrar Sigurd och Signe Skogert var mission­ärer där åren 1941–45.
– Det är klart att jag hört om detta tidigare, men nu får jag följa pappas kamp för att få allt att fungera, dag för dag. Och så kan jag jämföra med hans personliga dagbok som han förde parallellt.

Vilket intryck får du av livet på missionsstationerna?                                                           
– Det är väldigt fascinerande att läsa om. Då, i början av 1940-­talet, fanns ju inte kommunikationer. Nyheterna förmedlades av dem som råkade köra förbi. I och för sig var det ganska många, eftersom Gabon låg så nära, bara några mil norr om Loubetsi. Och även om Kongo inte var direkt involverad i andra världskriget, märktes det av ändå just här vid gränsen eftersom ­Gabon och Franska Kongo ställde sig på varsin sida. Gabon solidariserade sig med den tyskvänliga Vichy-regeringen och Kongo Brazzaville höll på det Fria Frankrike och de Gaulle
– Under tiden kämpade missionärerna med att förhålla sig neutrala. De la sig aldrig i politiken, utan försökte hela tiden vara artiga och vänskapliga.
– Jag kan bara läsa kommentarer om det här i pappas egen dagbok. I stationsdagboken kommenterades det inte.

Dina kommentarer?                                                                                                                                   
– Att kanske blev missionärerna lite för okritiska gällande samhället omkring dem. Men de var koncentrerade på att sprida evangelium, bygga skolor, ge utbildning och sjukvård.

Har du egna erfarenheter från Loubetsi?                                                                                                              
– Ja, men vi flyttade mellan olika stationer, så jag har bara tillbringat ett sommarlov där, 1960, då  jag var 13 år. Det var det år då Kongo frigjorde sig från kolonialväldet och det var stora strider i Leopoldville. Jag minns den där sommaren som både spännande och skrämmande.

Hur mycket har du gjort hittills?                                                                                                                       
–  Jag har nu skrivit tre års dagböcker och har fått material för ytterligare sex år
– Det här är en otroligt viktig missionshistorisk gärning, inte minst för alla missionsbarn, som jag. Men också de som läser missionshistoria i Kongo kan nu kan de ta del av direktinfo. Många unga har ingen aning om hur det var då, och det är nog också svårt att föreställa sig.