Hon räddades av missionär

När Darsha föddes dog hennes mamma. I sorgen måste pappan ta hand om de tre andra barnen, och han hade så svårt att lösa situationen att han lämnade den lilla flickan på ett barnhem med tanken att hon skulle adopteras.

Samtidigt hade ett ungt par i Sverige beslutat sig för att adoptera ett barn, och genom kontakter kom deras önskan fram till missionären Margaretha Kristensson i Indien.

– Hon la ut lite krokar och en sjömanspastor som heter Anders Milerup fick höra om det. Han råkade komma till barnhemmet där jag fanns och han tog med mig till Margaretha. Det var min första kontakt med kyrkan, berättar Darsha.

Väldigt liten människa

Det var en väldigt liten människa som Margaretha fick i sin famn. Darsha vägde 1.9 kilo när hon föddes. Nu, två och en halv vecka senare, var hon nere på 1.5 kilo.

Margaretha och maken Allan lämnade babyn till en privat specialistmottagning i närheten för omvårdnad så att hon skulle bli tillräckligt stark för att kunna ­flygas till Sverige.

– De besökte mig två gånger om dagen och ordnade hela adoptionsprocessen, säger Darsha med beundran i rösten.

I mitt fall har ­missionärerna lagt ner så mycket jobb, tid och kärlek för min skull. Jag kan bara se gott i missionsarbetet.

Hon har kvar de brev som Margaretha skrev till de svenska föräldrarna som om det vore Darsha själv som berättade. Genom de breven finns hennes allra första tid väl dokumenterad.

Reagerar på den aggressiva tonen

45 år senare möts nu Darsha Feder av rubriker om adoptioner som inte gått rätt till. Kritiska röster har höjts angående missionärers roll i sammanhanget och Darsha reagerar på den aggressiva tonen.

Hon vill ge en motvikt med sin berättelse.

– I mitt fall har missionärerna lagt ner så mycket jobb, tid och kärlek för min skull. Jag kan bara se gott i missionsarbetet, ­säger hon.

– Jag känner att jag vill försvara missionen. Jag har kontakt med dem som räddade mig och det de gjort är så värdefullt och fint och det vill jag dela med mig av.

Darshas adoptivföräldrar gav flickan namnet Anna.

– Jag visste redan som barn att jag var adopterad, men det var inget som mina föräldrar ville prata om. Frågor och funderingar sopades undan genom att lägga locket på. Man skulle inte älta, det var deras inställning, säger hon.

Något av ett maskrosbarn

Hon blev något av ett maskrosbarn som klarade sig själv i mångt och mycket. Men hela tiden fanns den indiska identiteten där och pockade på uppmärksamhet, och när Anna var tio år bytte hon till sitt ursprungliga namn Darsha.

– Det betyder uppenbarelse på hindi, säger hon och ler.

Föräldrarna var inte troende, men Darsha älskade att sjunga och i kyrkan fanns ju körer att vara med i. Så den kontakten fanns i viss mån under uppväxten ändå.

Att vara adopterad från ett annat land var inte alltid så enkelt. Bland barnen var det okej, men från vuxna kunde Darsha få gliringar och konstiga påpekanden.

– Min mormor och moster var min trygga punkt i tillvaron. Mormor var kristen och hon kom från Österrike i samband med kriget, så hon hade nog en annan förståelse.

De två bar efternamnet Feder och när Darsha blev vuxen valde hon också att ta det namnet.

Darsha träffade en man, de fick en dotter och flyttade till Stockholmsområdet.

– Men det var inga positiva år, det förhållandet var inte bra, säger Darsha och berättar om misshandel och vårdnadstvist.

Kom tillbaka till Leksand

Efter separationen kom Darsha med sin lilla flicka tillbaka till Leksand. Hon sökte bostad och fick hyra lägenhet i Sammilsdalskyrkans övervåning. Där i equmeniaförsamlingen fann hon så småningom gemenskap och trygghet.

– Där i kyrkan kunde jag landa, den har räddat mitt liv två gånger. Alla borde ha en Sammilsdalskyrka i sina liv, utbrister Darsha och skrattar varmt.

Inte så långt ifrån Leksand fanns också missionären Margaretha som Darsha haft kontakt med då och då under uppväxten.

– Det var i Sammilsdalskyrkan som Margaretha kom till tro, och själv har jag växt in i tron och församlingen. Jag tänker ofta på orden i början av Lukas 10, om att Jesus sände lärjungarna till en plats dit han själv tänkte komma. Så har det känts för mig. Det är så mycket som har fallit på plats här, säger Darsha.

Nu när Darsha föreläser om sin resa från Bombay till kyrkan gör hon det ibland tillsammans med Margaretha. En alldeles speciell samling blev det i höstas när de besökte Gränna där sjömanspastorn Anders Milerup numera bor.

– Det känns viktigt för mig att berätta min historia, missionen och de här personerna har betytt så mycket för mig. Och jag tror att människor behöver höra positiva berättelser.

Kontakt med andra personer

Genom facebookgrupper och adoptionsföreningar har Darsha kontakt med andra personer som också har sitt ursprung i Indien.

– Man känner någon sorts samhörighet när man möts. Jag minns den första adoptionsträffen när jag kände att wow alla är lika korta som jag, säger Darsha och skrattar.

Många vill söka sina rötter men det behovet har aldrig Darsha Feder upplevt.

– Jag känner att jag vet det jag behöver. Och det finns inga namn eller andra uppgifter på min biologiska familj.

Hon har heller aldrig rest tillbaka till födelselandet, men den tanken dyker ibland upp.

– I så fall skulle det vara att besöka barnhemmet och göra en insats där, för att ge något tillbaka.