Norska gränsbyn Kirkenäs en hotspot för ­storpolitiken

Mitt emot det ryska konsulatet i norska Kirkenes, allra längst upp vid Barents hav, sitter blommor och bilder på den döde oppositionsledaren Aleksej Navalnyj uppklistrade på en lastpall. Ett enkelt och tydligt budskap.
– Ibland är bilderna bortrivna och alltihop vält undan. Men det är snabbt uppe igen, säger Atle Staalesen, publisher på nättidningen The New Barents Observer. 

Både norska och ryska på skyltarna

Gatskyltarna har både norsk och rysk stavning. Staden har sedan länge ett ambivalent förhållanden till sin stora granne.
Kirkenes var den första platsen i Norge som tyskarna lämnade i slutet av andra världskriget. Långt före Oslo och de andra städerna. 
Men i krigets slutskede förstördes staden. Ryssar och allierade bombade och när tyskarna slutligen retirerade brände och sprängde de vad som fanns kvar. Staden har därför ingen pittoresk trähusbebyggelse som andra norska småstäder. Charmen finns hos invånarna. Kirkenes i sig känns skamligt naket, kalt, hårt och grått, när snön är borta. Skyfflarna vilar ännu mot kökstrappen. Skylten om takras har nyss, i juni, förpassats till butikernas entréer.
Här flörtas inte med turisterna, men man roar sig själva. En blåsmusikfestival pågår den här veckan i juni med orkestrar från hela den norska finnmarken.
 

På torget finns en utställning bilder av fotografen Ellisif Wessel som reste runt och gjorde socialreportage med sin magiska låda för hundra år sedan. Det finns bilder också från Boris Gleb på andra sidan gränsen. 
På Grenselandsmuseet berättas om stadens historiska utsatthet. Ett renoverat ryskt bombplan är museets pärla. Flygaren Alexander Tsjetsjulins dagbok färgar scenen:
 

”När du är den förste
som går till angrepp,
blundar du.
Så öppnar du ögonen igen
och kastar bomberna.”
 

I oktober 1944 befriade ryssarna Kirkenes. Då hade stadsborna överlevt i grottor och tunnlar.
Kurt Röst, vars hustru och svåger bodde med mor och far i det som kallas tunnel 1944, visar mig runt. Det är en gruvgång vid den stora järnmalmsgruvan i Björnevatn, några kilometer söderut.
Vi studerar ingången. Där strömmade Kirkenesborna ut och möttes av de sovjetiska soldaterna.
– Min frus bror var den förste som sprang ut, säger Kurt.
 

Det sitter en informationstavla med några fotografier och lite text om grottan, som är en gruvgång. En bild på de tio barn som föddes därinne under de här veckorna. 
Tio?

Elva barn föddes i grottan

Kurt ser lite besvärad ut när han förstår att jag vet att det var elva barn som föddes under de här svåra förhållandena. Det elfte barnet, som inte finns med på bilden och som inte räknas där, hos Wikipedia eller någon annan internetbaserad kunskapskälla, hade nämligen en tysk soldat som far.
– De flyttade ganska snart, ­säger Kurt kort.
Han pratar hellre om gruvan. Berömmer järnmalmen som den finaste i hela Nordkalotten, bättre än i Kiruna. Men ådern är jämförelsevis liten. Ett svenskt bolag, Grangex, har nyss köpt gruvan och räknar med att brytningen i det stora dagbrottet ska vara i gång igen redan 2027.
På Roald Amundsens gate, en av de högsta punkterna i centrala Kirkenes står en soldat ur Röda armén med maskingeväret tryggt i famnen. Frigörelsemonumentet. 
 

Det bor ungefär 800 ryssar i Kirkenes kommun. Ett sextiotal tros vara Putin trogna. Resten tar avstånd från regimen. I björkarna tvärs över gatan från det ryska konsulatet hänger hjärtan i Ukrainas färger. En gul och blå van med texten STOP WAR – STOP PUTIN rullar i centrala ­Kirkenes.
Det är tveksamt om det blir något 80-årsjubileum av befrielsen.

Sista gränsposten stängdes i maj

I slutet av maj i år stängdes den allra sista gränsposten mellan Ryssland och Europa. Här vid Kirkenes ebbade strömmen av ryska turister och köpsugna ut. Murmansk, 22 mil österut, har 300 000 invånare, vana vid köpturer till Norge.
Gränsen är bara tjugo minuter bort från Kirkenes centrum. Den följer en älv, Grense Jakobselv, som mynnar i Ishavet. Vägen på norska sidan går alldeles invid älven. Det finns varken vakttorn, elstängsel eller taggtråd. Bara gulmålade och rödgröna trästolpar markerar gränsen.
Övervakningen är ändå rigorös. Några dagar efter mitt besök vadar en turist ut i gränsfloden. Han grips omedelbart av norsk polis och får böta 1 000 euro ­innan han släpps. Barn som kastat sten mot Ryssland har bötfällts.

Kyrkan byggdes som gränsmarkör

Följer man vägen längs älven kommer man till Kung Oscar II:s kapell. En grå stenkyrka med högt torn som byggdes just som gränsmarkör och ledfyr, en gång i tiden. Norrmän och ryssar hade inte brytt sig särskilt mycket om att dra en gräns. Det var där ­ungefär. Man rörde sig fritt.
Så kom Norge i union med Sverige och sann byråkratisk iver susade norrut för att lantmäta och stadfästa. Nu markerades gränsen och för att inte norrmän eller ryssar skulle navigera fel när fiske­flottorna seglade hemåt restes kyrkan 1869 som ett riktmärke, men också som ”et åndelig vakttårn mot den østlige koloss’ ulike trosretninger”.
Ett andligt vakttorn mot den ryskortodoxa kristendomen.
Det sägs att kung Oscar II blev så nöjd med kyrkan då han kom dit att han ville att den skulle kallas efter honom. 

Sju journalister på tidningen

Atle Staalesen leder The Barents Observer. De är sju journalister. Norrmän, ryssar och en finne. Tidningen är trots sin blygsamma storlek och sin lokalisering, en ovärderlig källa av nyheter från det stängda Ryssland.
Precis på andra sidan gränsen har Ryssland ett stort militärkomplex med infanteribrigader, flottstyrkor och atomubåtar med uppdrag i Ukraina. Nyheter från frontsoldater hamnar många gånger snabbare hos familj och vänner i hembygden än hos de stora nyhetsbyråerna. 
Tidningen ges ut på engelska och ryska.

Kirkenesjournalisterna har ett väl utbyggt nätverk i gränsbyar där sönerna skickats till fronten. Inte minst förmedlas nyheter om sånt som Kreml inte vill ha ut som visar på det interna ryska motståndet mot kriget, som till exempel den om nyss utförda pyromandåd mot värvningskontoren.  
I ett stort uppslaget reportage kartlades i somras en underrättelseagent som arbetat för det ryska geografiska sällskapet och haft vidsträckta kontakter med norska myndigheter.

En journalist efterlyst i Ryssland

En av tidningens ryska journalister är efterlyst i Ryssland. Hon greps, sattes i husarrest med fotboja, men lyckades fly via Belarus och Litauen.
– Det kanske visar lite hur Ryssland fungerar, eller inte fungerar, säger Atle leende.
Ryssarna vet att hon bor i Kirkenes och att hon jobbar på tidningen. Tjänstemän från det ryska konsulatet väljer att rasta sina hundar i kvarteret där hon bor. För att visa att de vet var hon finns.

Inte upplevt något direkt hot

Annars är det lugnt, säger Atle och menar att journalisterna inte upplevt något direkt hot mot sin journalistiska verksamhet. Redaktionen är inrymd i det gamla gruvbolaget Syd-Varangers kontor som blivit kontorshotell.
I parken utanför har Sápmievangelisterna tältmöte under veckan. I kyrkan något kvarter bort har prästen som flyttar söderut haft sin sista gudstjänst. Den ägnade han åt Johnny Cash.
Ryska trålare får fortfarande landa till i Kirkenes isfria hamn men villkoren och bevakningen har skärpts betydligt. I hamnen ligger ett fartyg med stora antennsystem. Natos signalspaning i Barents hav är minutiös. För att undvika trubbel tar jag ingen bild.
Inte för inte har Kirkenes fått stämpeln spioncentral på senare tid då kontakterna blivit alltmer ansträngda på grund av Ukrainakriget. Här finns relationer, lojaliteter och lokalkännedom.
 

Dessutom har Kirkenes en egen spion. Han heter Frode Berg och är 69 år gammal. I Norge en rikskändis.
Vi träffas på Scandic Hotel där han berättar sin historia. Det är som klippt ur en roman av John LeCarré. Frode säger själv att han känt igen sig i en spionfilm.

Var ofta i Ryssland

Frode Berg jobbade på Grensekommissariet. Han var kyrkvärd och en omtyckt profil i staden. Han var ofta i Ryssland och var en förespråkare för bättre relationer med grannlandet. I jobbet träffade han ofta representanter för FSB, den ryska underrättelsetjänsten.
Men han hade också vänner inom den norska. Och en dag på våren 2014 fick han en fråga om han kunde resa till Moskva eller St Petersburg och posta ett kuvert med pengar. Han ville egentligen inte men gav med sig efter övertalning.

Åtta resor som kurir

Det blev åtta resor. På den åttonde greps han i Moskva på väg från Hotel Metropol till postlådan där han skulle skicka två brev.
– Fyra män slöt upp vid min sida. Två legitimerade sig som överste respektive major i FSB, berättar han.
– Jag hade varit fullständigt övervakad och redan efter två ­resor var de mig på spåret. Jag fördes till Lubjankafängelset för förhör men nekade hela tiden till spioneri.
– Jag var kurir. Inte spion, slår han fast. Han hade aldrig något med sig tillbaka från Ryssland.
Och även om han hade sina misstankar visste han inte riktigt vad han hade sysslat med. Norska underrättelsetjänsten sade inte med ett ord vad det rörde sig om. Det han fick veta, fick han veta från ryssarna i FSB.
I det ena kuvertet låg 3 000 euro. I det andra ett minneskort med texten ”här kommer semesterbilderna”. Det innehöll i ­stället krypterade meddelanden och frågor kring ryska atomubåtar.
 

Frode dömdes till 14 års fängelse för spionage. Han säger själv att han inte blev särskilt skärrad av domen. Han visste hur det fungerade. Han skulle bli utväxlad och skickas hem och han lovordar sin ryske advokat.

Satt två år i ryskt fängelse

Han satt två år i en nio kvadratmeters cell i Lefortovofängelset i Mosvka. Alltid med cellkamrat; en knarkfabrikör, en terrorist och en torped. Varje vecka träffade han officerare från FSB. De hade med sig ett hamburgermål varje gång.
När han slutligen benådades av Putin och utväxlades mot en rysk FSB-överste som buggat den litauiske presidenten fick han allt utredningsmaterial med sig hem. Dagböcker, förhörsutskrifter och annat. Sammanlagt fanns det 25 cd-skivor fulla med övervakningsfilmer.
– Allt de sagt i Moskva kan jag inte berätta men jag vet nu att de har bra koll på oss i Kirkenes.
I dag skulle Frode Bergs situation troligen varit annorlunda i den ryska fångenskapen.

Fick fyra miljoner i ersättning från staten

Hemma i Norge blev Frode en rubrikernas man. Han fick fyra miljoner kronor som ersättning av den norska staten för åren han suttit fången.
– Redan på flygplatsen i Oslo fick jag träffa representanter för utrikes- och försvarsministeriet. Om pengarna sade de att det inte var något erkännande att de skulle gjort något fel.
Han är bitter i dag över hur den norska underrättelsetjänsten har behandlat honom. Han hade hoppats på ett tack för riskerna han tog, eller åtminstone ett erkännande.
– Om de bara hade sagt tack, Frode. Du har gjort något bra för Norge. Tack för ett bra jobb. Men ingenting har sagts.  
När Frode Berg och jag avslutat vårt samtal och lämnar Scandic Hotel stannar han till och småpratar med receptionisten, en ung man med en brytning som gör att jag frågar om han är svensk.
– Nej, nej, säger han. Jag kommer från Tyskland.
Först senare slår det mig att en receptionist på Scandic i Kirkenes ju vore en perfekt täckmantel för en spion från väst.