Nu bjuder Britta på boklig påtår

Solgul och varm dök den upp på bokdisken en dag, mitt i all distansering och nedstängning. Det var under pandemivåren 2020, och jag visste genast att det var en bok som jag ville läsa. Små, korta texter – goda ord på livsresan – med bästa hälsningar från Britta Bolmenäs som skriver om livet precis så som det är. Inte alls instagramvänligt och tillrättalagt med snygga filter. En varm bok om vardagens dilemman och vägval, med träffsäkra bilder och hög igenkänning.
När sedan uppföljaren kommer, Påtår med Britta – Depåstopp på livsresan (Marcus Förlag 2022), är det helt enkelt dags att ses. Vi bestämmer tid på trettondagsafton när snön faller ymnigt över Värnamo och brasan brinner varmt hemma hos familjen Bolmenäs. Och jag undrar, hur kommer det sig egentligen att pastorn också har blivit författare?
– Marcus på Marcus förlag ringde mig en dag och frågade: varför har du inte skrivit en bok? Ja, varför har jag inte gjort det? Då gör jag väl det, tänkte jag.
Det har gått nästan tre år sedan dess och Britta har mötts av glädjande feedback från människor som läst och använt hennes bok. Allt ifrån församlingen som delade ut den till alla seniorer som satt isolerade under pandemin till den långtidssjukskrivne som hörde av sig och berättade om sin depression och hur orken inte fanns där varken för att gå till kyrkan eller läsa böcker, men att ”ta en liten tesked varje dag” av Brittas bok, det var precis lagom.
– Jag blir så jätteberörd, det år så många snälla människor som letat upp mig och tackat. Folk har använt boken så modigt och kreativt och det har gjort mig både överraskad och glad, säger Britta.

Har nära till pennan

Steget att skriva en uppföljare var inte långt. Britta har nära till pennan varje dag med olika skrivuppdrag. Hon skriver andakter, skriver församlingens veckobrev, hon skriver alltid kompletta manus till sina predikningar och därtill krönikor och betraktelser i tidningar som Sändaren och Dagen. Hon använder också telefonen flitigt för snabba anteckningar när inspirationen slår till – vilket den gör ständigt.
– Det är både en gåva och en svaghet att min hjärna går på högtryck hela tiden när jag ser och hör saker och känner att ”det här kan jag göra något av”. Men jag tänker att kreativiteten är som en muskel, ju mer du använder den desto mer kommer den att växa. Därför ska man aldrig vara rädd för att slösa, säger Britta.

Att vara pastor är verkligen ett sätt att få gråa hår och sömnlösa nätter, men jag skulle aldrig byta bort det.

Och Britta slösar verkligen med bilder och enkla vardagshändelser som i hennes tankevärld får ett hisnande djup. Som bondens plöjda, leriga åker. Brötig och ganska ful med all gegga. Och ändå är det precis det där upp-och-nervända som behövs för att den nya sådden ska bära frukt.
”Kanske våra vanors åkrar ibland behöver grävas om. Kanske mitt livs mönster ibland behöver vändas upp och ned för att förbli bördiga. Skönast är såklart när allt rullar på friktionsfritt. Men är det alltid det bästa? Jag tror inte det. Särskilt inte när det handlar om organisationer och kyrkor. Var inte alltför orolig när det du brukar göra inte längre funkar.
När ytan spricker och allt känns kaotiskt – då kan Herren dra oss in i livsnödvändiga processer så att det vi står i och det vi är ska kunna bära goda frukter.” (citat ur Påtår med Britta)

En annan träffsäker association föds ur ett förlorat luktsinne. Precis som många andra tappade Britta lukt och smak en tid efter att hon varit sjuk i covid. Därifrån flyger tanken vidare till kristusdoften som Paulus skriver om i Andra Korintierbrevet. Vilken slags doft, i betydelsen atmosfär, sprider jag omkring mig? ”Är det lättare eller svårare att berätta om bekymmer när jag är med? Är det lättare eller svårare att vara precis hur duktig som helst när jag sitter i rummet? Får jag axlar att spännas omkring mig eller sjunker axlar ned och slappnar av när jag kommer? Är det lätt att tänka nytt och vara annorlunda omkring mig eller gör jag det jobbigt för andra att sticka ut?” (citat ur Påtår med Britta)
Frågorna kryper under skinnet och vi tystnar en stund i soffan. Snygga fasader, skryt och präktighet är inget som imponerar på pastor Britta. Däremot lockas hon av alla ”kassa människor i Bibeln” som lät sig användas av Gud, trots att de var så fullkomligt ofullkomliga och rentav misslyckade. Själva tanken att kyrkan idag ibland tenderar att bli den där platsen där vi håller upp våra putsade fasader får henne att rysa.
– Kyrkan ska vara platsen där axlarna sjunker ner – och platsen där du fylls av energi och glädje. Så tänker jag att det var när man samlades runt Jesus vid lägerelden, att pulsen gick ner och det var lätt att andas.
För den som läser Brittas böcker eller lyssnar till henne när hon predikar framstår det tydligt att hon är en kommunikatör. Talat eller skrivet ord spelar ingen roll, hon har något att berätta. Men att bli pastor var inte hennes första stora dröm som barn.
– Nej, jag ville bli journalist! utbrister Britta.
Praon på Göteborgs-Posten tog däremot udden av journalistdrömmen.
– Jag fick följa med en journalist som skrev om nya soptunnor på Hisingen och luciafirande i Västra Frölunda och det var inte vad jag hade tänkt mig.
Hon skrattar. Nej, Gud hade andra planer. Efter gymnasiet jobbade Britta som ungdomsledare i två församlingar, gick bibelskola och jobbade på kibbutz i Israel innan hon gick i sin fars fotspår och läste till pastor.
– Jag var på sätt och vis marinerad i detta. Och jag är en ganska svart-vit person. Antingen är det här med Gud önsketänkande och feelgood och då vill jag absolut inte ägna mig åt detta. Eller också är det verklighet och då är det ”all in”, säger Britta.
 

Kalle Flygares teaterskola

Andra studieåret blev ändå ganska tufft. Britta tvekade, tog en paus och sökte in på Kalle Flygares teaterskola i Stockholm. Hon blev också antagen – men det blev en kort sejour. Efter två veckor var hon tillbaka på pastorsutbildningen igen.
– Att vara pastor är verkligen ett sätt att få gråa hår och sömnlösa nätter, men jag skulle aldrig byta bort det. Livet har blivit så som jag drömde om. Jag har fått tjäna Gud, vara människofiskare och kommunikatör – och jag har dessutom fått ha en familj. Det är långt mer än jag kan begära , säger Britta.
På tal om familjen så har även mellansonen Noa valt samma väg. Han har just varit hemma på tre veckors julledigt från teologistudierna på Princeton University i New Jersey, USA, och hade med sig både litteratur och pågående uppsatser i bagaget.
– Om jag är avundsjuk? Skojar du? Hahaha. Jag skulle mer än något annat vilja sitta på skolbänken igen, men jag får i alla fall läsa Noas uppsatser och det är askul, jag lär mig jättemycket. Och när Noa tar hem böcker så får man passa på att låna, säger Britta och ler.