Nu sätter Vibeke Olsson punkt för Bricken

Det är hennes födelsedag. Den sextiofemte i ordningen; en för de flesta särskild siffra och kvardröjande symbol för inledningen på ett nedtrappat yrkesliv.
Inte för Vibeke Olsson.
Hon befinner sig i Ryggesbo norr om Edsbyn, i stugan som är maken Valters föräldrahem och där de båda bor periodvis sedan många år. I morgon väntar för­fattarmöte på en bokhandel i Sundsvall. Dagen efter arrangeras releasefest i Svartvik. Orten är spelplats för bokserien om Bricken, som nu avslutas med romanen Stockens färd mot havet.

Nya skrivprojekt

I pipeline ligger nya skrivprojekt. Om de blir lika omfattande som de tidigare återstår att se. ­Åttiotalets romansvit om Romarriket omfattar sex delar. Den nu färdigställda serien sträcker sig över åtta.
Det är mer än femton år sedan ­Vibeke Olsson påbörjade berättelsen om sågverksungen Bricken Eriksson, född under missväxtåren på 1860-talet och formad av tidens framväxande folkrörelser.
Hon säger att det känns konstigt att avsluta arbetet.
– Jag har levt med Bricken så länge. Men det är inte bara sorgligt. Skrivandet har lett till så mycket annat, som mitt engagemang i Svartviks kulturarv, ett industriminne där vi håller ­tema­kvällar och visningar. På så sätt skiljer sig Bricken från ­tidigare bokprojekt, det finns kvar även när skrivprocessen är slut.
Hon visste redan från start att boken skulle bli seriens sista. Det avgörande årtalet har varit fastställt ännu längre.
– Jag har hela tiden vetat att Bricken kommer dö 1943. Varför jag har känt så kan jag inte riktigt förklara.

Tillbakablickandets process

Behållningen av Stockens färd mot havet ökar om man som läsare har följt Bricken genom de tidigare delarna. Men romanen kan också läsas för sig, som en skildring av tillbakablickandets process. Vad träder fram för den som summerar sin tid på jorden? Hur mycket av det lilla livets skeenden styrs av de stora samhälls­rörelserna?
– Bricken är en gestalt som ­varit vaken för världen runt omkring. Hon tänker på de människor hon haft djupa relationer med; årens gång gör att hon ser dem i ett annat ljus. Hon konstaterar att vissa personer är sådana som tiden sprungit ifrån och inser att hon själv hör till samma kategori.
Men hon är samtidigt upp­tagen av det som händer nu. Inte minst av hur hennes son Nikanor fördöms av lokalsamhället efter att han återvänt från arbetsläger i Sovjet.

Hur påverkas blicken av ­åldrandet tror du, blir den ­skarpare eller mildare?
– När jag har mött människor som varit gamla eller som närmat sig livets slut på grund av sjukdom, har jag sett hur den blir både och. Det verkar bli enklare att skilja viktigt från oviktigt. Om man ska uttrycka sig lite fromt kan man säga att man närmar sig Guds blick, säger Vibeke Olsson.
Det är den dubbelheten hon velat gestalta. Redan i Molnfri bombnatt från 1995, som utspelar sig under andra världskriget, låter hon romanens huvudperson Hedvig tänka ”om Gud finns är hans blick som den svenska vårens ljus”.
– På dagen är det skarpt och ­avslöjande; man ser att man ­behöver putsa fönstren. Men mot kvällen mjuknar ljuset och får den mest taniga buske att vila i ett förklarat skimmer. Så tror jag att det är också för oss människor.

Arbetade som baptistpastor

Predikanten i Vibeke Olsson ger sig till känna, även om det är många år sedan hon arbetade som baptistpastor. Hemförsamlingar numera är svenskkyrkliga Sofia på Södermalm i Stockholm, där hon och Valter bor, liksom Missionskyrkan i Edsbyn.
Med den sekulariserades glasögon kan avståndet verka långt från frikyrklighetens miljöer till den senare rollen som krönikör i bland annat vänstertidningen Flamman. För den som kan frikyrkan och dess historia är avståndet kort. Bricken, med sin hemhörighet i väckelse- och arbetarrörelse, blir i den bemärkelsen författarens alter ego.
Precis som Bricken sörjer Vibeke Olsson att tron och politiken gled isär. Hon illustrerar med två händelser ur romansvitens verklighetsbakgrund: Sundsvallsstrejken 1879 och pappersmasse­strejken 1932. Vid den förstnämnda stod parterna sida vid sida.
Vad gäller den senare talar ­dokumenten sitt tydliga språk, menar hon.
– I arbetarrörelsens anteckningar om strejken nämns inte frikyrkan.

Och i frikyrkans protokoll står det inte ett ord om strejken.
Vibeke Olsson talar om det som ibland kallas frikyrkans förborgerligande.
– Många av oss som har hjärtat till vänster tycker att delningen var en tragedi och pekar på hur frikyrkoledarna svek arbetarna. Den som står mer till
höger pekar å sin sida på att med väckelsen blev folk skötsamma, varpå de fick det bättre och klättrade upp i medelklassen, säger hon.

Pappersdockor från andra tider

Historiens epoker har fascinerat Vibeke Olsson sen hon var liten och ”korsförhörde” sin mormor. Hon ritade ofta pappersdockor från andra tider.
Hennes egna romansviter är en del av historiefascinationen. Tanken med Bricken var att skriva en enskild roman. Inte mer än så. Men som så många gånger tidigare drogs hon in i tidsperioden och kände att det finns mer att berätta.
År 2023 är det fler än historienördarna som tittar bakåt. Krigshot som kryper närmre, ideologiska förflyttningar och hotade demokratier – händelseutvecklingen är full av förskräckande paralleller från det förflutna.

Demokratins status

Vibeke Olsson är lika oroad som många andra. Inte minst när det kommer till demokratins status.
– Det som räddade Sverige under andra världskriget var de starka folkrörelserna. De gjorde folk immuna mot nazism och fascism. Demokrati var något man gjorde tillsammans, genom klubbar, föreningar och församlingar. Människor blev delaktiga och kände ansvar.
Folkrörelsernas storhetstid är över. Men kyrkans betydelse för samhället består, menar Vibeke Olsson. Kyrkorna förmedlar hopp och möjlighet till försoning.
– Ta Adenauer och Schuman, säger hon. Efter andra världskriget möttes de, en tysk och en fransk ledande politiker, och grundade Kol- och Stålunionen, starten på dagens EU.

Kristna försoningstanken

Tanken var att om man blev beroende av varandra skulle man inte starta krig mot varandra. En kraft i processen efter andra världskriget var MRA, en rörelse präglad av idén om försoning. Den kristna försoningstanken har varit avgörande för utvecklingen i världen.
I diskussionen om Svenska kyrkan och dess roll som folkkyrka i minoritet kan man höra liknelsen med kyrkans tidiga historia. Det vill säga perioden innan kristendomen blev statsreligion och successivt expanderade till idén om det kristna västerlandet.
1982 kom Hedningarnas förgård, första boken i Vibeke Olssons serie om slavinnan Callistrate i 200-talets Rom.
– Visst finns det likheter mellan då och nu, säger hon. Det tänkte jag på redan när jag började skriva Hedningarnas förgård. Konkurrensen mellan religioner, folkförflyttningar och social rörlighet. Individens frihet som ökar till priset av ensamhet. Vi befinner oss absolut där. Det ska vi inte sörja över, kristendomen har aldrig spirat som då.

På det personliga planet, vilka är beröringspunkterna mellan då och nu i ditt eget liv?
– Linjen i mitt liv har varit kampen för gemenskap. Under en period i mellanstadiet blev jag mobbad. Ibland tänker jag att det viktigaste beslutet jag fattat någonsin är när jag som tolvåring satte in en annons om brevvänner i tidningen Min värld, som fanns då. Det blev en väg ut ur ensamheten.