Nu vill sommarprataren tala om tro

Markus har nyss klivit av scenen under Hönökonferensens utfrågning med honom när vi möts för ett samtal om det han gärna talar om allt mer. Sin tro.
- Jag fattar inte varför vi ska skämmas. Det är så många som blivit bittra på sin tro, och det kunde jag också blivit, säger han och berättar hur tvivlet först var en motståndare till hans tro  men sedan blev en vän.
Det upptäckte han på allvar när livet gick sönder efter mammans död och edter att ha slitit ut sig psykiskt i ivern att bli en av de bästa löparna i Sverige. 

Flyttade till skogs 

Något drastiskt flyttade, eller flydde, han då ut i skogen för att låta kropp och själ läka ut. Fyra år blev det. Sommar och vinter miltals ut i skogen utanför Järpen. I en kåta.
- När jag var ensam ute i skogen de fyra åren fick jag reflektera en hel del och den gemensamma nämnaren jag fann i de som var mina förebilder var en av de att de dels hade en kontakt med naturen. Och så hade en tro som bar även om livet var tufft, förklarar Torgeby.
 

De han främst tänker på är sin morfar och mamma. Morfarn var fiskare på Öckerö, en man som levde nära själva idén att stormen närsomhelst kunde ta honom. Men visade en tro på det gudomliga som satt djupa spår hos Markus.
Mamman blev svårt MS-sjuk och fick sitta i rullstol stora delar av Markus barndom. Men när kroppen lade av blev hon en oslagbar samtalskamrat för inte bara Markus men många i hennes närhet. Och tron gick djupare än besvikelserna. För de fanns. 

I Sändarens podcast berättar Markus om en händelse när mamman så gärna ville komma till en helandepredikant från Sydafrika som var på besök på Hisingen. 
- Predikanten ser på henne och säger: Ställ dig upp! Sen kommer två karlar och lyfter upp mamma men hon kan inte stå så de sätter ner henne igen. Sen säger predikanten bara att hon får tro mer. Jag tänkte att han kommer bara dra vidare till nästa kväll och säga att det var ett helt "underbart möte", men jag tänkte - att för honom är det bara prestation.

Kunde blivit bitter

Där och då kunde man tänka sig att både mor och son skulle falla i en djup bitterhet, men istället ledde allt det som Torgeby var med om i sin barndom till en vidare förståelse av tron, berättar han.
- Jag har fortfarande svårt när folk är för övertygade. Jag kan liksom inte veta allt men jag väljer att tro. Det resonemanget hade inte hållit i barndomsförsamlingen, och jag kan fortfarande få nåt posttraumatiskt om jag hör den där halvaggresiva predikorösten. Men jag har insett att det är så viktigt att både få tvivla och tro.

Känd som samtidspredikant

Ökenfäderna blev en följeslagare under de fyra åren. Och magkänslan, som han kallar den helige andes kusin.
- Jag tror alla skulle må bra av att göra något sådant som jag gjorde. Kanske inte lika extremt men ett tag. Känna hur det är att vara riktigt hungrig, eller trött. För mig har det varit en väg som hjälpt i alla fall.
Idag bor han inte så långt från kåtan tillsammans med sin familj i Järpen. Han har med sin enkla idé om tro och tvivel och kärlek till att använda kroppen utnämnts till "samtidspredikant".

Känner du att du har en kallelse?
- Kanske, det finns ju lobbyister för vapenindustrin och allt möjligt. Jag kan se mig som en lobbyist för tro och natur.
Vad tror du din mamma och morfar sagt om de visste att du skulle sommarprata inför svenska folket?
- Jag känner att de är med på något sätt. Och jag tänker att mamma hade varit glad, att det blev bra med pojken.