Nytt liv från oväntat håll

Förändringarna startade med att två pensionerade par från Nederländerna och började besöka gudstjänsterna.
– Vi har inte gjort någonting själva för att de ska komma, kommenterar maken Conny.
Detta var lagom till att det var nödvändigt att måla missions­huset och tillsammans klarade de av det.

Loppis för taket

Nästa steg var att reparera taket, vilket skulle bli både svårt och dyrt. Då fick Conny, som utnämner sig till geniun loppismotståndare, en stark upplevelse. 
Trots Connys protester ordnade de loppis och det gick riktigt bra.
– När jag sen var till bygghandeln och hämtade det första lasset så gick det på exakt den summa vi hade fått in på loppis. Jag betalade kontant 37 000 kronor. Då gick det kårar längs ryggen min, berättar Conny.
– Det blev en kick, nu är vi på rätt väg.
– Samtidigt kom Oili och Timo Martini och ville bli medlemmar i vår församling. Det blev ju ett lyft, då kände vi Guds omsorg, berättar Maggie Westlund.

Barnfamiljerna flyttade in

När takjobbet drog i gång kom flera och hjälpte till, bland annat en som tillfälligt bodde granne med kyrkan, och i maj 2022 stod det klart.
Vad som sedan hände kom som en överraskning. 
Den ena barnfamiljen efter den andra flyttade till trakten och började komma till deras gudstjänster. Alla kom de från Nederländerna.
Bland de nyinflyttade finns Jessica och Harm Oosterhuis med sina tre söner. De ger uttryck för en stor kärlek till bygden och församlingen.
– Det är så bra för barnen och ungdomarna här i kyrkan. Det är inte så stort och det gör att alla känner alla, säger Jessica.
Upplevelsen av frihet är något makarna återkommer till gång på gång.
– Allt behöver inte vara perfekt, och det är jätteskönt, säger Harm.
– De flesta vuxna är involverade i verksamheten på något sätt, och vill man göra något, eller säga något, då kan man göra det, tillägger han.

Det handlar om Gud

– Ja, här handlar det om Gud, inte om regler, säger Jessica.
Familjen Oosterhuis kom hösten 2022 och hittade Höje Missionskyrka via en facebookgrupp för nederländare i Sverige. Efter ett par besök kände de att de ville fortsätta komma. Trots att de bor fyra mil bort.
Harm tycker att församlingens identitet överväger kulturskillnaderna som kan uppstå.
– När jag funderade över det upplevde jag att vi har samma anda, samma Gud, känslan är att det är givet att vi ska vara här.
– Det är lätt att man pratar om organisering och verksamhet, utmaningen är att ha fokus på Anden, på målet att växa så att vi kommer nära Gud, säger Harm.

Fika och rundpingis

Maggie Westlund dukar upp med hembakat och samtalet flyter lätt runt bordet. Barnen fikar snabbt och spelar sedan rundpingis i ett annat rum.
– Det är roligt att åka hit, säger Kristian Oosterhuis när han tar en paus.
– Förut var det bara jag och ­Esther, sen är vi plötsligt 30 barn, det är jättestor skillnad, säger Lea.
– Nu när det kommer så många till kyrkan är det ibland ett helt band som spelar, och i söndags hjälpte jag till med tekniken, berättar hon.
Varannan söndag är det gudstjänst, och samtidigt söndagsskola uppdelad i två grupper. Många är delaktiga i både barnens samlingar och musiken. Ibland kommer gästande predikanter, ibland delar besökarna med sig av sina tankar. Både sång och tal sker på svenska, engelska och nederländska.
– När det handlar om tillbedjan måste man få det på det språk man är bekväm med, påpekar Ida Nyström.

Utmaning att se alla

Vid några tillfällen under det senaste året har man ordnat lovsångskväll och många har kommit. En tonårsgrupp håller på att ta form.
Allt, verkligen allt, har fått nytt liv. Samtidigt som det bubblar av glädje finns det utmaningar.
– Det är en utmaning att kunna se alla, bjuda in alla att vara delaktiga, säger Jonas Nyström.
Harm Oosterhuis hoppas människorna ska komma närmare varandra, just nu är det svårt att veta vilket engagemang och anknytning folk känner.
– Det är ganska lösa relationer. Vi behöver komma till att bli som en familj, lita på varandra. Då skulle kyrkan bli attraktiv, och då hoppas jag svenska familjer blir avundsjuka och vill ha det vi har, säger Harm med glädje i blicken.
Maggie och Conny Westlund är överraskade och tacksamma på samma gång.
– Om man inte vågar satsa då händer inget. Man får gå i tro helt enkelt, säger Maggie.

Text och foto: Kerstin Schönström