På besök i kyrkan där pastorer hotats med machete

Under flera års tid har Moravakyrkan, den nicaraguanska systerkyrkan till Equmeniakyrkan, påverkats av en strid mellan två fraktioner som båda anser sig ha rätt att leda kyrkan. Den ena sidan har inte dragit sig för att använda sig både hot och våld för att överta församlingar och institutioner, medan Equmeniakyrkan har fortsatt att behålla kontakten med den andra, trängda delen av kyrkan.

Ett första samtal om försoning

För första gången på flera år kunde i oktober en svensk delegation bestående av Ulrika Morazán, samordnare för Latinamerika, och Ecuadormissionären Gunilla Eliasson besöka Nicaragua. Även om Moravakyrkan har en lång väg till någon form av normaltillstånd så är läget inte lika låst som tidigare. Ulrika Morazán berättar att kyrkoledningarna från de två fraktionerna möttes i september för ett första samtal.

– Det mötet mynnade ut i ett brev till församlingarna, som uppmanar medlemmar att sluta med förtal och gå in i en period av fasta och bön för försoning, säger hon.

Det är en uppmaning som redan inneburit konkret förändring. I en by mötte Ulrika församlingsmedlemmar som berättade att den fientliga stämningen försvunnit. Nu skriker inte folk från den andra fraktionen glåpord, utan de hälsar istället när de möts.

– Det betyder inte att de är på väg att bli en församling, men skillnaden är ändå stor mot hur det var tidigare.

Allvarliga övergrepp

På plats i Nicaragua bjöd Ulrika och Gunilla också in de två kyrkoledarna till ett informellt möte på sitt hotell. Ulrika beskriver det som ett stundtals hett samtal, men ändå så produktivt att de två ledarna ville prata i tre timmar med varandra.

Hon uppfattar att företrädare för den del av kyrkan som Equmeniakyrkan inte har kontakt med vill skynda på försoningsprocessen. Samtidigt har konflikten varit så fylld av övergrepp och allvarliga händelser att den andra sidan vill skynda långsamt.

– Det är så hemska berättelser man får höra. Ingen har blivit dödad, men det har till exempel förekommit att den du suttit bredvid i kyrkbänken har riktat en machete mot din strupe, säger hon.

– Det är tydligt att man vill bli ett, men de flesta säger att det behövs mer tid. De tror inte att det kan gå i ett nafs, de blir snarare misstänksamma när andra sidan vill skynda på, säger hon.

En pastor blev rädd för dem

När hon reste i Nicaragua gjorde gruppen också två spontana besök i församlingar som tillhörde den andra falangen, Ulrika såg det som en möjlighet att hälsa och visa sin goda vilja. En av pastorerna som hon mötte bjöd dem att sitta ner på verandan, men när Ulrika ställde frågor blev han misstänksam.

– Han undrade vad jag egentligen ville. Det blev tydligt för mig att han uppfattade oss som ett hot, han har säkert fått höra att den andra sidan är farlig. Jag hade inte erfarit det tidigare. Nu slutade samtalet bra, och han blev glad när jag frågade om jag fick be för hans församling, säger hon.

Gunilla, som är psykoterapeut, undervisade under en konferens omkring 700 nicaraguaner om förlåtelse och försoning, vilket många berördes av. Ulrika tror det behövs någon form av process där det som hänt inte bara slätas över, utan där människor som felat även får be om förlåtelse.

Behöver personer bytas ut för att försoning ska vara möjlig?

– På den andra sidan finns de som publikt manipulerat, förtalat och uppviglat. Att de skulle leda en försoningsprocess är orimligt. Men kyrkoledaren och de flesta i kyrkostyrelsen har inte stått i den linjen, säger hon.

De senaste årens konflikt har varit tärande, och har även inneburit mycket arbete för Equmeniakyrkan. Samfundet har ändå beslutat att Nicaruaga ska vara ett av de länder där Equmeniakyrkan satsar särskilt. Ulrika tycker det är viktigt att inte lämna Morovakyrkan, inte minst för att behoven i samhället är så stora.

– Nicaragua är ett land där det generellt blir svårare att leva. Ett tecken på det är att antalet migranter till USA har ökat något enormt. I ett sådant land betyder det mycket att ha kontakter med Equmeniakyrkan, säger hon.