På Café Kiev i Falkenberg delas oron och hoppet

Klockan är tio minuter i två och vid ljusbäraren i kyrksalen samlas fyra av volontärerna för en kort andakt. Först läser de Paulus ord om att låta Jesu sinnelag råda, sedan kommer de in på böneämnena. Och det blir bön i nöd och tårar, då volontärerna känner starkt för ukrainarna, vars tillvaro är osäker. Ska flyktingarna få stanna i Falkenberg eller tvingas flytta vidare? Ska de få samordningsnummer så att de kan börja jobba? Men så avslutas andakten med en bön om kraft för att kunna förmedla trygghet och frid.

Nästan enbart kvinnor och barn

Det är torsdag och volontärerna är där för att hjälpa till i Café Kiev i Tullbrokyrkan. När klockan är två kommer de första ukrainarna in genom entrén, det är några mammor med barn. Förutom någon enstaka man består kafébesökarna nästan enbart av kvinnor och deras barn.

En av kvinnorna är Lena. Hon har flytt från Sumy i nordöstra Ukraina, en stad som ligger nära gränsen till Ryssland och där ­ryska soldater marscherade in i  krigets inledning.

– Vi hade inte kunnat tro att något sådant skulle kunna ske, säger hon.

Resan slutade i Sverige

Efter att först ha gömt sig i en källare började en lång resa tillsammans med dottern Lisa, en resa som slutade i Sverige. Sändaren har tidigare berättat om den buss med flyktingar som med kort varsel kom till Bobergsgården, som tillhör Equmeniakyrkan, utanför Falkenberg, Lena var en av dem ombord (se Sändaren 16/2022).

– Vi var rädda, men när vi kom fram och välkomnades av alla vänliga människor så kände vi att detta är bra nu, faran är över. Här får vi hjälp och omsorg, ­säger hon.

Kaféet har blivit en viktig mötesplats, där hon och andra ukrainare möts och får stöttning och råd om hur man kommer in i det svenska samhället. Lena säger att det betyder mycket, och hon och flera andra ukrainskor ställer nu också upp och hjälper till i kaféet.

– Man vill ju göra någonting. Vi får hjälp, och vill också bidra, säger hon.

I lekrummet och ute på gräsmattan springer barn i alla åldrar. Runt borden är det samtal, några kvinnor som kan engelska hjälper till att tolka. Det fikas och man har det trevligt, men under ytan är det tydligt att det också finns en oro, både för framtiden i Sverige men framför allt för släkt och vänner i Ukraina. Lena är osäker på vad som väntar.

– Jag vill återvända, men jag tänker också på mitt barns framtid, säger hon.

Vid ett annat bord sitter Artem, 17 år, och Ingemar Tidefors, som är pastor i församlingen. De böjer sig koncentrat över ett schackbräde, Artem var regionmästare i sin åldersgrupp hemma i Ukraina.

– I början när vi spelade så mådde han inte så bra, då vann jag. Men nu vinner han, säger Ingemar, som ser ganska nöjd ut över den utvecklingen.

Verksamheten har anpassats till flyktingarna

Han berättar att delar av församlingens verksamhet anpassats till flyktingarna. Församlingen har haft en gudstjänst speciellt riktad till dem, då allt tolkades på ukrainska, senare kommer Svenska kyrkan att ha en liknande gudstjänst.

– Att ukrainarna är här påverkar oss, för det ger kriget ett ansikte. Vi delar sorg och förtvivlan med dem, men det finns också hopp.

Orkar ni hålla ut i längden?
– Ja, det tror jag. Det är viktigt att betona att vi gör detta tillsammans med många andra, ­säger han.

I Falkenberg har samhället slutit upp brett för flyktingarna, och där får kyrkan vara en del. Tullbrokyrkan samarbetar bland annat med Falkenbergs pastorat. På plats i kaféet finns diakonen ­Helena Hedelund från Svenska kyrkan.

– Behoven är väldigt stora. I Svenska kyrkan delar vi ut hygienartiklar och presentkort på Ica. Sedan finns också behov av samtal, men det är svårt att hinna med alla, och dessutom behövs tolk, säger hon.

Hon är tacksam över samarbetet med Tullbrokyrkan.

– I början så var det väldigt många ideella som ville hjälpa till, nu är det lite svårare även om engagemanget fortfarande är starkt. Här i kaféet så har vi fokus just på att det ska vara uthålligt, säger hon.

Hämtade flyktingarna från Polen

En av de verkliga eldsjälarna är Rebecca Jansson, som tog initiativ till den bussresa som hämtade flyktingar från Polen till Falkenberg. Hon kommer också in på kaféet, pratar med en ukrainska som vill söka arbete i Sverige. För Rebecca, som inte haft kontakt med Tullbrokyrkan tidigare, har det betytt mycket att så många sluter upp för flyktingarna.

– Det jag känner nu är hur starka vi är tillsammans. Och jag har själv fått både en ny ukrainsk och en ny svensk familj genom detta, säger hon.