På sommarkollo får barnen nya och "gamla" kompisar

När Zeljko var åtta år försvann hans pappa ut ur bilden. Mamman blev ensam med de fem barnen i den lilla lägenheten och när hon arbetade natt på Saabfabriken fick barnen sköta sig själva, så gott det gick. Vind för våg, som Zeljko sammanfattar det hela. Barnen i trappuppgången i stadsdelen Kronogården var så många att de hade kunnat bilda ett eget fotbollslag. För många ledde den frånvarande vuxenvärlden till ”dåligt sällskap” med droger och kriminalitet som följd. Så blev det inte för Zeljko. De två somrarna här på sommargården har satt sina avtryck för alltid.

Vildmarksliv största intresset

– I dag är mitt största fritidsintresse vildmarksliv. Det var här jag fick lära mig att göra upp eld, resa ett tält och paddla kanot. Och om allemansrätten och hur man rensar en fisk. Ingegerd lärde mig så mycket, säger Zeljko och lägger tillgivet en arm om Ingegerd Frick, medlem i dagens kollokommitté, ledare vid det första kollot och samtidigt Zeljkos mellanstadielärare. Kanske vill hon inte riktigt visa att hon får en tår i ögonvrån när han fortsätter att berätta om hur stor skillnad både hon och kollot gjort i hans liv. Också i dag får barnen på kollot med sig lite av det där vildmarkslivet även om de har en enda vecka på sig nu för tiden, mot de sex veckor Zeljko hade.

Full regnmundering

Denna dag driver regnet i sidled utanför fönstren där sjön Trehörningen ligger mörk. Allt är vått, men här inne ångar det från ­ivriga ungdomar som störtar mellan stolar i en namnlek. Men sjön är ändå populär. På bryggan står ledare i full regnmundering medan ungdomar badar. Strängt taget är det nog varmare i vattnet än på land. Lycke, som går i femman, är på väg ned med kompisarna Siri och Amanda, och hon tar rent av med sig gummistövlarna ända ned till sjön där de snart har doppat sig. – Det spelar ingen roll vilken temperatur det är. Vi badar mycket ändå, säger de.

Stöd från kommunen och minnesfond

Precis som det var försöksvis i kollots första år, så är kommunen med och finansierar halva budgeten. Den andra hälften kommer från Charlotta Svenssons minnesfond, vars statuter säger att pengarna ska användas till barn med särskilda behov i Trollhättans södra stadsdelar, som på den tiden var ­arbetarkvarter. I dag har barnen en blandad bakgrund med det gemensamt att de kommer från olika skolor i södra delen av stan.

– Numera handlar det ­mycket om integration av barn med skilda etniska bakgrunder, säger Christina Vallgren. Precis som Ingegerd är hon medlem i Trollhättans missionskyrka och dess kollokommitté där hon lägger mycket tid på kontakt med skolor för att se vilka behov som finns och göra ett urval. Att det är en kristen församling som står bakom märker ungdomarna inte på så mycket mer än de symboler och böcker som finns i lokalen. – Som kyrka har vi ett ansvar i samhället. Ett ansvar som inte innebär att vi själva behöver tjäna något på det, påpekar Christina.

Oftast vegetarisk mat

Maten som serveras är oftast vegetarisk för att alla ska kunna dela måltiden.
– Det här är ett viktigt arbete. Vi tycker att det känns väldigt bra att kunna utföra sociala insatser, arbeta med integration och dessutom skapa sommarjobb. Det ger ungdomar en bra erfarenhet, ­säger församlingens ordförande Bengt Frick varmt.

Ytterligare någon som först kom som kollobarn är Camio Wright, 21 år. Förra året hade han gjort karriären från deltagare och kolloledare till kollochef. Nu bekymrar han sig för pensionen. Kollopensionen.

– Min utbildning är snart klar. Hur ska jag hitta en tjänst där jag kan ta sju sommarveckor på kollo? Jag är inte redo att sluta med det här arbetet. Jag älskar det här. För Camio har kollot bidragit till hur han format sin framtid. När vi möts är han snart färdig förskollärare eftersom han tycker om att arbeta med barn. På terminerna är han scoutledare i kyrkan, en verksamhet som alla kollo­deltagare får en inbjudan till.
– Förra hösten fick vi en scoutexplosion!

Samarbete med kommunen

För kommunen har det aldrig inneburit ett problem att sam­arbeta med en kyrka. Tvärtom, menar kommunens oppositionsråd Monica Hanson (S). – Vi behöver mycket sam­arbete med civilsamhället för kommunen kan inte rådda allt själv. Det ger ett verkligt stöd där vissa församlingar går in och tar ett större ansvar. Här når man barn utöver vanliga gränser och fokuserar på att alla har lika värde. Kollot genomförs på ett riktigt bra sätt och det ligger mycket arbete bakom, säger hon. – Det är vår uppgift både som människor och kyrka att arbeta med den här typen av verksamhet. Och det ligger i kommunernas intresse också. Genom samarbetet blir det också mer legitimitet, säger Ingegerd

Ledarna får simlärarutbildning

En del av kollots sociala insats består även i simundervisning. – Färre än hälften av barnen kan simma. De flesta vill paddla men först måste alla göra ett simtest om de vill vara på det djupa. Nu satsar vi på att ge ledarna simlärarutbildning under året, så att vi kan undervisa deltagarna ännu mer, säger Kenneth Eriksson som varit verksamheten trogen i 30 år. – Ett kollominne jag har med mig, är en pojke som jag lärde simma. Han var livrädd för sjön så han fick sitta på min rygg medan vi prövade att känna på sjögräset och musslorna. Sedan gick jag bredvid och innan veckan var slut gjorde han ett godkänt simtest och fick paddla! Och han var så glad för det var något han verkligen ville pröva, berättar Camio.

En plats för vänskap och lärande

– Jag önskar att jag kunde gå tillbaka i tiden och få komma hit själv som barn. Kollot är jätte­roligt och barnen lär känna en massa nya barn från andra skolor, säger kolloledaren Walaa Alhabel, 17. Sommartid har Vårhaga även ­öppet för våffelkvällar och andakter, vandrarhem och kiosk.

– Som församling satsar vi på Vårhaga. Så sent som 2022 byggde vi till för fem miljoner. Det är en utåtriktad verksamhet med låg tröskel. Kanske kan vi börja ha scouter här ute nu när stan växer. Vi gasar så länge vi kan, säger Kenneth entusiastiskt. Om allt arbete, de ideella insatserna, planering och rekrytering, vet deltagarna föga. De är här och nu, mitt i lekar, mitt i samtal med ledarna.
– Det är jättebra att få gamla kompisar också, säger Ahlam som tillsammans med sin tvillingbror Barik lär sig spela Mono­pol med Walaa, den ”gamla” 17-åringen.

Engagerade vuxna

– Det är så fantastiskt att se att kollot fortfarande fungerar efter 50 år. En sån kontinuitet och vilket otroligt arbete. Jag har många goda minnen och allt var superkul. Men allra roligast var att möta vuxna som var engagerade, som ville leka med oss och som brydde sig om vad vi ville göra, säger Zeljko och tittar på Ingegerd igen. Hon plockar upp en dagbok som kolloföreståndaren skrev det där första kollot. Där står om filmmanuset som Zeljko skrev när de andra barnen badade och om cowboyfilmen som faktiskt också spelades in på en lånad ­kamera (indianerna vann, trots manuset, när cowboyerna halkade i sjön).

– Det står att jag favoriserade dig lite, ler Ingegerd.
– Och vi åt leverstuvning till lunch. Det hade nog inte gått hem i dag… Zeljkos ler tillbaka. Kommer på att han dessutom lärde sig diska här, något som han och hans bröder inte fick göra för sin jugoslaviska mamma. I dag är han pappa, make, ingenjör och affärsutvecklare. Och vildmarksfantast med tre fjälltält, påpekar han. – Jag vill ge det som feedback både till kyrkans kolloverksamhet och Trollhättans kommun som hjälpte oss så mycket. Kollot, socialbidrag, till och med ­julklappar. Det gjorde skillnad.