Paret skrev feelgood om ensamhet och försoning

I en rödmålad villa omgiven av en prunkande trädgård i Brevens bruk lever caféägarens skapare, journalistparet Ingalill och Stigbjörn Bergensten. Den här sommaren släpper de sin första feelgood-bok, fylld av kärleksfull humor.

Två garvade journalister

Varför skriver två garvade journalister en bok om ett café där ensamma herrar flockas kring en kvinna med ambitionen att skapa en plats för inkluderande gemenskap och varm vänskap?

– Vi vill gestalta hopp i en tid där hopplösheten dominerar. Vi vill visa att det finns en gemenskap som inte bygger på att alla är lika och tycker lika. Och där de som misslyckats får en andra chans, säger Stigbjörn Bergensten.

Ingalill, som haft idén till boken, instämmer och påpekar att deras varudeklaration kan låta lite kristet färgad.

Ingalill är aktiv sedan många år i kristet församlingsliv och har tidigare varit redaktör på tidningen Missionsbaneret, utgiven av Örebromissionen (numera Evangeliska frikyrkan). Yrkeslivet har de båda tillbringat på bygdens dominerande tidning, Nerikes Allehanda, där Stigbjörn också varit chefredaktör och uppskattad kåsör.

Fått ta ut svängarna

Detta är inte parets första gemensamma projekt. De har tidigare skrivit faktaboken Dalhalla – ett musikaliskt mirakel ihop. Men den här gången har fantasin fått ta ut svängarna ordentligt. Hur boken växt fram får jag veta över en kopp kaffe i lusthuset i deras trädgård.

– Det började under pandemin, berättar Ingalill. Vi fick mer tid. Och boktiteln hade jag redan i huvudet. När vi bodde centralt i Örebro såg jag under helgerna ensamma herrar promenera omkring lite planlöst, som om de inte hade någonstans att ta vägen. För dem ville jag skapa en plats att längta till, och att gå till för att skingra sin ensamhet.

TIlltufsade personer

Boken kretsar kring ett café där ensamma herrar och damer, samt en del tilltufsade personer, samlas. Kärlek ligger i luften och ett par av herrarna konkurrerar om huvudpersonen Gertrud Dahlbergs gunst. En anonym attack mot caféet i sociala medier skakar idyllen, men berättelsen puttrar på i sann feelgood-anda.

Har de två författarna suttit bredvid varandra vid en dator och spånat och skrivit? Nej, de har varit överens om en linje där Stigbjörn fabulerat och format figurerna, medan Ingalill fyllt ut deras karaktärer och gjort dem komplexa.

– Jag är intresserad av relationer och gruppdynamik, berättar Ingalill. Det intresset har jag fått utlopp för i det här bokjobbet.

De har skrivit var för sig, sedan bollat mellan varandra och hjälpts åt att lägga pusslet. De pekar på samhällets diskriminering av äldre och visar på att alla människor har samma behov av vänskap, gemenskap och kärlek, oavsett ålder.

Stigbjörn vill påminna om att syftet med boken inte varit helt osjälviskt.

– Ett skäl till att skriva den har ju varit att underhålla oss själva. Vi har haft väldigt roligt när vi jobbat med boken. Och samarbetet har gått förvånansvärt bra.

Så bra att de redan börjat skriva på en uppföljare, utan att ha några löften om publicering.