Så påverkar politiken biståndsviljan

Samtalsledare var Andreas Miller, och deltog gjorde Gudrun Brunegård, riksdagsledamot (KD), Wanja Lundby–Wedin, vice ordförande Svenska Kyrkans kyrko­styrelse och socialdemokrat, Erik Lysén, chef för Act Svenska kyrkan samt Mattias Brunander, tillförordnad generalsekreterare vid Diakonia.
Samtalet handlade till en början om kronor, procent och den överenskommelse, ­Tidöavtalet, som regeringspartierna gjort med Sverigedemokraterna. Gudrun Brunegård fick stå till svars för KD:s hållning.
– Vi jobbade stenhårt i förhandlingarna och jag tycker att vi lyckades trots att de två största partierna ville skära mer på biståndet, sade hon. Vi tvingades att släppa enprocentsmålet, men vi räddade ändå biståndet på en sån nivå att Sverige fortfarande är ett av världens två-tre mest generösa länder när det gäller ­bistånd.

Omfördelat biståndsmålet

Panelen kom också in på att även socialdemokratiska regeringar omfördelat biståndspengar.
– Jag är en varm anhängare av enprocentsmålet, sade Wanja Lundby-Wedin. Och visst kan man vara kritiskt till att en socialdemoratisk regering använt biståndspengar till flyktingmottagning, men nu vill man ju använda pengar för att bli av med flyktingar.
Det var alltså biståndsviljan var i fokus, både den politiska och den som finns i civilsamhället. Och här hade representanterna för Svenska kyrkan och Diakonia en hel del att säga.
– Det finns en direkt koppling mellan vad politikerna säger och biståndsviljan i samhället, sade Mattias Brunander. Just nu har vi en ökande nationalism och vi vänder oss ifrån världen.

Mytbildning om biståndet

– Samtidigt pågår en mytbildning om att biståndet går till ­diktaturer eller att det inte når fram, fortsatte han. Att informationsbidraget stryps gör att vi inte längre kan bemöta dessa påståenden.
– Det har också varit en brist på dialog, sade Erik Lysén. Vi hade till exempel inte ett enda möte med den nya bistånds­ministern under hösten.
– Jag är mycket kritisk till bristen på dialog, intygade Gudrun Brunegård. Och det är något jag har poängterat. Det är ju civil­samhället som har kunskapen om biståndsarbete.
Samtalet, som pågick i nästan två timmar, kom även att handla om vad ett modernt bistånd egentligen är.
– Det är gamla bilder som lever kvar, sade Erik Lysén. Största delen av vårt svenska bistånd går ju till civilsamhället och inte till stater. Vi måste ju förmedla korrekta uppgifter.
– Vi har ett modernt bistånd, och det måste utgå från de lokala behoven, inte från svenska intressen.
– Vi ska komma som en vän för att hjälpa och stötta och sedan dra oss tillbaka, sade Wanja Lundby-Wedin. Jag vill kalla det för utvecklingssamarbete snarare än bistånd.
Det talades också om vikten att nå framför allt kvinnor och barn.
– Vi vill ju stötta ungdomar för deras rättigheter till tro och rättvisa, sade Mattias Brunander.
– Jobbar man med att hjälpa kvinnorna får man barn och ungdomar på köpet, menade Wanja Lundby-Wedin.

Symbolisk fara

Slutligen konstaterades att det är en symbolisk fara med att släppa enprocentsmålet för svenskt bistånd.
– Det blir som en signal som vi skickar till andra länder, sade Erik Lysén.
Kvällen avslutades med en kort frågestund. Fler samtalskvällar kommer att ordnas i Uppsala Missionskyrka, så diskussionen kommer med största säkerhet att fortsätta.
Arrangörer var Förbundet Kristen humanism och Uppsala Missionskyrka i samverkan med Studieförbundet Bilda.

ENKÄT: Hur tycker du att Sveriges internationella bistånd ska se ut?

Erik Lundgren, Uppsala:
– Det ska vara generöst och inte ett offer för politiskt spel. Det ska utgå från de behov som finns. Behoven är skriande på många håll i världen i dag.




 

Agneta Ekström, Uppsala:
– Först och främst måste det baseras på solidaritet och inte utgå från gränser, för då hamnar man fel. Det gäller i varje läge att bära solidariteten med sig.




 

Gunnar Nilsson, Uppsala:
– Det viktiga är att det hamnar där det behövs, att det verkligen gör nytta.