Prisade ­­­­ kafé­­­ägarna lärde sig leda i Equmenia

Att bedriva kaféverksamhet är nog mångas dröm, men att göra det är ofta förenat med hårt slit och stora risker. Så hur tänkte två ingenjörer i 25-årsåldern när de lade sina karriärer på vänt för att följa drömmen?

– Jag har alltid varit ganska mycket entreprenör och Hanna duktig på mat så vi visste att det skulle kunna gå, förklarar William Styrlander när han sitter med lilla dottern Astrid i knät på Bruket i Helsingborg.

Kafé i mästarklass

Fyra år har gått. Slitet har inte uteblivit men där många går bet verkar paret Hanna (Bergström) och Williams satsning ha gått åt ett helt annat håll. På väggen bakom anas en utmärkelse som sticker ut. Prestigefyllda White guide. Kafé i mästarklass. Vilken bedrift för ett kafé som i stort sett bara funnits under pandemitider.

– När vi fick det tänkte jag att oj, vi kan väl inte hålla samma klass som de andra som fått det här priset, säger Hanna, men hon tror att det är helheten som gör det.

På samma korta tid har Bruket blivit Årets Kafé i Helsingborg två gånger, vuxit till att nu omfatta ett ytterligare kafé och med en personalstyrka på runt sju hel­tidare och totalt någonstans runt 15-16 personer i arbete.

– Det har gått väldigt fort och det är klart att man känner ett stort ansvar både mot personerna som ska ha lön, men också mot den drömmen vi har, förklarar William.

Närproducerat och hållbart

Inget lämnas åt slumpen på den lilla kaffebaren. Hanna har jobbat hårt för att sätta ihop menyer och utbud som ska avspegla både närproducerat och hållbart. Men också med hög kvalitet.

– Jag tror det är en av framgångsfaktorerna här. Vi såg att det saknades en riktigt bra kaffebar med den där viben och höga kvalitén. Det tyckte visst många andra också. Jag tror så här, att om man genuint satsar på något man tror på så går det, konstaterar William.

Nyckel til succén

Det i kombination med att han från början haft stenkoll på kostnadsbitarna för att få en hållbar lönsamhet har varit en nyckel till succén.

Men det finns ett extra djup i historien om Bruket, William och Hanna. En kväll under kyrkokonferensen i Helsingborg har de öppnat upp för quizkväll med Equmenia.

Genom Equmenia och scouterna lärde vi oss båda att ta mycket ansvar och stå i ledarskap tidigt.  Hanna Bergström

Glatt hälsar de på den ena efter den andra som kommer in ­genom dörren. William var länge styrelse­ledamot i Equmenia – och faktum är att kaféet knappast ens funnits om det inte varit för ungdomsorganisationen.

Vi backar bandet tio år. William, som då är kårledare för Equmeniascouterna knutna till hemförsamlingen i Helsingborg, bestämmer sig för att med en kompis vara med på scout­äventyret Explore belt i Schweiz. ­Hanna, som var ledare för Missionskyrkan Hässelbys kår, hade samma sak i kikaren med en vän.

Tanken med Explore belt är att släppas av på en plats i skogen och på tio dagar ta sig till en annan. När de bägge paren möttes vid målgången hittade de fort varandra.

– Det blev naturligt att vi började hänga. Det är en speciell kultur i Equmenia scout som skiljer sig lite från de andra så vi hittade varandra där, säger Hanna och skrattar.

Det skulle dock ta ungefär ett och ett halvt år till innan tycke uppstod på annat plan än det vänskapliga. Däremellan hann ­William ta sikte på ­bibelskola i Hemavan och Hanna göra en tripp till bland annat New York.

Men de började skriva till varandra och equmenia förde dem än en gång samman via både riksstämma och rikslägret Trampolin.

Båda läste till ingenjörer

Den här gången uppstod gnistor och efter ett tag hade Hanna flyttat till Helsingborg och båda läste till igenjörer. En utbildning som båda hade för avsikt att också bygga en karriär på. William jobbade också länge som trafikingenjör men till slut kom entreprenörsdrömmen ikapp paret. Resten är som man brukar säga historia.

Men båda hyllar sin egen historia för att det går att säga just så.

– Genom Equmenia och scout­erna lärde vi oss båda att ta mycket ansvar och stå i ledarskap tidigt. Att kunna engagera och projektleda är verkligen något man blir bra på i scouterna och det de har vi absolut plockat med oss i företagsledarskapet, menar Hanna.

Fullt arbetsschema, barn och ­annat engagemang har gjort att paret inte haft så mycket tid för vare sig scout eller equmenia på ett tag, men när vännerna vällde in under konferensen kom tanken tillbaka till Hanna.

– Det här vill man ju verk­ligen ha i sitt liv, säger hon samtidigt som hon konstaterar att det nog är en framtida scout som har svårt att sitta stilla i knät.

– Hon måste få komma ut i skogen, säger Hanna och skrattar.

Så hur ser framtidsdrömmen ut?

– Vi får se. Det vi vet är att vi vill vara kvar I Helsingborg, men kanske utvecklar vi konceptet på något sätt. Jag har själv funderat på om jag ska ta ett steg tillbaka och kanske gå tillbaka till ingenjörsyrket, eller att vi skulle konsulta, funderar William.

Men båda är överens om att det finns mer att ge i det koncept som helsingborgarna tagit till sig med stor kärlek.

Så kan det gå när två equmeniascouter bestämmer sig för att leva sin dröm.