Det är tisdag förmiddag och dörrarna till Vallakyrkan är öppna. Det är en sådan där lite kantig ­tegelkyrka byggd på 1970-talet, med ett modernt stabilt uttryck.

Innanför öppnar sig hela kyrkan på en gång. Här är det ­stora kyrktorget med en liten scen i hörnet, rakt fram ligger ­köket, åt höger finns kaféet och åt ­vänster kyrksalen. Allt i naturnära dova toner, utom stolarna som är knallgröna och flytt­bara så det går att möblera om efter behov.

Känslan är att här är rymligt, högt i tak och gott om plats. Just det som människorna i församlingen vill förmedla.

– Jag utgår från att alla har en tro, men den ser lite olika ut. Man kan få för sig att allas tro ska vara lika, men så är det inte i verkligheten. Här får folk vara som de är, det är jätteviktigt, säger pastor Ulf Sveningson.

Han är diakon i grunden och har som pastor hållit fast vid den diakonala tjänsten och inställningen. Och den smittar av sig i församlingen.

– Vi bygger kontakter med människor som kommer, och de samtalar med mig och med flera andra. Jag är noga med att poängtera att det där med att ringa för att höra av sig, att hålla kontakt, det är en församlingsuppgift. Och omsorgen finns, det uppstår ofta böneringar när någon är sjuk, förklarar Ulf.

Tisdagar innebär att det är Walk and Talk i Vallakyrkan. Några samlas utanför och tar en gemensam promenad, andra promenerar för sig själva, några kommer cyklande. Alla med målet att fika och umgås.

I köket plockas det fram smörgåsar och godis, kaffe och te så det räcker till bortåt 50 personer. Lena Erlandsson och Gun-Britt Finnström är på plats som vanligt. Det var de som startade detta för tio år sedan.

– Vi var kanske tio stycken som promenerade för att få lite social kontakt. Inte kunde vi tro att det skulle växa och bli så här, säger Lena Erlandsson.

Man håller ingen andakt eller sångstund eller liknande och det finns heller inga uppmaningar till särskilda samtalsämnen.

– Vi ger av tron genom vårt sätt att vara, genom att folk blir sedda och känner sig välkomna, ­säger Lena.

Flera av fikagästerna dyker upp då och då på gudstjänster.

– Det här ger ju en väldig kontaktyta, när de kommer till kyrkan vet de att där finns någon de känner, säger Gun-Britt Finnström.

Var och varannan ­degerforsare kan sin fotboll och lagets med- och motgångar är alltid ett ­givet samtalsämne. Den senaste matchen blev det vinst.

– Så i dag är det en glädjens dag, säger Rune Carlberg som brukar gå hit för gemenskapen.

– Man lär känna folk och så är det gott fika.

Vid så gott som varje Walk and Talk deltar Ulf Sveningson. Han har prästkragen på plats för att det ska kännas självklart för folk vem han är.

Ulf tar kaffekannan och går runt och fyller på. Han tar god tid på sig och stannar upp och pratar med alla som vill. Och det vill de.

– Många förväntar sig att pastorn ska komma och jag tycker om att vara med, säger han på sitt stillsamma vis.

Även Ulf är idrottsintresserad och pratar gärna fotboll, men ibland är det ensamhet och ­existentiella frågor som kommer upp.

– Jag återkommer till hur Jesus bemötte människor. Han förstod att de som kom till honom förväntade sig att han kunde hjälpa dem. Så för oss är frågan hur vi kan möta människors längtan och behov. De får komma på sina villkor och sedan närma sig tron i sin takt.

När Degerfors Järnverk blomstrade i mitten av förra seklet var församlingen rätt stor. Nu är det ganska hög medelålder på dem som är aktiva och ­verksamheten förhåller sig till det. Det finns dock en friluftsgrupp utifrån scoutmodellen, och en del barnfamiljer kommer till kyrkan när det är musikgudstjänster och liknande.

Vallaträffen en gång i månaden är en annan kontaktskapande träff med inslag av musik och berättande, dessutom finns stickkafé och snickarbod, och många som inte är medlemmar kommer på söndagsgudstjänst.

– Fast egentligen är alla möten med människor lika viktiga. Det är en enda lång Guds-tjänst vi håller på med i kyrkan, säger Ulf Sveningson.