Med omkring 2 500 medlemmar är Socialdemokrater för tro och solidaritet inte någon stor rörelse. Men förbundsordförande Ulf Bjereld har ändå en position inom svensk politik som många kan avundas. Han är adjungerad ledamot i Socialdemokraternas mäktiga verkställande utskott, som leder regeringspartiets verksamhet. Där, och i andra viktiga sammanhang, gör Tro och solidaritet sin röst hörd. De senaste åren har man ofta fört fram åsikter som avvikit från partilinjen, det gäller inte minst minst kravet på en generös flyktingpolitik.

– Om inte vi funnits på plats hade partiledningen inte alls fått samma motstånd, säger Ulf Bjereld.

Enligt honom vill statsminister Stefan Löfven gärna lyssna till och förstå Tro och solidaritets synpunkter. Samtidigt finns det socialdemokrater som oroar sig för att förbundet undergräver reger­ingen genom att vara för kritisk mot den egna politiken.

Men förbundet har ett arv av att vara outsiders. Broderskaps­rörelsen bildades 1929 av kristna som var udda både i kyrkan och i arbetarrörelsen. De första broderskaparna var för vänster för den mer borgerliga miljön i många frikyrkor, och för religiösa för den mer sekulära socialdemokratin. I Broderskapsrörelsen byggde de en gemenskap där de kunde få stöd av likasinnade.

Länge var det också självklart att det var just en gemenskap för kristna.

– När vi hade konferens så hade vi ju andakt och gudstjänst, det var centrala kristna budskap. Göran Stenlund var hos oss och sjöng under många år, berättar Georg Andersson, som var förbundsordförande i slutet av 1980-talet.

När Broderskapsrörelsen föddes hade Sverige en statskyrka där i princip alla svenskar var medlemmar. Med invandringen har dock Sveriges religiösa landskap förändrats i grunden. Under 1990-talet började muslimer söka sig till arbetarrörelsen och blev då intresserade av det förbund som faktiskt organiserade människor som hade en tro.

– När det kom människor till oss som sa att de kände sig hemma här, fast de inte hade samma variant av gudstro, då sa inte vi nej utan välkomnade dem, säger Anna Kettner, som var förbundsordförande i början av 2000-talet.

Det fanns de som var tveksamma till utvecklingen. En av dem var Evert Svensson, som var förbundsordförande mellan 1968 och 1986.

– Jag tyckte det var en stor sak att ändra. Detta med kristna socialdemokrater var etablerat och alla kände sig hemma. Tveksamheten gällde väl mycket det praktiska, men också hur folk skulle reagera med att släppa in folk av annan tro. Islam hade ju också fått ganska dåligt rykte, säger han.

Men det fanns också ett intresse inom arbetarrörelsen av att öppna upp för människor med en muslimsk tro.

– Vi talade om att kanske hjälpa muslimerna med politisk organisering. Bakom det låg en oro för att de skulle tappas bort politiskt, att de inte skulle få ett forum. Risken var att de skulle bli hemlösa, säger Evert Svensson.

Den här viljan att skapa kontakter med troende muslimer tog sig flera uttryck och det gjordes satsningar som förbundet fortfarande klandras för. Enligt vissa kritiker är Tro och solidaritet ­naiva i relationen till muslimer, eller så är förbundet i maskopi med den konservativa rörelsen Muslimska brödraskapet. Den nuvarande ordförande Ulf Bjereld suckar så smått när han får kommentera kritiken.

– Självklart har vi gjort fel som alla andra. Men det som de brukar lyfta fram är helt fel, säger han.

Den främsta källan till kritik är det samarbetsprojekt som dåvarande Broderskapsrörelsen genomförde i mitten av 1990-talet med flera muslimska organisationer.

– Det var ett samarbetsprojekt om hur muslimer som delar arbetarrörelsens värderingar skulle få en ingång. Det utmynnade i en slutrapport, som är helt offentlig. Med det var samarbetsprojektet avslutat. Det slöts inga avtal om framtida samarbeten, säger Ulf Bjereld.

2011 blev Broderskapsrörelsen Tro och solidaritet. I och med namnbytet öppnade man också för andra troende än kristna. I dag vänder man sig till alla troende, men har faktiskt också medlemmar som saknar gudstro.

– Det som krävs är att man delar våra grundvärderingar och gillar vad vi säger. Vi frågar ingen om deras trosuppfattning, men vi utgår från att de flesta har en gudstro som inspirerar till politiskt engagemang på socialdemokratisk grund, säger förbundssekreterare Hans Josefsson.

Samtidigt kan man fråga sig varför Tro och solidaritet behövs om alla kan vara med, både troende och icke-troende. Vad är det då som skiljer rörelsen från den övriga arbetarrörelsen? De som är engagerade menar ändå att grunden är en gudstro, och att man ­utifrån den kan finna värderingar, till exempel i flyktingpolitiken, som inte sviktar när opinioner svänger.

– Vår politik bygger på en tro att det finns en Gud som vill människan väl, säger Hans Josefsson.

I det manifest som finns på förbundets hemsida beskrivs det som att det finns en skiljelinje mellan troende i varje religion. Denna skiljelinje målas upp som viktigare än den som går mellan religioner, och det är en gräns mellan mer progressiva och mer konservativa, eller som det formuleras av Tro och solidaritet: ”mellan det öppna sanningssökandet och det intoleranta sanningsförvaltandet”.

Det kan tyckas som förbundet går på tvärs mot det som är en central tanke för många kristna, att alla som följer Jesus, oavsett ideologi eller politisk hemvist, är ett i Kristus. Hans Josefsson menar dock att det rör sig om relationer på olika plan: det finns en andlig gemenskap och en politisk.

– Jag är troende kristen, och jag har den tron gemensam med alla andra kristna, oavsett politisk inriktning. Sedan kommer vi till politiken, där har jag som socialdemokrat betydligt mer gemensamt med en muslim som är socialdemokrat än en kristen som är moderat, säger han.

Det har snart gått tio år sedan Broderskapsrörelsen blev Tro och solidaritet. I dag är det svårt att hitta någon kritiker till förändringen, och förbundet kan snart få sin första muslimska ordförande: Sara Kukka-Salam.

Hans Josefsson menar att förändringen var nödvändig. Förbundet avspeglar nu mer samhället. Dessutom lockar nu Tro och solidaritet nya medlemmar.

– Vi har fått fler människor intresserade av oss, vi har fått in nya medlemmar som kanske inte har direkt koppling till trossamfund, som förstått behovet att försvara människors lika värde och rätt, säger han.