Så föddes idén om Sändaren

Vi träffas på Birger Jarl Hotell i Stockholm, vägg i vägg med Immanuelskyrkan och ett stenkast från Missionskyrkans gamla lokaler på Tegnérgatan. Någonstans i dessa trakter lär de första fröna till en ny tidning ha uppstått.
Förutom Bernt Jonsson som inte kunde vara med och delta på grund av hälsoskäl, och Anders Mellbourn som var bortrest på uppdrag, samlades för första gången någonsin alla Sändarens redaktörer från starten 1992 och framåt. Lena Lönnqvist, Magnus Stenberg, Annika Ahlefelt och jag, Robert Tjernberg.

12 november 1992

Även om vi redan firat tidningens 30-årsjubileum både på bland annat Hönökonferensen och Equmeniakyrkans kyrkokonferens tidigare i år, är det faktiskt inte förrän i november som den egentliga födelsedagen ägde rum. Den 12 november mer bestämt.
Bläddrandes i det allra första numren av tidning kan vi skratta åt att mycket av det som skrevs om då, är fortfarande aktuellt. Som biståndsmål, kyrkans överlevnad och ungdomssatsningar.
Det var en från början ekumenisk idé att de båda tidningarna Veckoposten (baptisternas tidning) och Svensk Veckotidning (Missionsförbundets tidning) skulle slås samman.
Men hur kom namnet till. Ryktet säger att det var Lena Lönnqvists mamma som kom på det men själv nyanserar hon bilden lite.

Fick in hundratalet namnförslag

– Vi hade faktiskt en namntävling ute och fick in hundratalet förslag, men många av dem var lite krångliga och kanske lite väl kyrkiska. Då kom Sändaren upp och jag testade det på lite olika människor som tyckte det lät bra och var enkelt att ta till sig. Och det fastnar ju, har man hört Sändaren kommer man ihåg det, säger Lena Lönnqvist, Sändarens första redaktör.
Genom åren har namnet dock delat en del av läsaren och Lena berättar att vissa hade svårt med namnet redan från start. Namn som Svensk Veckotidning och Veckoposten satt hårt inne hos många av de tidigare parterna.

Lite av en enad kraft

Med tiden har Sändaren dock blivit synonymt med ”Tidningen” hos många av landet frikyrkliga läsare och det har också blivit lite av en enad kraft, rentav lite av en föregångare i enhet till den kyrkosammanslagning som numera heter Equmeniakyrkan. Och ju som bekant hos många läsare är ihopslagningen av just Missionskyrkan och Baptistsamfundets tillsammans med Metodistkyrkan.
En av de stora skillnaderna över tid för oss redaktörer är hur sammansättning av redaktioner och ägandeskap sett ut. I början var upplagan runt 25 000 exemplar och redaktionen bestod av runt åtta personer medan den idag är nere på närmare två heltider och en upplaga på runt 5 000.
Ägandet har också varierat från att till en början ingå i svensk frikyrkopress, som sedan köptes upp av Berling Press och som nu ingår i Verbum, som i sin tur ägs till ungefär en tredjedel av Equmeniakyrkan.
– En stor utmaning har ju alltid varit det här med att både stå nära ett samfund men också stå fria för att bevaka och granska, konstaterar Annika Ahlefelt som satt på redaktörsstolen mellan 2012 och 2017.
Hon får medhåll av oss alla. Men samtidigt enas vi om att det också är något av det roligaste med Sändaren.
– Man har ett speciellt uppdrag här och jag tror att det är en styrka med en tidning som Sändaren, menar Magnus Stenberg.

Minnen av glada läsare

En annan rolig sak är också de minnen vi alla verkar dela av glada läsare som hör av sig, liksom också den beskärda delen av kritik som rollen på en för många så viktig tidning för med sig.
– Men det är verkligen mestadels glada tillrop och det måste ju vara unikt i tidningsvärlden, åtminstone har jag inte stött på det på det sättet tidigare, säger jag.
Mina företrädare undrar naturligtvis över framtiden. Det märks att vi alla delar ett stort hjärta för den nyblivna 30-åringen. Som den som leder tidningen in i nästa steg är det självklart att tro på en sådan. Siffror vänder uppåt igen, fler läser och fler prenumererar. Ödesfrågan blir att hitta den nya generationen läsare och klara av den digitala övergången.
Jag tror på Sändaren, får bli mitt svar. Jag tror det finns en ­potential för åtminstone tre decennier till i någon form.

Rubriker i första numret av Sändaren

Vi bläddrade igenom det första numret av Sändaren som kom ut den 12 november 1992. En del rubriker känns daterade, men många skulle faktiskt kunna vara aktuella även i dag...

Bullra högt om diakonin
Det var Stefan Lindeborgs, biträdande socialchef vid Stockholms stadsmission, budskap vid en konferens för diakoniarbetare.

Sänkta bidrag hotar fredsforskning
Små fredsorganisationer som Liv- och fredinstitutet i Uppsala, mister sitt grundbidrag från Utrikesdepartementet. Det upprör bland andra institutets direktor Bernt Jonsson, som några år ­senare blev chefredaktör för ­Sändaren.

Kristna ledare i upprop mot partnerskap
Sveriges frikyrkoråd hade sagt ja till registrerat partnerskap för ­homosexuella. Men en aktionsgrupp bland pastorer protesterar.

Gandhis stol i Uddevalla
Rubrik på Inger Dejkes ­krönika under vinjetten Fritt ­skrivet. Handlar om utställningen ­Tegel-92.

Rätt eller fel med sex före ­äktenskapet?
Första frågan i Frågespalten Unga frågor. Pastor Svante ­Zettergren svar: Du bestämmer själv vilka gränser du sätter.

80-årig seriefigur blickar ständigt framåt
Stor mittuppslagsintervju med riksevangelisten John Hedlund – mest känd för sina Korståg-kampanjer och partiledarutfrågningar.

Stort hopp sätts till ­baptisten Clinton
Att Bill Clinton vunnit det ­amerikanska presidentvalet ­uppskattades.

Hallå där … Lasse Svensson, kyrkoledare i Equmeniakyrkan

Varför behövs en tidning som Sändaren?
– Sändaren förmedlar en blick på samhället ur en kristen synvinkel, med Equmeniakyrkan som specifik utgångspunkt. Och det behövs i dag, när det kristna och det kyrkliga perspektivet ofta förbises trots att det är en central del av så många svenskars vardag.

Vad betyder tidningen för Equmeniakyrkan?
– Sändaren är viktig för den förmedlar nyheter som rör Equmeniakyrkans folk till just oss. Tidningen kan bidra till att bygga gemenskap, den fungerar som plattform för debatter, för att lära känna varandra, för att få idéer och uppslag från andra sammanhang, för att i hjälpa oss att få syn på och djupna i vår identitet.

Hur tror du framtidens ­Sändaren ser ut?
– Ryktet om tidningsdöden tycks i Sändarens fall vara överdrivet. Sändaren går mot strömmen och växer. Trots sociala medier och hemsidor är Sändaren en viktig knutpunkt för Equmeniakyrkans församlingar och medlemmar. Också som kyrkoledning ser vi tydlig hur Sändaren fyller en viktig roll – också för oss. Vi är glada att vi sedan något år varje vecka skriver krönikor under rubriken Perspektiv, något som skapat ytterligare en viktig direktkontakt med medlemmar.

Vilka är de viktigaste frågorna för svensk kristenhet idag?
Den viktigaste frågan är alltid att förmedla evangelium i ord och handling. Som kristna behöver vi ständigt arbeta med vad som är vårt uppdrag, vårt uttryck och vår identitet i vår tid. Det gäller också för oss som medlemmar av Equmeniakyrkan. Vad är just vår roll? Med de rötter vi har, men också med den identitet vi har nu, där vi i dag i internationella sammanhang hör till gruppen ”united/uniting churches”, som en ekumenisk kyrka.
– Att se och förstå och vara kyrka i ett mer mångkulturellt Sverige i en globaliserad värld är en stor utmaning. Hur det kan göras i sammanhang som inom Equmeniakyrkan ofta är ganska små och minskande är en utmaning vi än tydligare behöver adressera.

Vilka reportage sitter du och väntar på ska komma i tidningen?
– På många sätt är verkligen Sändaren mitt i kyrkan och nära det som sker nationellt och lokalt men det kan alltid utvecklas och det vore värdefullt om Sändaren kunde finna djupare samverkan kring de strategier som Equmeniakyrkan arbetar med och lyfta och följa dessa. Det skulle till exempel kunna handla om hur man kan tala om Färdplan, om Heliga vanor och andra frågor som kyrkokonferensen beslutat är centrala för vårt arbete.