En av anledningarna att man vill ha representation är att man tror sig ha ett särskilt öga för hur människovärdesfrågor har hanterats under pandemin. I debattartikeln ställer man frågan: Hur nära är den praktik som vi har sett i Sverige under denna pandemi det som kallas eutanasi? "Vi läser om äldre som avlidit på sina boenden, där det i efterhand har ifrågasatts om de inte borde ha fått mer adekvat vård. Vi vet i dag inte om dessa berättelser är unika eller om de utgör toppen på ett isberg" SKR-presidiet undrar om det var så att det utgicks ifrån att alla som bor på särskilt boende automatiskt befinner sig i livets slutskede – även om detta ”slutskede” redan kan ha varat i åtskilliga år?

– Hur ett samhälle behandlar sina mest sårbara medlemmar är ett mått på allas trygghet och tillit, säger Karin Wiborn, generalsekreterare för Sveriges kristna råd och en av undertecknarna till debattartikeln i en kommentar.

I debattartikeln framhåller kyrkoledarna att Sjukhuskyrkans medarbetare har märkt av ett ökat behov av existentiella samtal hos vårdpersonal som ställts inför frågor om liv och död på ett nytt och ovant sätt. Formerna för själavård och andra samtal har anpassats till de villkor som uppstått när viruset omöjliggör vanliga samtalsformer.

Artikeln avslutas med: ”När staten nu tillsätter en kommission för att beskriva, analysera och bedöma hur vårt samhälle agerat under covid-19-pandemin är en naturlig fråga hur respekten för alla människors värde och värdighet har påverkats av de åtgärder som vidtagits. Människovärdesfrågan bör vara en självklar grund för bedömningen. I kommissionens arbete bör därför representanter för trossamfunden självklart finnas med.”

Förutom Karin Wiborn är debattartikeln undertecknad av Daniel Alm, föreståndare, Pingst – fria församlingar i samverkan, Anders Arborelius, biskop, Stockholms katolska stift, Benjamin Dioscoros Atas, ärkebiskop, Syrisk-ortodoxa kyrkan och Antje Jackelén, ärkebiskop, Svenska kyrkan.