Sohelias kvinnokamp gör omstart i Dalarna

I grund och botten finns bara en anledning till Soheilas engagemang för kvinnors mänskliga rättigheter.

-Att få se Jesus leende är mitt mål, säger hon med varm röst och fast blick.

Soheila är stillsam och intensiv på samma gång. Hon brinner inuti men stretar tålmodigt framåt en liten bit i taget.

Samlat till kunskapsbank

Inom Soheila huserar så många berättelser, både hennes egna och andra kvinnors som hon mött. Där finns så mycket erfarenheter av både smärta och glädje, misslyckanden och framgång, allt samlat till en kunskapsbank som bara måste få komma till nytta så att fler förtryckta kvinnor kan få frihet.

Sommaren har inneburit renoveringskaos för Soheila och Kjell Fors. Huset i Säter är delvis byggt på 1600-talet och bitvis omgjort genom åren, men alla delar var inte inredda. Med en väldigt fart har golv, tak och väggar nu åtgärdats och inredning kommit på plats.

-Vi har en blandning av öst och väst, jag gillar både det nordiska vita och det färgrika från mellanöstern, säger Soheila.

Flydde till Sverige med två barn

Hon växte upp i Iran i en kurdisk emirsläkt, som barn hängiven islamiska lagar och under tonåren delaktig i den kurdiska gerillakampen mot regimen. Några år senare flydde hon med två barn till Sverige. När hon återvände till hemlandet för ett besök mötte hon Jesus i en syn, vilket ledde till ett helt nytt liv.

-Jag var som en dörrmatta, och så full av hat, men Jesus renoverade mig och fyllde mig med kärlek, säger hon och berättar att i köket i just det här huset bjöds hon på sin första svenska måltid med köttbullar och lingonsylt.

Soheila grundade föreningen Khatoon (det betyder självständig kvinna) som driver tehus för kvinnor på några platser runtom i Sverige. I Karlskoga, där makarna Fors bott sedan 2008, drev de Saras hus, ett skyddat boende med 13 lägenheter. Dessutom en restaurang där en del av kvinnorna arbetade.

Enligt Kjell blev det pågående kriget den huvudsakliga orsaken till att stänga Saras hus. Kommunerna skulle prioritera boenden för flyktingar från Ukraina och placeringarna av kvinnor med skyddsbehov upphörde.

Styrelsen begärde både boendet och restaurangen i konkurs och avvecklade verksamheten.

Kontroversiell verksamhet

Tanken att flytta hade de burit på en tid. Soheilas verksamhet är kontroversiell och hon levde med en hotbild som ledde till att de kände sig tvungna att stängsla in sin villa. Det gav ingen bra känsla.

Men hon ger inte upp, istället ser hon framåt.

Medan vi dricker te i före detta ladugården ringer Soheilas telefon.

-Det var ännu en kommun som frågade efter skydd för en kvinna, säger Soheila när hon återvänder till soffan.

-De ringer från olika socialkontor varje dag, och det är så jobbigt att behöva säga nej. Så snart vi hittar en lämplig plats ska vi starta om, tillägger hon beslutsamt.

Behöver bryta isoleringen

Behoven tar aldrig slut. Soheila säger att kvinnor från mellanöstern behöver bryta isoleringen, lära sig svenska värderingar, få veta att de har rättigheter och utrustas med mod att ta steg till förändring.

-De har ett bagage av religion, samhällsbild och familjeband som de fortsätter leva med och förstärker när de bor i förorten. De har lärt sig att västvärlden är farlig och möter inga svenskar, säger hon och fortsätter:

-Jag ifrågasätter varför de är här, att de ges möjlighet att ta över här. De är så ivriga i sin tro och svenskarna är så naiva och har dessutom tappat sin tro. Det gör ont i mig! Det här landet har gjort mig fri, jag vill tacka genom att visa vägen för fler.

Under flera år har var Soheila Fors aktiv i politiken. Det har hon lämnat, men viljan till att påverka och förändra lever kvar.

- Jag är emot bidrag, det gör dem passiva. Modellen med mikrolån vore bättre. Och att sätta krav på männen att ändra sin kultur när de valt att bo här.

Varför är vi kända för bidrag frågar Soheila retoriskt. Jo, smugglare svarar att Sverige är bäst, för där finns moskéer och man får pengar utan att jobba.

-Tyck inte synd om dessa människor – tyck om dem, uppmanar Soheila.

-Satsa på de unga, lär dem om frihet och demokrati. Det är något helt annat än hederskulturen som de tidigt får lära sig hemma.

Verksamheten i form av tehus, skyddat boende och föreläsningar står inte på kristen grund, men Soheila gör ingen hemlighet av att hon själv står där.

-Kvinnorna vill höra min historia och då berättar jag den. Jag vill visa dem med mitt liv vem Gud är. Den första hjälpen ska ske via händerna. När man gör saker för andra får man tillit.

-Jag älskar Jesus. Jag vill vara hans doft.

Skriver för hand

Hennes böcker finns alltid tillgängliga, och där berättar hon vad hon upplevt såväl innan som efter hon blev kristen. Nu skriver hon på sin femte bok, en roman. Papper och pennor ligger lite varstans i huset, för hon skriver för hand när då och då. När inspirationen och tiden infinner sig kan hon sätta sig på framkanten av en fåtölj en timme och spinna vidare på berättelse som handlar om en flicka som går sin egen väg. Hon är kurd och lever i Iran och handlingen är kopplad till förra årets kvinnorevolution.
-Det handlar inte om mig, men det finns kanske lite av mig i den, förklarar Soheila Fors.