Allt är förberett, väskan är packad för BB, bebissängen är bäddad och babygymmet är på plats i väntan på bebisen. Barnvagnen är redan invigd av katten Maja som gärna lägger sig till ro under suffletten.

Nervös förstagångsmamma?

– Nja, jag är peppad, känner att nu börjar det snart, säger Stina och ler.

Väggarna i den lilla lägenheten på Ekhagen i Jönköping pryds av prisrosetter från Stinas år som tävlingsryttare och medaljer från alla år hon sprungit Vårruset och cyklat Vätternrundan. Stina förklarar:

– Jag gillar att utmana mig själv.

Och nu väntar en utmaning av ett annat slag – att bli mamma för första gången. Och alldeles på egen hand, med hjälp av donator och insemination.

– Hon är mitt mirakel från Gud, säger Stina och klappar om magen.

Stina har vuxit upp med tron som en självklarhet och med gudstron även en tillit till Guds plan, även om det är en plan som ibland är höljd i dunkel.

Flitiga tv:tittare känner kanske igen Stina som en av dem som sökte kärleken i SVT:s programserie Tro, hopp &kärlek. Hennes medverkan i programmet var ­däremot långt ifrån planerad.

– Jag hade sett Tro, hopp &kärlek året innan och funderat på om jag kanske skulle söka men ansökningstiden hade gått ut.

Däremot gick hon in på programseriens sida på Instagram och gillade ett inlägg som redaktionen skrivit: Vill du dejta Filip?

– Sedan ringde redaktören upp mig och frågade: Vill du ­dejta ­Filip?

Stina skrattar. Hon fick en dags betänketid, konstaterade att pastorn Filip var både snygg och trevlig och hade samma tankar som Stina om kärlek.

– Så jag sa ja, och det blev ju ett riktigt äventyr, även om det i början var lite jobbigt med kamerorna, säger Stina.

Det blev aldrig Stina och Filip, och under åren som har gått sedan dess har Stina fortsatt att dejta andra, men det har aldrig känts riktigt bra. Att dejta via nätet är svårt, förklarar hon. Man skriver till varandra, träffas kanske ett par gånger men saknar den där gnistan och så ger man upp.

– Men kärlek kan ju växa fram. Vi får se hur det går, jag har slutat att söka aktivt. Nu får det bli om det blir, kärleken får komma när den kommer, säger Stina.

Och samtidigt är det ett faktum att åren går. Stina fyller snart 30 och när allt fler av hennes nära vänner fick barn så kände Stina att att det var dags även för henne.

– Fertiliteten börjar bli sämre redan vid 25 års ålder och drastiskt sämre vid 35. Jag hade ju ingen partner men vet att man kan skaffa barn på egen hand. Tidigare behövde man ju åka till Danmark men det var väldigt dyrt. Sedan fick jag veta att möjligheten fanns även här i Sverige, berättar Stina.

Beslutet fattade hon förra sommaren och sedan gick det snabbt. Sju månader senare var Stina gravid.

– Allt har verkligen rullat på så smidigt och jag har hela tiden känt att Gud är med mig i det här, säger Stina.

Innan hon bestämde sig hade hon funderat en hel del på vad Gud kunde ha att säga om att skaffa barn på egen hand. Hon frågade pastorn i den församling hon var med då: Vad säger Bibeln och vad säger ni i kyrkan? Pastorn konstaterade att Bibeln inte har något förbud mot detta men att det också står tydligt att det ska vara en man och en kvinna som skaffar barn tillsammans.

– De hade bett tillsammans i församlingsledningen och sa till mig att de tyckte att det är bättre när man är två som är kära och skaffar barn, men att de ändå respekterar mitt val, berättar Stina.

De flesta reaktioner som Stina fått har varit positiva.

– Andra har sagt att ”du är fortfarande ung, du kommer att hitta någon, så vänta!”. Men det här är mitt beslut.

Samtidigt är hon medveten om att det är tufft att vara ensamstående förälder.

Är det viktigt för dig att Gud är med?

– Ja, det tycker jag. Att känna tilliten och veta att oavsett vad som händer så är Gud med och det kommer att bli bra, det är viktigt. I alla stormar jag har mött har jag ändå känt att Gud är med och tar mig igenom.

Att få stödet från familj och nära vänner har också varit viktigt. Stinas föräldrar har lovat att ställa upp, och när det är dags för förlossning kommer hennes mamma att följa med. Det blir också Stinas mamma som tar del av de tio första ”pappadagarna” som man kan ta ut i samband med att barnet föds.

– Jag har också två äldre syskon med familjer, sex syskonbarn, som väntar på sin kusin, säger Stina och ler.

Vetskapen om att bebisen i Stinas mage är en flicka gör väntan extra spännande.

– De tycker att det är kul för vi har redan så många killar i släkten.

Innan Stina kunde påbörja resan mot att bli mamma fick hon gå igenom en utredning med flera olika undersökningar där man kollade att hon rent fysiskt hade rätt förutsättningar för att bli gravid. En psykosocial utredning gjordes också där Stina fick berätta om sin uppväxt, svara på frågor om eventuell tidigare psykisk ohälsa och hur hon tänkt berätta för barnet varför det inte har någon pappa.

Hur tänker du svara när den ­frågan kommer upp?

– Jag ska berätta hur mycket jag längtade efter henne men att jag inte hade hittat någon pappa-kandidat utan valde en donator i stället. Och jag tänker att jag ska börja tidigt, säger Stina.

Hon har redan köpt en barnbok, Historien om hur Billie kom till världen, som tar upp detta på ett pedagogiskt sätt. Och Stina förbereder sig också på frågor som kan komma från andra barn till exempel när det är dags att börja på förskola.

– Men det känns som att det är mer vanligt i dag att en familj inte alltid består av mamma, pappa och barn. Det är mer välkommet och öppet nu än förr.

Vad ser du mest fram emot i ditt nya liv som mamma?

– Att få ta hand om min dotter och ge henne kärlek, att få gå promenader tillsammans, se henne växa och utvecklas. Och jag vill att hon tidigt får lära känna Gud och gå i söndagsskola. Det har jag gjort, och det har betytt så mycket för min tro.