Sverige och Finland har den senaste tiden fått en snabblektion i varför vi behöver varandra. Därför har vi i Finland intresserat följt den svenska regeringsbildningen.

Likt en finsk flerpartiregering

Lätt förbryllade över matematiken blir finländare ändå, när Ulf Kristersson under pressträffen förklarar samarbetet mellan de tre, som egentligen är fyra. Hans beskrivning av regeringens sju samarbetsprojekt och budgetramar gör att Tidöavtalet låter väldigt likt en finsk flerpartiregering: Kompromisser, minsta gemensamma nämnare och en överenskommen fördelning av pengarna: Så har koalitionerna hos oss kokats i decennier.

De många koalitionsregeringarna i Finland är ett arv sedan inbördeskriget 1918. Det lärde de finländska politikerna att det är viktigt att alla grupperingar med understöd i samhället är representerade på politisk nivå. Breda, stora regeringar med flera partier har sedan dess axlat ansvaret för regeringsarbetet. Rött-grönt, grönt-blått men också rött-blått har tillsammans med en rad små partier delat makten i över sjuttio regeringar.

Slog in dörrarna

I det finska riksdagsvalet år 2015 slog Timo Soinis Sannfinnländare in dörrarna till det politiska rummet med ett brak. Det var därför – men inte utan debatt – som Sannfinländarna inlemmades i statsminister Juha Sipiläs centerregering tillsammans med Samlingspartiet. Det finns en finlandism som träffande beskriver den känsla många hade den gången: Med långa tänder. Ni vet, den där grimasen när man av artighet äter en maträtt som smakar förfärligt. Just så togs Sannfinländarna in i regeringen. Det var inte bara en eftergift för valresultatet. Med fanns också baktanken att det är svårare att bedriva populistisk politik i en regering än utanför den.

Hängde med i två år

Hur gick det då? Sannfinländarna hängde med i två år. Asylhösten 2015 tiofaldigades Finlands flyktingström. Balansen mellan regeringslojaliteten och de populistiska vallöftena slet både på partiordföranden Soini själv och partiets image. Liksom hos kusinen i Sverige hade Sannfinlädnarnas retorik handlat mycket om begränsningar i invandring och asylpolitik. 2017 sprack partiet, och Timo Soini lämnade sitt eget parti, tillsammans med ett par ministrar. De satt kvar i regeringen i ett nybildat parti som senare miste alla sina mandat i följande val.

I det finska riksdagsvalet år 2015 slog Timo Soinis Sannfinnländare in dörrarna till det politiska rummet med ett brak. (…) Hur gick det då? Sannfinländarna hängde med i två år.

I Finlands 76:e regering, Sanna Marins, sitter inga sannfinländare med men även den är en typisk flerpartiregering. Det är en regering som i många avseenden fått lägga partipolitiken åt sidan. Covid-19 rullade in bara ett par månader efter bildandet och innan epidemin var över kom Ukrainakriget, militär upptrappning, Natoansökan och engergikris. Den här veckan ska Sanna Marin diskutera ett nytt nästan 300 kilometer långt stängselbygge vid gränsen mot Ryssland.

Ständigt pågående krisarbete

Under de senaste tre åren med Sanna Marin har vi i själva verket sett ganska lite av traditionell politisk debatt. I stället har det handlat om ett ständigt pågående krisarbete, där statsminister Marin fått rollen som kollektivets talesperson.

En följd av det är att hon ideologiskt sett fortfarande är ett rätt osynat kort.

Uppstått en personkult

Samtidigt har det uppstått en personkult kring henne som sträcker sig långt utöver landets gränser. Den har gett henne den immunitet som gjorde att symbolen Sanna Marin klarade rabaldret kring den läckta festvideon – trots att individen Sanna Marin fick ta stryk på ett omänskligt sätt.

Nästa år är det vår tur att välja riksdag. Då är det dags också för Sanna Marin att stiga fram också som politiker och representant för sitt parti. Hur valet än går är ett hett tips att slutresultatet blir en koalitionsregering i flera färger.