Svenskbyns kyrka och ­skola bombad

Så sent som 2017 var Gammalsvenskby fortfarande ett relativt fridfullt litet samhälle. Sargat av hårda år, fattigt och slitet, men ändå sammansvetsat och upplyst av invånarnas värme och gästfrihet. Ett litet stycke Sverige mitt på landsbygden i södra Ukraina, med arvet från de svenskar som fördrevs hit av Katarina den Stora fortfarande vid tydligt liv.

Vid ett besök i staden då träffade vi flera av de fåtalet svenskättlingar som fortfarande levde. Som till exempel Maria Malmas, i dag 86 år. Född 1937 överlevde hon med nöd och näppe Stalinåren efter andra världskriget.

– De satte oss på tåget och köra oss upp till Sibirien. Det var 50 grader kallt när vi kom dit. O jämmer, det var svårt, berättade Maria på ålderdomlig svenska med en dialekt som bara återfinns här.

Sovjetiska Vitahavsområdet

”Sibirien” var egentligen det sovjetiska Vitahavsområdet nära Norra Ishavet. Här bodde Maria och hennes familj i en liten jordhåla. Till mat hade de mestadels bara barkbröd. Maria såg flera småsyskon dö av svält och köld, och bevittnade hur mamman begravde dem för hand.

– Två veckor efter vi kom upp, mina tre systrar de blev döda. Och fyrtiosjuonde året det var hungersår, och vi åt gräs, säger hon och refererar till 1947.

Hemgjorda pannbiffar

De äldres minnen från de fruktansvärda krigs- och Stalinåren har alltjämt varvats i Gammalsvenskby med ett levande byaliv, ”födslar och dödslar”, gemenskap och fest. Vid besöket 2017 träffade vi även Valentina Herman, i dag 60 år, som bjöd in oss att fira hennes mosters födelsedag. I vardagsrummet stod en äkta ukrainsk festmåltid framdukad, med underbara grönsaksinläggningar, silltallrikar, hemgjorda pannbiffar och andra läckerheter. Och vodka – oumbärlig i Ukraina vid sådana tillfällen.

– Här i hus, det ska vara två stycken! förmanade Valentina Herman, och bjöd raskt på två nubbar till sin mosters ära.

Längre bort stod skolan, där barn och intresserade vuxna bland annat undervisades i det gamla modersmålet svenska. Byskolans rum för svenskundervisning samt läromedlen finansierades från Sverige, och möjliggjorde för den engagerade lärarinnan Larissa Belei att bedriva utbildning av god standard. Ett populärt inslag i undervisningen var svenska sånger.

Måndag gör jag ingenting, ingenting, ingenting. Tisdag ser jag mig omkring…, sjöng fröken och eleverna i kör vid vårt besök.

Skolan är förstörd

I dag har sången tystnat. Skolan är förstörd genom ryska terrorbombningar efter att Gammalsvenskby befriades från ockupationen – rädslan av att leva under förtryck utbytt mot skräcken för artilleribeskjutning från andra sidan floden Dnjepr.

Föreningen Svenskbyborna samlar ättlingar till folket i Gammalsvenskby och arbetar för starkare relationer mellan Sverige och den udda enklaven i östra Europa. De följer noggrant och bekymrat den senaste tidens utveckling i Ukraina.

Vi ringer upp föreningens ord­förande Sofia Hoas, bosatt på Gotland, som berättar om händelseutvecklingen.

– Det är jättedåligt sedan ett år tillbaka. De kom ur ockupationen i november 2022, och i januari 2023 började de beskjutas med artilleri, säger Sofia Hoas.

Beskjutning från stridsvagnar

Artillerielden har sedan kompletterats med beskjutning från stridsvagnar från fronten, endast fyra kilometer bort på andra sidan floden.

– Och sedan övergick det till drönare, som söker upp sina mål och även ger sig på humanitär hjälp. Det finns inga militära mål i de här byarna, men drönarna slår ut humanitär hjälp som försöker hjälpa civila. Det är ren terror.

Dessutom har Ryssland gått in med glidbombarflyg, med upp till 1 500 kilos sprängkraft. Effekten blir förödande när bomberna slår ned – och till dags dato har runt 120 sådana bomber släppts över Gammalsvenskby.

– Jättemycket är förstört: skolan, vårdcentralen, kulturhusen, kommunhuset, dagiset och väldigt många privathus. Kyrkan hade de låtit vara innan, men dagen innan julafton i fjol besköt de också den med artilleri, säger ­Sofia Hoas sorgset.

Merparten har flytt

Som en följd har den stora merparten av Gammalsvenskbyborna flytt. Av tidigare runt 2 500 invånare bor i dag bara knappt 200 kvar, av vilka många är för gamla eller sjuka för att kunna ta sig därifrån. De kvarvarande byborna får regelbundet söka skydd i jordkällare och annat för att undkomma de återkommande beskjutningarna.

– 80 till 90 procent av byggnaderna är förstörda, uppskattar Sofia Hoas.

Sammanlagt 14 civila bybor har dött i kriget, vissa av dem som en indirekt följd av de ryska attackerna. Ett exempel är en kvinna som för att undvika artillerield tvingades släcka ned belysningen på sin bil – och då dog i en trafik­olycka i stället. Sedan 2014 har också tio ytterligare bybor dött när de stridit för Ukraina i kriget.

Maria Malmas, som vi träffade 2017, bor sedan ett antal år till­baka hos sin dotter i en större stad, som dock befinner sig under rysk ockupation. Livet där är svårt, eftersom man måste ha ryskt pass för att få köpa mediciner och röra sig runt samhället. Om man inte vill bli rysk medborgare får man heller ingen pension från staten i de ockuperade områdena.

Har flytt till Gotland

Valentina Herman, som bjöd på storslaget gästabud 2017, har flytt till Gotland efter att hon drabbats av sjukdom. Hennes barn bor dock kvar i Ukraina och är engagerade i hjälparbetet på plats där.

Föreningen Svenskbyborna arbetar mycket aktivt med att samla in pengar och förnödenheter till det krigsdrabbade Gammalsvenskby. Många enskilda svenskar skänker små summor, som sammantaget innebär betydelsefulla bidrag för byns överlevnad. Även det svenska kungahuset har bidragit vid flera tillfällen, liksom ett antal ordenssällskap och hjälporganisationer.

– Det hjälparbete vi gör sker till stor del på plats. Särskilt köper vi in träbriketter, så att byborna ska kunna elda i sina kaminer, hålla värme och laga mat. För det finns ingen el i byn sedan oktober 2022, och vintern har varit ganska kall där också, berättar Sofia Hoas.

Fraktats ändå från Sverige

Bara under 2023 fraktade man därför in 350 ton träbriketter till byn. Andra hjälpsändningar har innehållit rullstolar, rullatorer, sjukvårdsutrustning och varma kläder som skänkts och fraktats ända från Sverige.

– De kommer att behöva mycket stöd framåt. Byn har byggts upp tidigare, och den ska byggas upp även igen.

Ett konkret exempel är Gammalsvenskbys kyrka, som förstördes av ryska bombningar runt julen i fjol. Då hade den redan lagts i ruiner under Sovjettiden, men lät byggas upp av den nuvarande byprästens farfar med svensk hjälp 1991, inklusive en ny kupol på taket. Den är i dag samekumenisk tillsammans med den ukrainskortodoxa kyrkan.

Börjat planera för återuppbyggnad

– Jag har kontakt med prästen i byn, och han är fast besluten att kyrkan ska byggas upp igen. Det håller jag helt med om. Vi har redan börjat planera för det, även om vi inte vet hur mycket mer förstörd den kommer att bli, säger Sofia Hoas trosvisst.

Hennes egen farmor och farfar kom till Gotland från Gammalsvenskby en gång i tiden, och ­Sofia själv har besökt byn ett 20-tal gånger.

– Jag har en stor kärlek till byn och dess invånare. Jag tänker ofta på att om mina farföräldrar hade gjort valet att återvända hade jag lika gärna kunnat var född där och nu blivit tvungen att fly mitt hem, avslutar hon.