Turkiets president Recep Tayyip Erdogon började nyligen tillåta migranter passera turkiskt territorium för att ta sig in i EU för att sätta press på de europeiska länderna. EU:s avtal med Turkiet från 2016 innebär att turkarna hindrar folk att resa till Europa i utbyte mot pengar och diplomatiska löften.

Nu har tusentals flyktingar tagit sig till den grekiska gränsen och lever under svåra umbärande. Men vilka är då dessa flyktingar? Ingemar Olsson, sångare och pastor, skriver i en insändare i detta nummer av Sändaren att majoriteten är afghaner som söker att bättre liv. Alltså samma typ av migranter som han anser skapade flyktingkatastrofen 2015.

Detta stämmer inte, säger TV4-korrespondenten Terese Christiansson till Sändaren. Hon menar att det är falsk information att göra så snäva beskrivningar. Flyktingarna består av en blandning av olika nationaliteter, bland annat från Afghanistan, Syrien och Irak.

Joakim Ruist, forskare vid Göteborgs universitet, säger att situationen vid den grekiska gränsen inte skulle ha uppstått om EU-länderna ägnat åren efter förra flyktingvågen åt att hitta konstruktiva lösningar på flyktingsituationen. Istället har man varit upptagna med att skapa egna system för att hålla folk ute.

– Det har tagit allt vårt fokus och blivit till en negativ låsning som tvingat oss till ett fientligt tankesätt när vi gemensamt skulle behövt komma fram till hur vi löser den här svåra situationen, säger han.

I Sverige, som i de flesta EU-länder, har samtalstonen hårdnat i migrationsfrågan. I den politiska debatten upprepas uttrycket ”Vi ska inte tillbaka till 2015” nästan som ett mantra, bland annat av statsminister Stefan Löfven. Ulf Bjereld, ordförande i Socialdemokrater för tro och solidaritet, menar att uttalandet är tomt, utan någon konkret innebörd.

– Det är inte ett uttryck jag själv skulle använda. En del av det som hände 2015 vill jag gärna tillbaka till, exempelvis det stora folkliga engagemanget. Det var ett styrkebesked som lärde oss något inför kommande flyktingvågor som kommer förr eller senare, bland annat på grund av klimatförändringarna.

Även Magnus Jacobsson, riksdagsledamot för Kristdemokraterna, tycker att det finns mycket att lära av flyktingvågen 2015. Då var han kommunalråd i Uddevalla som fick ta emot många nyanlända.

– Jag upplevde inte alls att allt var så kaotiskt som det beskrivs nu. Vi hade ett fantastiskt bra samarbete med civilsamhället, mellan de politiska partierna och myndigheter. Jag tror att samma föreningar och människor skulle hjälpa till om det händer igen. Rent tekniskt är det inte svårare den här gången, men samhällsklimatet är i dag ett helt annat, framför allt på grund av Sverige-demokraternas politik som även fått flera av de övriga partierna att svänga. Här behövs kyrkornas och hjälporganisationernas röst som en motvikt.

Lagman Gudrun Antemar gjorde på regeringens uppdrag en utvärdering av hur Sverige klarade flyktingmottagningen 2015. Hon menar att det fanns saker som kunde ha hanteras bättre, exempelvis att beredskapen kunde ha höjts tidigare och arbetet med att registrera de människor som kom borde prioriterats högre. Samtidigt konstaterar utredningen att samhället i stort lyckades hantera situationen, inte minst tack vare engagerade tjänstemän och hängivna frivilligarbetare. I rapporten konstateras att civilsamhället stod för avgörande insatser.

Björn Cedersjö, tidigare direktor i Sveriges kristna råd som fick EU-pengar bland annat för att utbilda dem som jobbade med asylsökande, talar hellre om en mottagningskris än en flyktingkris. Även han är imponerad av hur svenska folket ställde upp och gjorde vad man kunde.

–Jag tror fortfarande att vi skulle kunna ta emot fler som behöver hjälp. Det handlar om viljan. Jag önskar att våra politiker skulle säga att vi vill ta vårt ansvar tillsammans med EU och vill inte de övriga EU-länderna, så borde vi ändå kunna göra lite till.