– Ja, det var känslosamt i går. Eller var det i förrgår? Den sista veckan här har vi fått så mycket kärlek att jag blivit stum, och det händer inte så ofta.

Anders-Petter ser lite omtumlad ut. Det är mycket nu – men å andra sidan är det ungefär så det har varit hela hans liv. Under sina 21 år som präst i Partille har han, tillsammans med många volontärer, hunnit starta två unika församlingsplanteringar inom Svenska kyrkan och EFS. Furulundskyrkan och Öjersjökyrkan samlar varje söndag mellan 300 och 400 besökare.

Höll avskedspredikan

Samma dag som Öjersjö­kyrkan fyllde tio år höll Anders-Petter sin avskedspredikan och tidigare i år har Pamela tagit farväl av sin ­privatmottagning ­”Äktenskap & familj i fokus” där hon arbetat med enskilda, par och familjer ända sedan hon och Anders-Petter landade här i Partille.

Flyttkartonger fylls av böcker och prylar, villan är snart tömd för att hyras ut – och paret Sjödin själva packar resväskor för fullt. I dagarna går flyget till Tanzania där Anders-Petter och Pamela ska påbörja tillvaron som nyblivna pensionärer.

Men kan man verkligen bli pensionär annat än på papperet när man har ägnat hela sitt liv åt att göra skillnad i andra människors liv?

– Man blir ju aldrig pensionerad från sin tjänst, sitt kall, säger Pamela.

Anders-Petter utvecklar tanken.

– Det här är utmaningen jag har levt med hela mitt liv. Min tjänst i Guds rike och den jag är som person med mina intressen, det flyter ihop. Gud kommer att fortsätta att leda oss till människor och situationer. När jag har varit ledig ett år så kanske jag kommer att resa på fria kallelser och predika. Vigslar, dop och begravningar kommer jag att göra så länge jag lever. Men inte förrän om ett år. Nu tar vi ledigt.

Parhästar i arbete och kärlek

Han ler, fattar Pamelas hand. De håller varandra i handen många gånger under samtalets gång, möter varandras blick och utväxlar varma leenden. De är parhästar i både arbete och kärlek. Det har liksom alltid varit deras signum, att se så där nyförälskade ut.

– Vi möttes i en telefonkiosk i Uppsala 1978 och blev båda ­frälsta 1979, berättar Anders-­Petter.

Kallelsen drabbade dem direkt. Nästan hela 1980-talet bodde det unga paret i Östersund där Anders-Petter arbetade som ungdomspastor i EFS-kyrkan. Sedan kom kallelsen till Tanzania där de båda arbetade som missionärer i början av 1990-talet och där Anders-Petter även prästvigdes. Fina år, men också svåra. Här miste de ett av sina barn och även Pamela var nära att dö.

Under 1990-talet blev Anders-Petter den förste anställde inom Oas-rörelsen då han reste runt i hela landet och besökte kyrkor inom alla samfund. Fem år tillbringade paret i Pamelas hemtrakter i Kalifornien där Anders-Petter doktorerade i ledarskap och missionsvetenskap på Fuller Theological Seminary i Pasadena samtidigt som Pamela tog en masterexamen i äktenskaps- och familjeterapi vilken i sin tur resulterade i en svensk legitimation som psykoterapeut.

Och det var där, i Kalifornien, som mejlet kom från dåvarande kyrkoherden i Partille. Det skulle startas en ny kyrka i Furulund, Göteborgs stifts första samarbetskyrka inom EFS och Svenska kyrkan. Kallelsen var tydlig än en gång.

– Det blev ett starkt ja, jag tar tjänsten.

Församlingen växte snabbt

I november 2001 invigdes ­Furulundskyrkan och församlingen växte snabbt – efter bara fyra år fick man bygga ut lokalen med ytterligare 120 platser. Åtta år efter starten av Furulundskyrkan väckte Gud drömmen om ännu en ny kyrka. Rösten var supertydlig, som en blixt från en klar himmel, berättar Anders-Petter.

– Jag satt och förberedde en begravning när jag hörde en röst som sa ”Öjersjö”. Och jag sa ”Vad då Öjersjö?”. Då svarade rösten ”Kyrka”. Och jag sa ”Vill du att vi ska bygga en kyrka?”.

Svaret som kom, lika tydligt, var ”Ja”.

– Därför blev nog kyrkoherden lite förvånad när han ringde dagen efter och frågade om jag kunde tänka mig att arbeta i Öjersjö, och jag svarade ja innan han ens hann avsluta meningen.

Kyrkan mitt i byn

De började från noll igen i det växande bostadsområdet Öjersjö och i dag, tio år senare, har man med råge etablerat sig som kyrkan mitt i byn. Här delas glädje och sorg, här möter kyrkan behoven hos människor och Anders-Petter berättar hur han under en och samma vecka kan träffa mellan 500 och 600 människor som annars inte har någon koppling till kyrkan.

– Jag är ju prästen som kommer till sorgehus, som förrättar begravningar och bröllop. Man kommer väldigt nära människor, säger Anders-Petter.

Han är, liksom Pamela, en extremt utpräglad ”people person”. Han gillar människor helt enkelt.

– Haha, ja det hade inte gått annars, skrattar Anders-Petter.

Pamela berättar om hur han ständigt får förfrågningar, just om bröllop, dop och begravningar.

– Det blir extra allt av allting, bara för att han är som han är. I mitt yrke är det på samma sätt, jag kommer så nära människor och deras problem.

– Ja, jag har ofta mött människor som säger att ”utan Pamela hade vi inte varit gifta i dag.”, säger Anders-Petter.

Där är blicken igen, den varma, mellan de två makarna. ­Pamela ler:

– Jag tror att vi båda två är ganska imponerade av varandra, och det är väldigt roligt att ha någon som ser på dig och tänker: du är verkligen bra!

Har drivit arbetet tillsammans

Att de är bra för varandra är också tydligt när man hör deras gemensamma livs­berättelse, för även om Anders-Petter är den som varit anställd inom kyrkan så har de helt klart drivit arbetet tillsammans.

– Jag är hans Aron, och det visste jag tidigt att jag skulle vara. Anders-Petter har visionerna, han bara kör, medan jag ser allt som kommer i kölvattnet där han drar fram, förklarar Pamela.

Viktigt att alla blir sedda

Ska man vara kyrka så måste det till exempel finnas barnverksamhet. Det är också livsviktigt att varje människa som kommer till kyrkan blir sedd. Hur löser vi det? Hur kan vi ha ett fungerande själavårdsteam och förbönsarbete – och hur kommer vi i gång med Alphakurser? Sådana frågor har Pamela drivit. Hon har varit katalysatorn som satt i gång processer – många gånger utan att andra ens lagt märke till det. Man har bara sett slutresultatet.

– Men när jag ser att andra visar intresse och är redo att gå in och ta ett ansvar, då uppmuntrar jag det och backar, säger ­Pamela.

Att bygga församling tar tid och kraft, och det är först helt nyligen som Öjersjökyrkan har fått ett komplett arbetslag av anställda. Anders-Petter beskriver dem som sitt ”Dream Team”.

– Men just det här sättet att jobba är väldigt ovanligt inom Svenska kyrkan. Det brukar ju vara så att man har alla anställda först men ingen som kommer till kyrkan. Här har vi gjort precis tvärt om.

Nu avslutar paret Sjödin sina professionella tjänster för att påbörja ett nytt kapitel i livet. Men att sätta sig med armarna i kors och ”bara slappa framför Nyhetsmorgon” passar inte någon av dem. Nej, kallelsen har så vältajmat kommit än en gång: EFS och Dansk Luthersk Mission ställde frågan om Anders-Petter och Pamela kunde tänka sig att tillbringa några månader i Tanzania och svaret blev ett omedelbart ”ja”. Från och med oktober fram till januari kommer han att undervisa på bibelskola och hon ska undervisa och ge handledning och vägledning i psykologi på sjukhuset. Anders-Petter citerar Oscar Wilde:

– Expect the unexpected. Vi åker ner med våra händer och med stora hjärtan och så får vi se vad vi gör. Det kommer att bli 100 procent och lite till, en bra start på pensionärslivet, haha. Men jag älskar savannen som vi kommer att få alldeles nära, där jag kan åka ut och sitta och titta på lejonen.

Dra vidare till Kalifornien

Efter några månader i Tanzania är planen att dra vidare till Kalifornien och senare, längre fram i maj, segla med missionsbåten Elida till Israel. Det är deras favoritplatser på jorden, förklarar Anders-Petter: Iringa i Tanzania, Laguna Beach i Kalifornien, Genesarets sjö i Israel – och stugan i jämtländska Jansjö. Jo, sannolikt blir det också några veckors mellanlandning hemma i Sverige för att umgås med barn och barnbarn. Det är det allra svåraste med att unna sig ett friår, konstaterar Pamela – att vara ifrån barnbarnen.

– Men vi känner att vi vill ta det här året och leka medan vi fortfarande kan och är friska. Man måste ta tid för varandra, det är inget som kommer av sig självt. Därför har vi alltid i alla år dejtat på fredagar, bara Anders-Petter och jag. Alla vet att då vill vi inte bli störda. Då äter vi gott, dansar i köket, går på bio, älskar – gör sådant som man inte hinner med annars. Äktenskapet är så viktigt, säger Pamela.