Efter Berlinmurens fall: Prästparet öppnade när diktatorn knackade på

Prästparet bestämde sig för att öppna dörren för Erich och Margot Honecker. Holmers ledde vid den här tiden den största inrättningen för handikappade i DDR, Hoffnungstaler Anstalten Lobetal, strax utanför Berlin. 
Bara två av de tio barnen bodde kvar hemma och det fanns gott om plats i det stora huset.
– Min fru och jag hörde nyheten i bilradion, minns sonen Johannes Holmer, som redan var färdig präst. 
– Den svårt sjuke Erich Honecker släpptes ut från häktet i januari 1990, men hade ingenstans att ta vägen. Lyxvillan hade konfiskerats och tidigare vänner vände honom ryggen. Mina föräldrar bad över saken och kom fram till att det var omöjligt att be Fader Vår i kyrkan varje söndag, om att förlåta människor som står i skuld till oss, och sedan inte leva efter det i praktiken.
– Vi barn signalerade genast att vi stod bakom föräldrarna i beslutet, förklarar Johannes Holmer.

Gästfriheten mötte både kritik och beundran

Gästfriheten kritiserades hårt av människor som lidit svårt, eller sett anhöriga kastas i fängelse, nekas utbildning, karriär eller nödvändiga tillstånd. Demonstranter och ett stort journalistdrev stod utanför trädgårdsgrinden och försökte få en skymt av diktatorn eller prästen. En dam hotade att gå ur kyrkan, en kyrka bombhotades. Samtidigt beundrades Holmerfamiljens generösa hållning av många, som inte var lika högljudda. 

Familjens kamp för utbildning i DDR

Johannes Holmer och hans storebror Reinhard var de äldsta i barnaskaran. Föräldrarna förbjöd dem att delta i de partitrogna barn- och ungdomsorganisationerna i DDR. Samtidigt kämpade föräldrarna för sina barns möjligheter att få skolbildning och betyg, som motsvarade deras kunskapsnivåer. Den som inte ville lära sig dikter om att SED-­partiet är allas frälsare straffades gärna, bland annat med dåliga betyg. Och bara medlemmar i partiorganisationerna kunde få en gymnasieexamen som öppnade för universitetsstudier.
– Min pappa åkte upprörd till utbildningsministeriet i Berlin för att uttrycka sin ilska över att vi inte tilläts ta vår gymnasieexamen, minns Johannes Holmer. 

Intressant nog, var Margot Honecker då utbildningsminister. Hennes medarbetare förhindrade dock ett möte och hon tillät inget undantag för Holmer-barnen. Bara den upplevelsen hade kunnat föda hämndbegär när diktatorerna mist sin makt.

Övervakning och Stasis närvaro

Liksom alla medborgare i DDR-staten räknade familjen med att bli avlyssnad i alla lägen och överallt. Det fanns till och med spionerande ”inofficiella medarbetare” (IMs) i deras kyrka. Prästgården var priviligierad nog att ha en telefon. Fast det knastrade och klickade vid samtalen, vilket kunde betyda att någon från säkerhetspolisen Stasi var med på ledningen. Grannar och arbetskamrater rapporterade för Stasi, för att få olika fördelar.
– Vi vande oss vid att det var så, berättar Johannes Holmer. Viktiga samtal kunde vi bara föra mellan fyra ögon, ute i skogen. Det var normalt. En kompis, som fått studera teologi försvann plötsligt på vägen hem och kom i fängelse. Senare visade det sig att hans pappa, som också var präst, parallellt arbetade för Stasi och förmodligen hade berättat något belastande.

Efter att Reinhard och Johannes Holmer hade kämpat sig till vissa friheter i skolan, försökte lärarna inte ens att uppfostra deras syskon enligt föreskrifterna, dessa slapp lära sig partipropaganda utantill. De två äldsta bröderna hittade sin egen väg till att få studera. De lärde sig hebreiska och grekiska själva och kunde tenta av språken i Västberlin. Sedan fortsatte de på ett kyrkligt teologiskt seminarium i Leipzig, som inte krävde gymnasie­examen. Så kunde de båda bli präster i den evangeliska kyrkan och ytterligare två bröder valde samma yrke.

Fredliga demonstrationer

Strax innan DDR öppnade gränserna pågick fredliga demonstrationer bland östtyskarna, som var trötta på det kommunistiska systemet och deras makthavare. Församlingar hölls i många kyrkor, som vakade över att inget våld användes. I stället organiserade de ljuskedjor av människor, som gick ut på gatorna. Staten blev allt mer pank och började införa vissa reselättnader, men stora flyktingrörelser fortsatte till västtyska ambassader i östblocket. När järnridån mellan öst och väst till slut försvann, den 9 november 1989, hade storfamiljen Holmer fått tillstånd att åka på farmorns begravning i väst. När Johannes åkte hem möttes han av hundratals DDR-bilar i Hamburg. Nyfikna östtyskar hade kört över gränsen, för att se ”det andra Tyskland”. 

Familjens arv och eftermäle

Mamman Sigrid dog 1995. För ett år sedan, 2023, följde pappan Uwe Holmer efter över 90 år gammal. En av Tysklands kändaste skådespelare och regissörer Jan Josef Liefers hann träffa pappan och under Johannes medverkan producerade Liefers en sevärd film (Honecker und der Pastor, 2022), som skildrar beslutet att ta emot sin fiende och hur Honecker fick anpassa sig till tonårsmusik och delat badrum och kök.

Johannes Holmer är nu pensionerad, men predikar fortfarande i sin kyrka och skriver böcker. En nyutgiven titel om tiden i DDR och kring återföreningen heter Glaube, Mut und Freiheit – trotz Stasi-Diktatur und Mauer (Tro, mod och frihet - trots Stasi-diktatur och mur), utgiven på för­laget Concepcion Seidel.