Tibropastorns uppmaning till kyrkan: Våga testa mer

Så låt oss gå direkt på ärendet – församlingen. Denna bräckliga, fantastiska och underbara kompott av människor som har det gemensamma att de samlas kring en tro.
I Jonas Lunds bok är det tankar om hur den arken ska kunna ros i land som får vara i fokus.
– Det är en bok som jag tror mejslats frams under åren som jag jobbat med församlingsutveckling och vad jag sett är att det krävs mod och teamwork för att komma vidare i det viktiga arbetet, säger han i Sändarens podcast Sänd. Samtalet.
Nej, det är inte en modell han lanserar i boken, eller en quick fix copy-paste. Snarare är det ett tänkesätt han vill inspirera till.
Ett tänkesätt som i bokens titel för tankarna till de lärjungar som i rollen av fiskare dag efter dag kastat ut nätet på samma sida av båten, men nu skulle lägga över det till det andra enligt en man på stranden vid namn Jesus.
De vågade lita på den rösten, hade modet att kunna bli till åtlöje, men fick istället se ett resultat de knappast kunnat drömma om.

Våga testa nya vägar

– Jag tänker mig att vi behöver lära oss att våga testa nya vägar, att bryta och bända med idéer och ibland bara göra på test. Man behöver inte bestämma sig för att testa en ny sak i 20 år. Det är inte hela världen om det bara blir ett par veckor, men ibland flyger det. Det vet man ju inte förrän man testat, förklarar Lund.
För hans egen del har tiden som pastor i Tibro varit väldigt mycket av den varan. Att kasta sig ut i samtal och samarbeten med olika aktörer i samhället. Inte nödvändigtvis med npgon ”dold agenda” att peta in Jesus i allt, men ändå vara ”marinerade i honom”.
– Lever vi i det behövs det inte. Kyrkan blir intressant ändå. Det är i alla fall vad jag märkt i Tibro.
 

Förändringar skapar friktion

Visserligen vill han inte slå sig för bröstet och lyfta fram Tibro som ett exempel som lyckats med allt, men vad man lyckats med kommer fram i boken. Som att likväl pastor som andra medlemmar kan bli stoppade på Ica för att ”ge en förbön”.
Men förändringar skapar också friktion. Inte sällan med äldre strukturer, men också i mötet med nya kulturer.
– Hanna Möllås (sexolog och psykoterapeut) berättade en gång om en församling där man bett om väckelse och då fanns där en man som befunnit sig i parkbänksmiljöerna. Han hade då utbrustit i; Ni vet inte vad ni ber om! Och det är ju lite så, säger Jonas och skrattar.

Ordnat kaos

Han fortsätter:
– Det blir ett lite oordnat kaos, det kommer andra dofter, andra ljud, mer mångkulturellt, fler människor som kommer in och det kan bli lite stökigt. Men vad vi har sett är att det inte är vi som har gett de människorna som kommit nya till oss så mycket. Utan vi har istället fått så oerhört mycket mer, konstaterar han. 
Och ringarna sprids på vattnet. Kyrkan får bli en naturlig plats. Även om vissa ibland hittar dit på smått övernaturliga vägar. Som tjejen som berättade för sin mamma att hon bara måste få lära känna Jesus, varpå mamman kontaktade kyrkan.
Eller killen som kom till kyrkan efter att ha läst bibeln tre gånger. 
Eller den irakiska kvinnan som vill bjuda 80 personer på hemlagat.
I varje fall kan det handla om att just våga kasta ut det där nätet på den andra sidan båten.