”Tusentals människor är beroende av att jag berättar”

Några få intervjuer har han fått ge, liksom ett riksdagsseminarium. Men någon rusning för att höra om uigurernas, och andra minoritetsfolks situation i Kina idag är det inte direkt.

– Fast ni vill i alla fall lyssna här i Sverige, säger han. Det är många länder som inte vågar ta emot oss, nu senast Belgien.

Själv bor han numera i Istanbul med sin familj, fast trygg känner han sig inte.

–Jag är alltid rädd, fast jag egentligen bara vill leva som en vanlig pappa med min familj.

Övriga familjemedlemmar har han kvar i Xinjiang, fast han inte längre vet vad som hänt dem.

– De fängslades och min far dog i lägret, det är allt jag vet.

Ändå fortsätter han. Tusentals människor är beroende av att han berättar sin historia, säger Omar Bekali, som dessutom lovat sin far att berätta för världen om Kinas omskolningsläger.

Det är nu ingen okänd företeelse. Både FN och människorättsorganisationer har länge oroats av det tilltagande våldet, och det växande antalet så kallade omskolningsläger i Xinjiangprovinsen.

Den officiella förklaringen är att lägren skapats för att bekämpa extremism och terrorism i något som den kinesiska regeringen kallar Folkets krig mot terror. Lägren ska vara en frivillig utbildningssatsning, som syftar till att få uigurer, kazaker och andra minoritetsfolk ”att bli del av den moderna världen”.

Men den så kallade utbildningen består i att omvända de muslimska uigurerna till den rätta tron, det vill säga kommunismen.

–Det finns en del kristna han-kineser också, de råkar lika illa ut, säger Omar Bekali och berättar att de flesta kommer aldrig tillbaka från lägren. Bara utlänningar som han själv, han har kazakstanskt medborgarskap, släpps ibland.

– Jag flyttade till Kazakstan 2006 eftersom jag inte ville leva med den diskriminering som finns i Xinjiangprovinsen; ekonomiskt, socialt och kulturellt. Och varje gång jag varit hemma och hälsat på har jag märkt hur situationen försämrats. Polis och militär finns överallt.

– Varje dag försvinner folk, och de kommer aldrig tillbaka.

Syftet är att utplåna all opposition och alla oliktänkande, som kan utmana Beijing. På samma sätt som i det mer kända Tibet. Xinjiang är också mycket rikt på naturresurser, och därför viktigt för de styrande. Dessutom är Xinjiang porten ut mot Centralasien och den nya Sidenvägen, One Belt Road.

Som så många andra greps Omar Bekali, plötsligt. Utan förklaring.

– Jag hade inte gjort någonting. Jag drev en resebyrå, som tvärtom hjälpte till med relationer mellan våra folk, och var hemma för att hälsa på mina föräldrar när fem militärer stövlade in och förde bort mig.

I fyra dagar blev han slagen, och torterad innan han sattes i läger.

– De slog mig med batonger, lindade smala, vassa trådar om könsorganen och hängde upp mig i taket, bland annat.

Han fortsätter med att berätta om olika, infama bestraffningsmetoder, som att tvinga 40 personer att sitta i en cell på 16 kvadrat, eller som hans egna 31 dagar i en sex kvadratmeter kolsvart isoleringscell.

–Man bestraffas för allt, både utom och inom lägren. För att vi har våra klassiska kläder på oss, för att vi talar vårt eget språk, för att vi har skägg, för att vi har muslimska namn, för att vi kanske haft en utländsk kontakt, eller ett pass. Vad som helst. Många barn tas också från sina föräldrar och sätts på statliga barnhem.

Men även utan extra bestraffning är situationen fasansfull i lägren, berättar Omar Bekali.

– Man tvingas bära kedjor dygnet runt. Männens väger sju kilo, kvinnornas fem.

– Vi väcktes varje morgon klockan fem för att sjunga röda sånger och läsa böner till kommunismens och den kinesiske ledaren Xi Jinpings ära.

Resten av dagen ägnades åt studier av partiprogram, regler och lagar.

– På fredagar fick vi skriva så kallade ångerbrev, om att vi exempelvis en gång varit muslimer. Det finns 46 olika punkter att ångra,

– Alltihop gick ut på att förödmjuka oss, som att vi alltid serverades fläsk på fredagar, som vi muslimer inte äter. Eller att det precis utanför det läger jag satt låg ett krematorium, där de som dog i lägret hamnade. Också det en kränkning eftersom det är viktigt för oss att våra kroppar inte bränns.

– Det är ett slakthus, eller en ny form av koncentrationsläger om man så vill.

I åtta månader satt Omar Bekali fängslad, men eftersom han inte begått något verkligt brott släpptes han, utan ursäkt.

Han är angelägen att understryka att de kulturella övergreppen pågår även utanför lägren. Kina har låtit ett stort antal hankineser flytta till området. Enligt Omar Bekali finns åtminstone 100 000 regeringstjänstemän i Xinjiang som faktiskt, utan förvarning, flyttar in hos olika familjer och tvingar dem visa upp sina liv och politiska åsikter.

– Ofta tvingas kvinnan i huset dela säng med tjänstemannen.

De många våldtäkterna och övergreppen har lett till att många uiguriska kvinnor ändå gifter sig med han-kineser, det anses enklare än att riskera våldtäkter från många män. Giftermålen är också ett led i den kinesiska regeringens ”kinesifierings”politik.

– Men inga han-kinesiska kvinnor tillåts gifta sig med uigurer, säger Omar Bekali med ett snett leende, och tillägger att ”det här är en statligt planerad våldtäkt på oss alla”.

– Jag hoppas att världen reagerar nu. Individer och organisationer och stater, fortsätter han. Vi måste sätta press på Kina att sluta med förtrycket, det är mitt önskemål till världen.