Ukrainaflyktingar överväldigade av kyrkans bemötande

För Anastasia Palchyk är det obegripligt det som hänt.
Hon står i Västkustgårdens entré, i kläder som skänkts av generösa ortsbor till flyktingarna från Ukraina. Det är just det, hon har svårt att ta in att hon själv är flykting. Det var ju alldeles nyss som hon bodde med sin pojkvän i storstaden Lodz, jobbade som engelska­lärare och hade drömmar om våren, en ung europé bland andra unga européer. Hon berättar att hon älskar att resa, att hon för några år sedan besökte Sverige under en cykelsemester och att naturen här gjorde intryck. Aldrig kunde hon tro att hon skulle komma tillbaka hit på flykt från ett krig.
– Fram till den första explosionen så trodde jag bara det var tomma hot från Ryssland, säger hon.

Under krigets första dag gick hennes pojkvän med i militären som frivillig, hon hjälpte flyktingar och försökte att arbeta. Men även om Lodz inte attackerats av ryska markstyrkor så har staden blivit bombad, och flyglarmet ljuder ofta. Under två och en halv vecka bröts hon ner av livet i skyddsrummen och hon insåg till sist att hon måste lämna. Via Warszawa kom hon till Västkustgården i Lerkil.
– När jag hörde att vi skulle till en kyrka så trodde jag att vi skulle få sova i ett stort rum, på enkla bäddar tillsammans. Det var vi inställda på, men när vi kom fram så fick vi egna rum, med riktiga sängar, och mötte vänliga människor. Jag kan inte formulera i ord hur mycket bemötandet här betyder för oss, säger hon.

Lerkil är en idyll. Denna marsdag är solljuset skarpt och man anar att det liv som slumrat under vintern är på väg att vakna. Ute på gräsplanen ropar barn på ukrainska till varandra, de leker med bollar, cyklar och andra leksaker. Trots att de kommer från många olika delar av landet verkar de ha funnit varandra.
Lena Volochai bodde i Bucha, en förstad till Kiev som ligger mellan flygplatsen Hostomel och Irpin, och jobbade som copy­writer. En vacker plats, säger hon, helt perfekt. Ända fram tills att hon hörde explosionerna den där morgonen den 24 februari. Efter hand kom beskjutningen närmare och närmare. Hennes syster från Kiev sa att hon skulle hämta henne, men de långa bilköerna förhindrade det.

Lena blev kvar, och tillsammans med främst kvinnor och barn sökte hon skydd i en källare. Hon kontaktade ukrainska myndigheter om evakuering, men ingen hjälp kom. Därför levde de i två veckor i källaren utan el, vatten eller uppvärmning medan hårda strider rasade över dem.
– Då kom ryska soldater som sa att de skulle skjuta oss, eller så skulle vi bli sprängda i luften. Det stärkte mig i uppfattningen att vi måste fly.

Men det fanns inga evakueringsvägar, ingen fri lejd. De gjorde i ordning vita flaggor och så gav sig en liten grupp ut på de hemvana gator som förvridits av våldet. De såg utbrända bilar och stridsvagnar, raserade hus och döda kroppar. Ibland måste de klättra över bråten för att ta sig vidare. De mötte en rysk stridsvagn, som valde att inte skjuta på dem. Senare kommer en till emot dem.
– Några unga tjejer trodde att nu kommer vi att dö. Vi viftade med våra vita flaggor och han sköt inte. Gud hjälpte oss, säger hon.

I ingenmansland fick de gå över ett minerat fält, utan att veta var det var säkert att sätta ner foten. Lena förstår fortfarande inte hur de alla i den lilla gruppen överlevde. Så möttes de i Irpin av ukrainska volontärer som förde dem till säkrare mark. Nu är hon här, i en lägergård på västkusten, där det är alldeles tyst och stilla.
– Säg att vi alla är väldigt tacksamma, säger hon.
Till gården kommer en man med en cykel bak på bilen. Det är en gåva till barnen. Och så knackar en man på dörren, han är där med lunchmaten. Det är en ständig ström av kläder och prylar som kommer. Den lilla församlingen har 40 medlemmar, varav 20 faktiskt bor där på plats, men fler än 80 har redan anmält sig som ­volontärer.

Pastor Anne Grudeborn är överväldigad av stödet som kommer från trakten. Hon berättar att insatsen helt bygger på ideella insatser.
– Det som är så fantastiskt är inte bara att vi öppnar upp för flyktingarna, utan att vi också gör så att människor här kan vara med och hjälpa, för den önskan är så stor, säger hon.
Hos ukrainarna finns också en stor vilja att bidra. Redan från början organiserade de städning, och snart ska de börja laga ­maten själva. Många hoppas komma i gång och jobba i Sverige. Anastasia är en av dem, hon vill arbeta som lärare för att sedan återvända med mer kunskap. För hon och de andra lever på många sätt fortfarande i Ukraina, och då inte bara med hoppet om att snart resa tillbaka. Mobilerna är ständigt på, kvinnorna pratar med och skickar meddelanden till männen som är kvar i kriget. Anastasia hörde inte av sin pojkvän på flera dagar, så ringde han mitt i natten och sa att han var okej. Han hade inte haft möjlighet att ladda mobilen.
– Att säga att man är okej har fått en ny betydelse i Ukraina. Nu betyder det att man lever och är i trygghet, säger hon.