Ulfs visioner blev ett hinder för papparollen

Vyn över havet är magisk från Ulf och Else-Marie Christianssons bostad utanför Göteborg. För Ulf har synen från fönstrena varit en hjälp genom vad som kanske varit största prövningen i hans 73-åriga liv.

– I dag mår jag mycket bättre. Jag kan gå utan kryckor även om jag fortfarande rehabiliteras och inte är riktigt tillbaka som det var innan. Innan cancern.

Elakartad tumör

Allt började med att han blev gul i huden, diagnosticerades med gulsot och sedan, genom tre överläkare, fick diagnosen. En elakartad tumör som akut behövde behandlas.

– Jag har käkat så mycket morfin, det är som ett töcken. Jag minns inte allt, förklarar han.

Men läkarna hade inget val. På operationsbordet togs tumören bort tillsammans med gallan, delar av tolvfingertarmen, mjälten och en tredjedel av magsäcken.

– När jag vaknade upp frågade jag läkaren om det går att leva så här. Han svarade ja, säger Ulf med ett leende.

Kanske har han tur att han ens lever.

– Jag kände att jag var så buren av Gud, att jag kunde ligga och gråta av tacksamhet till Gud. Inte för cancern utan för att hans närvaro var så stark, berättar Ulf.

Googlade inte sjukdomsbilden

En sak han aldrig gjorde var att googla sjukdomsbilden. Då hade han fått reda på att det bara var fem procent chans att överleva.

– Jag tänkte nog hela tiden att jag inte var klar. Genom åren har jag också lärt mig att tro på att Gud kan hjälpa ur situationer som kunde blivit katastrofer. Så kände jag nu också, jag var inte färdig.

Tvivlade du aldrig på Gud genom detta?

– En natt så kände jag bara: finns du Gud? Vad har jag då gjort i hela mitt liv? I det läget tror jag att Gud ville ha mig till att kapitulera, jag orkade inte ens be, säger han och blicken dras mot havet.

Men morgonen därefter var det som att tron kom tillbaka.

Efter en tid kom beskedet han väntat på, att det stämde. Han var inte färdig.

– En läkare ringde och berättade att tumören inte spridit sig, den var snällare än de hade trott.

– Du vet jag tror på en Gud som hör oss, inte en som bara hej och hå och good luck när vi ber. Jag tror att jag var ganska skyddad genom hela den här perioden.

Många har nog en bild av dig att du liksom kan tro vad som än händer, är det så?

– Beror på vad man menar. Jag går också igenom mina prövningar. Men jag tror att jag skulle uppfattas som naiv i min tro av en del. Men då har de inte träffat min fru (Else-Marie). Hon ber till Gud om parkeringsplatser och hon får parkeringsplatser varje gång, ­säger han och skrattar.

– Jag tror bara att Gud är väldigt nära och bryr sig lika mycket i det lilla som det stora. Vi kan inte förstå allt. Men den tro jag har kommer av att jag umgås med honom. Så har jag levt nu i 52 år. Allt kastades om, säger han.

Nyt album med Jerusalem

En av de saker som fanns kvar på bordet innan han var färdig, var det nya albumet med Jerusalem, Stygn. De ärliga, rättframma texterna med den kristna tron i centrum känns igen. Ur kampen med cancer har textrader om hur han möter Jesus i dödsskuggans dal, undrar vad han gör där, men får i stället en motfråga;

”Är du här för att du har mig kär”.

– Jesus svarade inte på det, han har motfrågor i stället. För att du ens ska lyssna måste han föra dig dit (dödsskuggans dal). Då kommer frågan; är du här för att du har mig kär?

Och det är du?

– Jag kunde säga det till honom, Jag har inte levt ett perfekt liv men har faktiskt följt dig.

Men det finns en ytterligare låt på skivan som tar tag i en. Mitt i texterna om Gud och tro sticker Det är vår tid nu ut. En låt som Ulf redan sjungit på sin Father to son-turné med sonen och bandkollegan Philip.

Den handlar om en frånvarande fader. En sådan Ulf själv hade, och något han fått jobba med hela livet.

– Det fanns en förkastelse. Han var aldrig där, och det har slagit kraftigt i vissa tider, reflekterar Ulf.

Han hade behövts under den vilda tonårstiden där han inte fanns närvarande.

– Om jag inte blivit kristen hade jag kanske inte levt i dag, säger Ulf.

Relationen förbättrades med tiden och i vuxen ålder fanns han mer och mer att tillgå för Ulf och familjen, men stygnen fanns där. Kanske finns i viss mån än.

Kunde du förlåta honom till slut?

– Ja. På dödsbädden, då tog han också emot Jesus efter att hela familjen bett för det länge. Han sa på slutet att ”Tänk att man skulle bli så gammal innan man förstår”, säger Ulf och skrattar. Han fortsätter:

– Jag var arg på begravningen, det var jag, men jag har försonats med det nu.

Men låten handlar inte om pappans frånvaro gentemot honom, utan om Ulfs egen frånvaro från sina barn. Mitt i Jerusalems genombrott kom dragkampen mellan att ”följa kallet” och finnas där för barnen till vägs ände.

I låten beskrivs det så här: ”...sprang efter alla visioner och skulle frälsa alla miljoner, men såg det inte när ditt hjärta ropade och sa, Pappa jag vill ju bara att du ska lyssna och höra mig innan allt i mig tystnar...”

Känslosam vändning

Det blir en känslosam vändning. Såren finns kvar.

– Jag tror det var jag själv som insåg det, och Else-Marie. Hon hjälpte mig och jag fick vakna upp och se hur viktigt det är!

Finns det nåt du ångrar, som du kunde gjort annorlunda de åren?

– Ja, jag kan titta tillbaka och säga att jag skulle varit mer närvarande, inte fastnat i allt det administrativa, vilat mer i det.

Hur är din relation med dina barn i dag?

– Saker har rätat ut sig, men jag har en liten bit kvar. Men jag ska göra allt jag kan och sen tror jag Gud håller sina löften. Om jag kan vända mitt hjärta till mina barn ser han det och hjälper mig att fatta rätt beslut.