Vänner som ännu inte kan dela allt

Gamla konflikter har blivit till dialog, reformationen högtidlighålls över kyrkogränser och gamla samfund har gått samman för att bilda nytt. Kan man tala om en ekumenikens tid och hur mår ekumeniken mellan den Romersk-katolska kyrkan och Equmeniakyrkan idag?

OA: Ekumeniken är god men varken främmande eller ny för oss. Trots att vi är en ny kyrka har vi gamla rötter och Equmeniakyrkans bildarsamfund har under många år aktivt deltagit i ekumeniskt arbete, både i Sverige och internationellt. I flera av dessa sammanhang möter vi regelbundet den Katolska kyrkan.

Den katolske kardinalen nickar.

AA: Med Andra Vatikankonciliet kodifierades ekumeniken som en del av kyrkans väsen. Just våra båda kyrkor har ju dessutom haft samma hållning till statskyrkosystemet på sin tid för att senare, under högtidliga former, erkänt varandras dop. Så vi har haft och har en fortsatt god relation.

Vackra ord och dokument slås bara av handling. Hur kan ni konkretisera ekumeniken?

Genom att vara kyrka i samhället och stå upp för mänsklig värdighet. Vi delar både tro och människosyn där det okränkbara värdet, rättfärdigheten och helgelsen får stå i centrum svarar Arborelius medan Alkholm betonar församlingen som ett sakrament och en motvikt mot vår tids extrema individualism.

Berättelsen om ekumenik är ofta de glada kapitlen efter en mörkare berättelse om hur kyrkor försökt övertrumfa varandra. Katoliker har ibland talat om att frälsningen är omöjlig utanför den egna kyrkan medan protestanter försökt värva över katoliker. Hur ser ni på sådan proselytism?

AA: Katolska kyrkan har genom påve Pius XII tydligt markerat mot kränkningar av våra kristna systrar och bröder i andra kyrkor. Genom dopet är vi ett folk i Kristus, om än utan full enhet, och så lever och agerar vi i Sverige. Samtidigt vet vi att det ser annorlunda ut på sina håll i världen och där måste vi bekänna vår skuld och söka samtal och respekt.  Dessutom tillhör vi alla som kristna den troende minoriteten i Sverige och då gäller det att försöka hålla ihop.

OA: I ett land som Sverige, där många helt saknar församlingsgemenskap, måste fokus vara att ge dem ett hem snarare än att värva varandra. Equmeniakyrkans gudstjänster står naturligtvis öppna för alla och envar. Eftersom landet är glesbefolkat och de katolska kyrkorna få är det inte ovanligt att katoliker firar gudstjänst i den lokala Equmeniakyrkan men det betyder inte att jag skulle skriva in dem som medlemmar.

Men om vi för ett ögonblick dröjer kvar vid sådant som skiljer och kanske till och med skaver. I Equmeniakyrkan finns det kvinnor både som kyrkoledare, regionala kyrkoledare, pastorer och diakoner. I den katolska kyrkan kan kvinnor varken prästvigas eller predika. Hur möts ni i detta?

AA: Det tillhör ekumenikens natur att vi respekterar varandras olika teologiska ståndpunkter och tradition utan att låta dessa olikheter hindra samtal och gemenskap. Ser vi på vår historia har det hänt mer under de senaste 50 åren än under de senaste 500 åren så att vi möts som idag är en gåva.

OA: Jag har inte upplevt ämbetsfrågan som ett hinder för samtal. Däremot är det svårare att inte kunna dela nattvardsgemenskap, men de båda frågorna hänger väl delvis ihop. Kanske får vi följa i Paulus ord och spår och sträcka oss mot det som ligger framför. Att vi teologiskt strävar mot det redan nu, men ändå inte. Vi har en gemenskap i dag men den är inte fullkomlig.

Så när firar katoliker och protestanter gemenskap nattvard eller eukaristi? 

AA: Jag har inte fått profetians gåva. Kanske får vi vila i att det svaret finns hos Gud och att det överstiger vår förmåga att gissa eller planera. Samtidigt har vi katoliker en långtgående eukaristisk gemenskap med den syrisk-ortodoxa kyrkan ungefär som att protestanter delar nattvardsbord.

OA: Om man får uttrycka sig lite spetsigt ligger problemet i denna fråga inte i Equmeniakyrkan utan i den katolska. Vi är sedan länge beredda för gemensamt nattvardsbord.

Man behöver inte gå långt tillbaka i historien för att hitta spår där det som uppfattats som katolskt syftade på något otänkbart och oönskat i frikyrkan. I dag ser det annorlunda ut. Berätta! 

OA: Ett tydligt exempel är att många inom Equmeniakyrkan med frimodighet gör korstecknet. En liknande situation var hur vi nyligen lade en krans på Waldenströms grav.  Även om väckelsens mödrar och fäder inte var helgon så var de andliga förebilder som vi ibland tappat bort i den frikyrkliga traditionen. Här finns en annan öppenhet i dag. Samtidigt finns det sådant som skiljer inte bara mellan Katolska kyrkan och Equmeniakyrkan utan också gentemot våra systerkyrkor globalt. Skulle jag exempelvis berätta för en afrikansk pastorskollega att jag tänder ljus på gravar kan det tolkas som förfädersdyrkan.

Sverige är ett av världens mest sekulära länder och religionshistorikern David Thurfjell har i en boktitel kallat svenskarna för det gudlösa folket. Hur skall era respektive kyrkor nå ut med tron?

OA: I reformationens väsen ligger att vara kyrka i samhället och tiden. Vi måste få till en trovärdig koppling mellan evangeliet och vår tids frågor. Det är så paradoxalt i Sverige att många firar jul, ger sina barn bibliska namn, vilar på helgen och halva befolkningen tänder ljus under allhelgona utan att koppla detta till en gudstro. Detta sitter djupt i människor för att vi i grunden har vårt ursprung i Gud och i en längtan till honom.

AA: Under ytan finns det mycket av både öppenhet och tro säger Anders Arborelius. Jag brukar säga att alla döpta har ett ansvar att vittna om sin tro bland vänner och familj. Många av dem som jag möter har invandrat till Sverige och söker sig en roll i det nya landet. En sådan viktig roll är att vara Kristi missionärer här i Sverige och att våga evangelisera. Equmeniakyrkan är stark bland de infödda medan vi katoliker ofta är ensamma i de invandrartäta förorterna. Här kan vi komplettera varandra.

På tal om detta så kan man förenklat säga att Katolska kyrkan är en mångkulturell storstadskyrka medan Equmeniakyrkan domineras av medelklass i landsorten. Vad kan ni lära av varandra?

OA: Vi kan lära mycket av Katolska kyrkan, särskilt nu när också våra församlingar förändras på grund av migrationen. Vi måste bli bättre på att hantera mångfald och olikheter utan att splittra upp oss i olika grupper.

AA: Få människor är så hängivna och offervilliga som Equmeniakyrkans medlemmar där 30-40 medlemmar kan bära en hel församling. Det inspirerar.

Kristna är i dag den kanske mest förföljda gruppen i världen. Vad gör era kyrkor för dem?  *

AA: I Katolska kyrkan möter vi dem i vardagen eftersom många flytt just till Sverige och jag har i det närmaste daglig kontakt med människor som drabbats. Samtidigt känner jag stor maktlöshet över situationen i exempelvis Syrien eller  Irak och jag kom just hem från Jordanien där stormaktsspel tränger ut och bort de kristna. Men vi får inte tappa hoppet, vi måste fortsätta att be för dem säger Arborelius med eftertryck.

OA: Det är mänskliga tragedier bortom fattning. Equmeniakyrkan har kontakt med våra kristna systrar och bröder i de värst drabbade områdena. Samtidigt som vi agerar mot det oacceptabla skall vi påminna oss om att den kristna kyrkan i världen faktiskt går framåt. Det trodde man inte på sextiotalet och det kanske inte märks i Sverige men kristendomen som global rörelse är stark och vi är en del av den.

I film och populärkultur är det vanligt att kyrkan porträtteras genom dess fulaste uttryck. På ena sidan den Katolska kyrkans sexövergrepp, på andra sidan frikyrkan som en sluten sekt. Hur hanterar ni som kyrkoledare människors föreställningar och fördomar om respektive kyrka?

– Ja, då har vi pedofilkyrkan suckar kardinal Arborelius. Det viktigaste är att erkänna sina fel, söka bot och förändra från grunden.

AA: Med en lång historia har man mycket skräp med sig och kyrkan är inte skild från den vanliga svaga människan utan är en del av en sårad mänsklighet. Det är därför vi har så många biktstolar. Men trots att vi är brutna kommer Kristus emot oss. Kanske är det därför som fängelser är en så fruktbar jordmån för kyrkorna där evangeliet kan lysa upp i mörkret. Att ingen är utestängd från Guds kärlek på grund av sitt förflutna. Ingen.

AO: Vad gäller bilden av frikyrkan som slutna sekter är den på väg. Vi är kyrkor mitt i samhället som öppnar våra dörrar och som inte har några hemligheter. När Sverige tog emot många nödställda från krig och förföljelse fanns våra kyrkor som öppna famnar med massvis av volontärer både från och utifrån kyrkan.

Det finns sådant som skiljer de båda kyrkoledarna åt men också några slående likheter. En är att de möter varandra iklädda enkla frimärksskjortor utan biskopsfärger eller gyllene halskors. Möts ni i ödmjukhet? 

Olle Alkholm synar sin samtalspartner och förklarar att han frånsett kardinalsringen (som Arborelius fått av påve Franciskus), inte kan skilja biskopen från en präst i Katolska kyrkan.

AA: Jag är bekvämare när jag får hålla en låg profil i vardagliga kläder eller karmelitdräkt än med den högtidiga kardinalsdräkten.

OA: Min roll är funktionell och kragen signalerar att jag står till tjänst. Jag företräder en kyrka med enkla missionshus och småkapell och många av våra församlingar lever sitt liv utan anställda.

Sist men inte minst. Vad tycker ni bäst om i den andres kyrkotradition och har ni någon favoritteolog?

AA: Det som inspirerar allra mest med Equmeniakyrkan är de troendes personliga hängivenheten och bland protestantiska teologer väljer jag Dietrich Bonhoeffer.

OA: Att världens största och äldsta organisation lyckas hålla samman mitt i sin stora mångfald svarar Alkholm och väljer broder Wilfrid Stinissen som favoritteolog från den katolska traditionen.